Jag ser mig omkring på det röriga skrivbordet. Papper, gamla läskburkar och snabbmatskartonger. Sladdar som löper kors och tvärs. Tre dataskärmar, men bara en är igång för tillfället. Ett monotont väsande från fläkten i taket. Eller är det någon utav datorernas fläkt som spinner? I hörnet av det enorma skrivbordet ligger en svart pistol. Jag är kanske vad man brukar anse som paranoid, men utan den känner jag mig aldrig helt trygg. Den är inte lagligt införskaffad, men samhällets lagar är fuckade. Hade lagarna varit bättre utformade så hade jag nog aldrig behövt den. Har man vigt sitt liv åt hacking, som jag, så går man aldrig helt säker. Hur försiktig man än är – och tro mig, jag är försiktig i det yttersta – så finns alltid risken att man blir upptäckt.
Min blick landar slutligen på ett tidningsurklipp. Jag vet inte riktigt varför jag sparade den. Urklippet föreställer en tonårig flicka med dimmig blick. Hon kunde vara vem som helst. Under bilden står en kort notis som förklarar att hon hittades ihjälskjuten i Vitabergsparken för tre dagar sedan. ”Polisen ber allmänheten om tips för att kunna utreda hennes död.” Med andra ord, inget märkvärdigt. Ännu en unge död, kanske man skulle kunna säga. Visst är det hemskt, men det här är verkligheten. Det är Sveriges skugga. Brott begås.
Så varför sparade jag notisen? Jag vet faktiskt inte. Det var något med henne som gjorde mig nyfiken, kanske. Kanske något med ögonen, jag vet inte. I alla fall, jag kan inte direkt påstå att jag har så värst mycket att göra för tillfället. Skulle lika gärna kunna söka runt lite på nätet och se om jag kan hitta något om henne där. Samhällssystemet är fuckat. Om polisväsendet tilläts hacka skulle många brott vara lösta för länge sedan. Kanske till och med förhindrade.
*
Det visade sig inte vara särskilt svårt att hitta henne på nätet. Hennes gamla blogg var full med sorgfyllda avsked från släktingar och personer som uppenbarligen inte kände henne men som kände sig tvungna att uttrycka sin sorg efter att nu i efterhand ha hittat hennes blogg. Facebook-sidan var inte heller svårhittad, men den har inte gett så mycket.
Jag har precis lyckats hacka mig in på hennes dator, men det är sent. Ikväll kopierar jag bara över hennes hårddisk hit. Resten får jag ta imorgon.
Summan av vad jag har hittat är lite svårformulerad. På en utav skärmarna lyser ett program där jag har skrivit in all fakta som jag hittat och försökt sortera den. Flickan blev 17. Hon hade ett vardagligt, svenskt namn och en väldigt vanlig familj. Två yngre bröder. Föräldrarna bodde ihop. Aldrig straffad. Hon verkade ha rätt många vänner utanför gymnasiet. De flesta var folk hon träffade i olika chattrum. Ingen i skolan omnämns någonstans. Jag har kollat upp några utav de personerna hon har pratat med, men vad jag kan se så har ingen av dem något kriminellt förflutet. I alla fall så finns de inte med i straffregistret. Inga ovänner heller så som det ser ut. Kanske ger hennes dator mer besked.
Natten hon dog har jag nästan kartlagt helt. Hon skulle hem från en kusin samma kväll. Enligt kusinens Facebook-sida gick hon hemifrån honom 19.34. Enligt polisens rapporter hittades hon i Vitabergsparken 21.45. Kusinen bodde vid Gullmarsplan, hon på en gata bakom parken som heter Tegelviksgatan. Med andra ord var hon nästan hemma när dådet skedde. Troligtvis tog hon tunnelbanan till slussen, men bestämde sig för att gå hem den sista biten. Jag har lyckats hacka hennes iPhone och hittat att hon köpte en sms-biljett 19.58. Vid 20.17 skrev hon i anteckningsläget på sin mobil att ”Sofia Kyrka är vacker i mörkret”. Så mellan 20.17 och 21.45 måste mordet ha skett.
Kanske har polisen lyckats hitta liknande spår. Det leder mig egentligen ingenstans.
”Sofia Kyrka är vacker i mörkret.” Varför får den meningen mig att rysa?
Jag borde sova. Imorgon får jag ta mig an hennes dator och hoppas på bättre resultat.
*
Det är kolsvart i parkens mitt. Ute vid kanterna lyser staden som skimrande ljusprickar. En flicka går med nedsänkt huvud och händerna djupt nedkörda i jackfickorna. Hon går snabbt utan att se sig om. Det är natt, men inga stjärnor lyser.
Ett skott brinner av, ekar genom mörkret och tystnaden. Jag vill kasta mig fram, men det är för sent. En flicka med händerna djupt nedkörda i fickorna faller handlöst åt sidan, som en docka. Håret färgas rött. Jag ser en hand som darrande håller om en svart pistol, men när jag vänder mig ditåt är han borta. Kvar i parken finns bara en flicka med dimmig blick och i bakgrunden lyser Sofia Kyrka vackert i mörkret. Så vrider hon på huvudet och tittar på mig, rakt på mig, med den där dimmiga blicken och handen utsträckt med bleka fingrar som pekar...
Jag vaknar med ett ryck och stirrar ut i mörkret i mitt rum. Det var bara en dröm, intalar jag mig. Ändå har flickans dimmiga blick etsat sig fast på min näthinna. Jag hasar mig ut i köket, drar på kranen för att dränka tystnaden och sätter munnen till den kalla strålen. Kallt vatten. Andningen börjar bli normal igen. Jag försöker att inte tänka på den mördade flickan, men drömmen känns så levande.
*
Jag har rotat genom hennes hårddisk hela morgonen, vilket i sig inte är särskilt länge. Framför mig på skärmen visas nu en mapp som är döpt till ”Dagbok”. Den är krypterad och lösenordsskyddad, men systemet är inte särskilt säkert. Tre minuter och jag har tagit mig in. Där finns bara ett dokument med samma namn som mappen. En ilning smyger över min rygg när jag för muspekaren till mappen.
Jag öppnar det och börjar läsa. I takt med att innehållet uppenbarar sig för mig blir min kropp kallare och kallare.
”De låtsas att de inte ser mig, men jag vet att de gör det. Jag vet att de pratar om mig när de tror att jag inte hör...”
”... önskar att de bara kunde dö...”
”Läste på nätet att Tim Kretschmer dödade 16 personer i sin skola 2009. Tänk att bara få gå in och skjuta...”
”DÖ, HORUNGAR, DÖ!!!”
”Hur ska jag orka fortsätta?”
”... att skjuta eller att inte skjuta, det är frågan...”
”... billiga vapen...”
”Jag har bestämt mig. 29 maj...”
”.... 29 maj... ”
”... orkar inte mer....”
”... ser fram emot 29 maj... ”
”... 29 maj...”
”... skjuta...”
”... DÖ!!!...”
Med stigande fasa läser jag genom dagbokssidorna. En känsla av déjà vu sköljer över mig. Jag klickar över till att läsa hennes internethistorik. Sidor om vapenförsäljning fladdrar framför min blick. Plötsligt vet jag vad jag kommer att hitta om jag fortsätter att söka genom hårddisken. Min hand börjar skaka. Jag vet vad jag kommer att hitta på den här hårddisken, jag vet för jag har...
… jag har gjort det här förr. Vetskapen slår emot mig som kallt vatten. Jag ser minnen som jag trodde jag hade förträngt. Långa nätter framför skärmen. En flicka med dimmig blick som sitter någonstans långt borta framför sin egen skärm och skriver. Fingrar som hamrar mot tangenterna och ord som dyker upp på två skärmar samtidigt. En där, en här.
Om polisväsendet tilläts hacka skulle många brott redan vara lösta. Kanske till och med förhindrade.
*
Det är kolsvart i parkens mitt. Ute vid kanterna lyser staden som skimrande ljusprickar. Jag sitter på en bänk och väntar. Snart borde hon dyka upp. Det är då jag ser henne.
En flicka går med nedsänkt huvud och händerna djupt nedkörda i jackfickorna. Hon går snabbt utan att se sig om. Det är natt, men inga stjärnor lyser. Ändå vet jag att det är hon, och jag väntar.
Ett skott brinner av, ekar genom mörkret och tystnaden. Jag vill kasta mig fram, men det är för sent. En flicka med händerna djupt nedkörda i fickorna faller handlöst åt sidan, som en docka. Håret färgas rött. Jag ser en hand som darrande håller om en svart pistol.
Den handen tillhör mig. Den pistolen är min. Nu är det för sent att ångra sig, ändå försöker kroppen kasta sig framåt. Ringa efter hjälp, göra saken ogjord.
På marken ligger en flicka med dimmig blick och i bakgrunden lyser Sofia Kyrka vackert i mörkret. Hon kommer aldrig att gå till skolan mer. Hennes bleka fingrar kommer aldrig att krama kring avtryckaren på ett vapen. Ingen kommer att dö.
Bara hon. Dödad för ett brott hon aldrig begått.
Jag vill se mig själv som en hjälte. Tänka på alla de liv jag har räddat.
Det enda liv jag kan tänka på är det liv jag har tagit.
De sista synerna fladdrade förbi i mitt sinne. Lika flyktiga som ett ögonkast men ändå lika inpräglade i mitt allra djupaste minne och medvetande som en klippa i berget. Liksom min uppgift här.
Jag visste var jag var då jag långsamt öppnade ögonen, då mina leder tinade upp från att ha legat i en väldigt lång dvala. Ett främmande ljus från taket speglade och lekte över mitt ansikte och fick mig att kisa. En smått instängd lukt irriterade min näsa innan den drunknade i doften av klinisk renhet. Även om jag visste att det hade gått en väldigt lång tid kändes det som om endast några ynkliga ögonblick hade passerat sedan jag fick sluta ögonen och somna. Jag kom ihåg en sval hand mot min arm, en annan mot min panna. Minnet var så nytt för mig att jag nästan fortfarande kunde förnimma händernas svalka, som om det var några sekunder sedan de hade avlägsnat sig. På min vänstra överarm fanns fortfarande det där lilla nålsticket från bedövningsmedlet jag hade fått. Jag la min hand på dessa ställen, kände efter, och nuddade försiktigt samma punkt på min panna där handen vilat för hundra år sedan. Den hand som nu säkert låg, skrumpnad, i en kista någonstans under jordens yta. Jag vilade en stund, och försökte vänja mig vid tanken att alla jag kände var döda för längesedan. Att alla jag någonsin träffat låg borttvinade och förvridna, bortglömda av nutiden. Det framkom så osannolikt för mig, att de som var med mig för endast ögonblick sedan hade levt sina liv och dött under en så ofattbart kort tid! Jag sörjde att det enda som var kvar av dem var mina minnen, och att det för alltid skulle förbli så. Jag hade låtit min hand ligga kvar på min hjässa, och insåg plötsligt att jag var skållande het. Jag brann. Inte bokstavligt såklart, men jag förstod vad det betydde. Jag hade inte långt kvar. Frambringat av denna känsla, flöt minnet upp i min sinne som en död fisk i en damm.
“När du väl börjat hetta till, då är det inte långt kvar”, sade professorn och skrattade tyst åt sin ordvits. Snabbt blev han allvarlig igen. “Bokstavligt. När du väl känner att detta händer vet du att du bara har några enstaka timmar på dig, om ens det. Du vet då att du måste skynda dig.” Den gamle mannen, så kunnig inom sitt område, klev fram till mig med stora steg. En hand på min axel och tittade mig djupt in i ögonen som om att försäkra sig om att jag hade förstått allt. Jag nickade beslutsamt och han log ledsamt. Som om han kunde känna med mig.
Jag hade tillbringat alldeles för mycket tid till att tänka - tänka på det som varit - och nu rann framtiden ifrån mig som sand mellan fingrarna. Jag visste vad jag behövde göra, hade vetat det en lång tid nu, och då räknar jag inte med den tiden som var mig försvunnen. Med lika stor beslutsamhet som jag hade känt då för längesedan, beskådade jag min omgivning samtidigt som jag försökte resa mig upp. Mina leder var obeskrivligt torra och stela; att bara böja på dem var en hemsk pina. Rummet som jag befann mig i var hygieniskt vitt, och såg i stor del likadant ut som jag kom ihåg det. Britsen jag låg på var fastbyggd i den västra väggen, och lampan som tidigare hade stört mig i uppvaknandet hängde kal från taket. Runtom väggarna utmynnade ventilerna som hade försett rummet med isande kyla, och hållit både mig och det djupt nerfrysta under hundra år. Med mig hade detta rum åldrats, det vill säga endast några ögonblick. Bara en sak var sig olik och det var kuvertet på golvet vid dörren. Någon måste ha placerat det där, i alla hast, efter att jag hade blivit nedsövd. Ivrig att öppna det, att se vad som fanns däri och kanske läsa ett sekel gammalt meddelande, ställde jag mig upp för fort och föll ihop mot golvet, med tyngden på mitt högra knä. Smärtan från mitt ömtåliga knä drunknade i minnet från då jag kom ihåg senaste gången jag hade befunnit mig i denna position, och kände ännu en gång det avlägsna trycket från en hand på min axel.
Min herre och härskare lyfte varsamt handen och vände ryggen mot mig. Tyst och många gånger suckade han mitt namn, som om det skulle ordna allt. Jag stod kvar på mitt knä och stirrade ned i golvet medan han började gå runt i cirklar, så som han alltid gjorde när han tänkte kraftigt.
“Du vet att jag litar på dig. Med hela min varelse.” Det var inte någon fråga. I alla fall inte någon som han väntade sig något svar på. Vi båda visste att det var sant.
“Det som jag gör mot dig nu”, fortsatte han “är att lägga en oerhörd tyngd på dina axlar. Tyngden av hela vårt rike. Av hela världen vad jag vet!” Han slängde ut armarna som i förtvivlan och hängde sedan med huvudet mot golvet. Långsamt följde kroppen huvudets spår och han sjönk ned på golvet. Med ansiktet i händerna satt han absolut stilla. Jag reste mig genast upp och skyndade fram till honom och han lyfte huvudet. “Du är den enda jag litar på som kan göra detta, även om det smärtar mig så…”.
“Mig med, men det är det rätta att göra”. Härskaren tittade förvånat upp på mig när jag talade och nickade. När jag hjälpt honom upp klev han fram till sitt skrivbord och sträckte sig efter en penna. Med en lite darrande hand skrev han under dokumenten som skulle skicka mig till framtiden.
Jag vet inte hur lång tid som hade passerat innan jag återkom till nuet. Timmar och sekunder, tid, verkade inte ha någon mening för mig alls nu och jag kände en djup oro i magen. Hur lång tid hade jag kvar för att uppfölja mitt mål? För att klara av det jag blev hitskickad att göra? Hur mycket det än smärtade i min kropp tvingade jag mig själv upp och framåt.
Varsamt böjde jag mig ned igen och plockade upp kuvertet. I det kände jag en tyngd som av ett litet metallföremål. Ur det och i min öppna handflata föll en liten nyckel ut; nyckeln till dörren. Jag visste att dörren hade blivit igenbommad utifrån så att den enda vägen att öppna den var inifrån rummet, ändå upplevde jag lättnad när jag kände den lilla nyckeln i min hand. I kuvertet fanns även ett hopvikt papper, och jag vecklade förväntansfullt upp det.
“Jag vet att du inte har mycket tid kvar när du läser detta. Att du antagligen ögnar genom brevet med ett stressat sinne. Även fast jag vet det kan jag inte förmå mig att skriva ett kortare och mer koncist brev… Det här är min sista kontakt med dig och det känns som om jag har så mycket att säga fortfarande, även om vi talades vid innan din nedsövning. Till att börja med kan jag inte nog tacka dig, för den tyngd du lagt på dina axlar för rikets skull, för den skuld du har satt till mänskligheten, för allt. Få skulle ha gjort det du har gjort även om det innebar slutet för alla.
“Efter att du sövdes ner, satte jag de planer som vi talats om till verket. Jag bommade igen dörren med allt jag kunde undvara och gjorde en gång så att bara någon inifrån kunde komma igenom - du - och så att ingen skulle störa dig i din långa sömn. Jag gav order om att vapnet - om det ens är ett vapen, vi vet ju inte hur det ser ut - skulle byggas inom ditt räckhåll, så att du inte har för långt att gå när du väl vaknat och kommit ut. Men man vet aldrig hur det blir med det, trots allt så har det ju inte uppfunnits än, och det lär dröja flera år innan det gör det. Till slutet av människornas historia, om vi har hört sanningen. Jag har fortfarande svårt att tro det, att all denna prakt som jag, den fria världens ledare, och alla mina föregångare har byggt upp kommer att försvinna inom de närmsta hundra åren. Att efter att vi kämpat oss igenom årtusenden av mänskligt lidande och slutligen vunnit fridfullhet och fred bara för att allt ska slitas från våra händer i ett nafs. Bara du, som jag känt så länge, vet hur det smärtar mig att veta detta när resten av mitt folk lever i ovisshet. Men bara du, som jag håller så kär, kan även ändra på detta - så att framtiden inte längre håller dessa hotande planer framför oss.
“Jag hoppas att du klarar det, min vän. Jag saknar dig.”
Brevet var undertecknat med min härskares sigill. Jag höll det varsamt mot mitt ansikte och mina läppar och kysste det. Jag vet inte om jag kysste den tiden som det kom ifrån farväl, eller om jag försökte dra åt mig de sista minnena ifrån det. Vad jag visste var att det nu inte fanns någonting alls som kunde hindra mig från att göra det jag var tvungen till. Med brevet innanför min tröja stoppade jag nyckeln i dörren och öppnade den.
Dammet yrde upp i mitt ansikte när dörren svängde upp lika lätt som om den varit nyoljad, och jag fick hejda mig ett tag innan det lagt sig för att inte andas in det och drabbas av ofrivilliga hostattacker. Dammet dröp av samma unkna doft som damm brukar omge sig med, och det var det första tecknet på förändring som jag märkte.
Rummet som jag hade varit nerfrusen i hade placerats avlägset… jag kom inte ihåg om det var i en skog eller i en gammal byggnad - de båda förslagen togs upp när vi planerade framtiden - och min omgivning gav inga större ledtrådar.
Framför mig bredde sig en smal gång fram, och runt omkring den var högar av bråte samlat. Min härskare hade tydligen inte skämtat när han skrev att han hade samlat allt han kunnat undvara. Filtar av olika slag var draperade runt utanför väggarna av den containerliknande byggnad jag befunnit mig i och några av dem fortfarande stela av frost. Som en gamling hasade jag mig framåt i det lilla utrymmet som hade blivit kvarlämnat av alla prylar, och jag greppade tag i varje föremål jag passerade för att inte falla ihop. Efter några meter varierades bråtet till metallföremål av nyare modell. De såg ut att vara maskiner av något slag, och jag undrade vad de haft för syfte och varför de plötsligt blivit dumpade här, för jag kände inte igen dem som någonting från min tid. Luften omkring mig var unken på samma vis som dammet vid dörren, och jag misstänkte att luften på det här stället inte blivit utbytt på många, många år.
Jag hade precis börjat undra var föremålet jag skulle hitta befann sig då jag klev in i ett större utrymme. Det var ett ganska stort runt rum, och här inne fanns inget bråte eller någonting annat som inte hörde hemma. De grå betongväggarna var kala och kalla, men påminde mig på något underligt sätt om någonting jag sett förut. Den enda ljuskällan kom från ett runt bord mitt i rummet. Jag stapplade fram till det och studerade det närmare. Det måste vara detta, tänkte jag för inget såg mer ut som framtiden i mina ögon. Mitt på bordet stod en lavalampliknande lampa och sände ut ett grönt sken. Det hade sett precis ut som en lavalampa om det inte vore för att det inte fanns några lavabubblor, utan långa strängar och trådar av det märkligaste jag någonsin sett. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Strängarna blinkade frenetiskt; när jag tittade närmare såg jag att de helt enkelt försvann (!) och dök upp igen. Det såg inte ut att finnas någon vätska i lampan, utan bara dessa strängar som försvann och återuppstod, inte heller hittade jag någon sladd eller kontakt som indikerade att det var elektricitet som gav upphov till dem - jag kunde till och med lyfta på behållaren utan att strängarnas blinkande stördes. För att vara ärlig såg det inte ens ut som blixtar av elektricitet som sköt upp, utan bara trådar av någon slags lera eller slem. På bordet låg även en tub, och det var när jag skulle plocka upp den när jag upptäckte skelettet.
Det var inte direkt ett skelett, om man skulle vara ärlig, utan mer ett förtunnat och utmärglat lik. Likväl skrämde det slag på mig. Huden hade krympt ihop och sträcktes över ansiktet som en för hårt spänd mask och den högra handen - fastän det mer liknade en klo - låg i en spänd knytnäve på bröstkorgen, det kramade ett pappersark. Hela kroppen satt lutad mot bordet, mot den bortre sidan av rummet. Hur långt hade den varit här? Det kunde inte vara sen de frös ner mig, för säkerligen skulle liket ha blivit undanplockat om någon hade stött på det. Försäkrad om detta böjde jag mig varsamt ned för att ta upp arket, utan att röra vid liket för mycket. Texten på pappret var på sina ställen nästan utsuddad och det var med nöd och näppe jag kunde urskilja vad som hade skrivits. Det var adresserat till mig, och daterat 79 år efter det att jag hade frusits ner, alltså för nu 21 år sedan.
“Det är med mina sista krafter jag skriver detta, för jag vet att det nu inte kommer någon efter mig när jag försvinner från min post. Jag vet inte om jag är bland de sista människorna på Jorden, eller den allra sista, för du är det viktigaste som finns att bevara och hittills har ingen kommit för att lära mitt arbete och ta över efter mig. Kanske är det så att det hemska som råder på vår planet har härjat och rövat bort varje liv förutom mitt och även om jag har levt åtskiljd från andra likväl som vanlig luft, känner jag de första biverkningarna från sjukdomen. Jag är för svag för att kämpa mot den och tror att jag kommer vara så gott som borta tills imorgon. Jag hoppas bara att allt kommer att bli klart i tid.
“På bordet ser du, du frusne, att det står som en vas och strax invid den ligger en tub. Tuben är fylld med det botemedel som kan rädda mänskligheten och vasen är en tidsmaskin, eller en blixt som vi kallar den med modernare ord. Blixten, och du, är vår räddning. Till dess att du läser detta brev måste den säkerligen ha laddats klart, vilket kan ses på ett guldgult sken. Du placerar enkelt tuben i blixten, och då inom kort kommer den att skickas tillbaka till för hundra år sedan.
“För 79 år sedan fick vi ett meddelande från framtiden som varnade oss om den annalkande farsoten och framtiden ändrades när planer om att frysa ner dig sattes i verket. Jag hoppas du får se framtiden ändras igen, och att jag fick ett annat liv än detta.”
Brevet var undertecknat Forskaren som väntat.
Jag kände genast en kall ångest i magen. Vilket kan ses på ett guldgult sken. Vilket guldgula sken? Lampan… blixten… lyste en kall grön nyans. Hade den inte laddat klart? Hade jag vaknat för tidigt? Om jag hade det, hur skulle jag veta med hur mycket? Hur länge skulle jag behöva vänta? Det fanns inget sätt… Frågorna rusade runt i mitt huvud och gjorde mig svimfärdig. Min kropp hade börjat svalna, men det var ännu ett steg mot slutet. Professorn hade sagt att när jag väl börjat frysa skulle jag bara ha minuter kvar… Jag skulle inte ha tillräckligt med tid för att vänta på att blixten skulle laddas klart, och allt detta skulle ha varit förgäves. Dock hade jag ingenting annat att göra än att vänta, så jag satte mig på marken, så långt från liket jag kunde komma, och hoppades på att det inte skulle ta allt för lång tid.
Tid. Oändlig tid passerade. Tid som kanske bara var några timmar eller minuter, men som jag av varje sekund upplevde en hjärtekrossande ångest. Jag tänkte på min härskare, på den tillit han haft för mig, på den förändring jag hade kunnat stå för. Jag tänkte på alla de miljarder människor som jag skulle rädda. Oändlig tid av dessa tankar, timmar och minuter, och jag kände mig lite kylig. Håret på mina armar stod upp och rysningar for längs min rygg. Jag svepte mina armar om mig själv och slöt ögonen. Här tar det slut, snart tar det slut. Jag hade inga falska förhoppningar, inte ens när jag frivilligt anmälde mig själv till detta uppdrag. Jag visste att jag på ett eller annat vis skulle dö här i framtiden, och att inget liv kunde ges mig åter. Professorn, min härskare och alla andra hade sagt att jag endast skulle ha stunder kvar efter att jag hade vaknat, och inte då heller lyckliga sådana. Men jag brydde mig inte om det, för jag visste att det var det rätta att göra och - viktigast av allt - jag var den enda lämpad att göra det. Jag hade dock trott att jag skulle lyckas. Kanske var jag - det - inte menad att lyckas…
… Eller så kanske jag var det. Jag hade börjat skaka ordenligt när jag huttrande och febrilt försökte värma mig själv genom att skapa friktion mellan mina händer och armar plötsligt såg ljuset i rummet ändras. Ett starkt gyllene sken uppfyllde hela rummet och värmde väggarna med sitt lyse. Jag kunde knappt tro det, när jag så fort jag kunde reste mig upp. Hopp flöt in i mina ådror igen. I blixten flöt nu små partiklar omkring, damm och bubblor av vad som såg ut att vara en annan slags luft än vad som fanns i själva behållaren. Det var otroligt att beskåda. I dessa bubblor skymtade jag skog, en grön smaragd av träd och gräs och sol och himmel, så som jag aldrig trott jag skulle skåda det igen. I andra bubblor såg jag städer, höga torn som nådde till himlen och damm som yrde när fordon åkte förbi. Jag såg djur och hav och berg och allt det som jag glömt att jag skulle rädda också. Jag såg även ansikten, både från sådana som jag kände och inte. Min härskare när han satt på sin tron, professorn som skrattade åt sina egna skämt… och mitt eget. Det blinkade tillbaka mot mig så som jag kom ihåg att det brukade göra framför spegeln. Om inte det här var bilder bokstavligt tagna ur det förgångna visste jag inte vad det skulle vara annars. Jag glömde bort alla de tvivel jag haft för endast ett ögonblick sedan och lyfte upp tuben och placerade den i detta underverk. För ett ögonblick flöt den endast omkring, i vad som såg ut som luft, innan den i en blixt försvann.
Plötsligt stod all tid stilla. Tid som var så obetydligt nu. All bråte försvann. Väggarna blev rena och kläddes med tunga röda tapeter och porträtt och golvet med utsökta mattor. Ett av porträtten föreställde min härskare. Bakom mig stod samma tron som jag såg för hundra år sedan och under den lekte ett litet barn med långa blonda lockar och rosiga kinder. Barnet stod alldeles stilla, fångad i tidens rytm, men tittade ändå rakt emot mig. Och det var när jag mötte dessa ögon som minnen av ett liv jag aldrig haft strömmade emot mig. Minnen av barn och barnbarn, av skratt och lek, av födelsedagar och bröllop. Min kropp åldrades nu väldigt fort. Mitt hår grånade och min hud tappade sin elasticitet. Men det gjorde mig ingenting, för jag visste att jag hade lyckats. Jag uppfylldes av denna tanke, och kände ingen större lycka, innan tiden fortsatte sin gång och jag blev till damm.
De sista synerna fladdrade förbi i mitt sinne. Lika flyktiga som ett ögonkast men ändå lika inpräglade i mitt allra djupaste minne och medvetande som en klippa i berget. Liksom min uppgift här.
Jag visste var jag var då jag långsamt öppnade ögonen, då mina leder tinade upp från att ha legat i en väldigt lång dvala. Ett främmande ljus från taket speglade och lekte över mitt ansikte och fick mig att kisa. En smått instängd lukt irriterade min näsa innan den drunknade i doften av klinisk renhet. Även om jag visste att det hade gått en väldigt lång tid kändes det som om endast några ynkliga ögonblick hade passerat sedan jag fick sluta ögonen och somna. Jag kom ihåg en sval hand mot min arm, en annan mot min panna. Minnet var så nytt för mig att jag nästan fortfarande kunde förnimma händernas svalka, som om det var några sekunder sedan de hade avlägsnat sig. På min vänstra överarm fanns fortfarande det där lilla nålsticket från bedövningsmedlet jag hade fått. Jag la min hand på dessa ställen, kände efter, och nuddade försiktigt samma punkt på min panna där handen vilat för hundra år sedan. Den hand som nu säkert låg, skrumpnad, i en kista någonstans under jordens yta. Jag vilade en stund, och försökte vänja mig vid tanken att alla jag kände var döda för längesedan. Att alla jag någonsin träffat låg borttvinade och förvridna, bortglömda av nutiden. Det framkom så osannolikt för mig, att de som var med mig för endast ögonblick sedan hade levt sina liv och dött under en så ofattbart kort tid! Jag sörjde att det enda som var kvar av dem var mina minnen, och att det för alltid skulle förbli så. Jag hade låtit min hand ligga kvar på min hjässa, och insåg plötsligt att jag var skållande het. Jag brann. Inte bokstavligt såklart, men jag förstod vad det betydde. Jag hade inte långt kvar. Frambringat av denna känsla, flöt minnet upp i min sinne som en död fisk i en damm.
“När du väl börjat hetta till, då är det inte långt kvar”, sade professorn och skrattade tyst åt sin ordvits. Snabbt blev han allvarlig igen. “Bokstavligt. När du väl känner att detta händer vet du att du bara har några enstaka timmar på dig, om ens det. Du vet då att du måste skynda dig.” Den gamle mannen, så kunnig inom sitt område, klev fram till mig med stora steg. En hand på min axel och tittade mig djupt in i ögonen som om att försäkra sig om att jag hade förstått allt. Jag nickade beslutsamt och han log ledsamt. Som om han kunde känna med mig.
Jag hade tillbringat alldeles för mycket tid till att tänka - tänka på det som varit - och nu rann framtiden ifrån mig som sand mellan fingrarna. Jag visste vad jag behövde göra, hade vetat det en lång tid nu, och då räknar jag inte med den tiden som var mig försvunnen. Med lika stor beslutsamhet som jag hade känt då för längesedan, beskådade jag min omgivning samtidigt som jag försökte resa mig upp. Mina leder var obeskrivligt torra och stela; att bara böja på dem var en hemsk pina. Rummet som jag befann mig i var hygieniskt vitt, och såg i stor del likadant ut som jag kom ihåg det. Britsen jag låg på var fastbyggd i den västra väggen, och lampan som tidigare hade stört mig i uppvaknandet hängde kal från taket. Runtom väggarna utmynnade ventilerna som hade försett rummet med isande kyla, och hållit både mig och det djupt nerfrysta under hundra år. Med mig hade detta rum åldrats, det vill säga endast några ögonblick. Bara en sak var sig olik och det var kuvertet på golvet vid dörren. Någon måste ha placerat det där, i alla hast, efter att jag hade blivit nedsövd. Ivrig att öppna det, att se vad som fanns däri och kanske läsa ett sekel gammalt meddelande, ställde jag mig upp för fort och föll ihop mot golvet, med tyngden på mitt högra knä. Smärtan från mitt ömtåliga knä drunknade i minnet från då jag kom ihåg senaste gången jag hade befunnit mig i denna position, och kände ännu en gång det avlägsna trycket från en hand på min axel.
Min herre och härskare lyfte varsamt handen och vände ryggen mot mig. Tyst och många gånger suckade han mitt namn, som om det skulle ordna allt. Jag stod kvar på mitt knä och stirrade ned i golvet medan han började gå runt i cirklar, så som han alltid gjorde när han tänkte kraftigt.
“Du vet att jag litar på dig. Med hela min varelse.” Det var inte någon fråga. I alla fall inte någon som han väntade sig något svar på. Vi båda visste att det var sant.
“Det som jag gör mot dig nu”, fortsatte han “är att lägga en oerhörd tyngd på dina axlar. Tyngden av hela vårt rike. Av hela världen vad jag vet!” Han slängde ut armarna som i förtvivlan och hängde sedan med huvudet mot golvet. Långsamt följde kroppen huvudets spår och han sjönk ned på golvet. Med ansiktet i händerna satt han absolut stilla. Jag reste mig genast upp och skyndade fram till honom och han lyfte huvudet. “Du är den enda jag litar på som kan göra detta, även om det smärtar mig så…”.
“Mig med, men det är det rätta att göra”. Härskaren tittade förvånat upp på mig när jag talade och nickade. När jag hjälpt honom upp klev han fram till sitt skrivbord och sträckte sig efter en penna. Med en lite darrande hand skrev han under dokumenten som skulle skicka mig till framtiden.
Jag vet inte hur lång tid som hade passerat innan jag återkom till nuet. Timmar och sekunder, tid, verkade inte ha någon mening för mig alls nu och jag kände en djup oro i magen. Hur lång tid hade jag kvar för att uppfölja mitt mål? För att klara av det jag blev hitskickad att göra? Hur mycket det än smärtade i min kropp tvingade jag mig själv upp och framåt.
Varsamt böjde jag mig ned igen och plockade upp kuvertet. I det kände jag en tyngd som av ett litet metallföremål. Ur det och i min öppna handflata föll en liten nyckel ut; nyckeln till dörren. Jag visste att dörren hade blivit igenbommad utifrån så att den enda vägen att öppna den var inifrån rummet, ändå upplevde jag lättnad när jag kände den lilla nyckeln i min hand. I kuvertet fanns även ett hopvikt papper, och jag vecklade förväntansfullt upp det.
“Jag vet att du inte har mycket tid kvar när du läser detta. Att du antagligen ögnar genom brevet med ett stressat sinne. Även fast jag vet det kan jag inte förmå mig att skriva ett kortare och mer koncist brev… Det här är min sista kontakt med dig och det känns som om jag har så mycket att säga fortfarande, även om vi talades vid innan din nedsövning. Till att börja med kan jag inte nog tacka dig, för den tyngd du lagt på dina axlar för rikets skull, för den skuld du har satt till mänskligheten, för allt. Få skulle ha gjort det du har gjort även om det innebar slutet för alla.
“Efter att du sövdes ner, satte jag de planer som vi talats om till verket. Jag bommade igen dörren med allt jag kunde undvara och gjorde en gång så att bara någon inifrån kunde komma igenom - du - och så att ingen skulle störa dig i din långa sömn. Jag gav order om att vapnet - om det ens är ett vapen, vi vet ju inte hur det ser ut - skulle byggas inom ditt räckhåll, så att du inte har för långt att gå när du väl vaknat och kommit ut. Men man vet aldrig hur det blir med det, trots allt så har det ju inte uppfunnits än, och det lär dröja flera år innan det gör det. Till slutet av människornas historia, om vi har hört sanningen. Jag har fortfarande svårt att tro det, att all denna prakt som jag, den fria världens ledare, och alla mina föregångare har byggt upp kommer att försvinna inom de närmsta hundra åren. Att efter att vi kämpat oss igenom årtusenden av mänskligt lidande och slutligen vunnit fridfullhet och fred bara för att allt ska slitas från våra händer i ett nafs. Bara du, som jag känt så länge, vet hur det smärtar mig att veta detta när resten av mitt folk lever i ovisshet. Men bara du, som jag håller så kär, kan även ändra på detta - så att framtiden inte längre håller dessa hotande planer framför oss.
“Jag hoppas att du klarar det, min vän. Jag saknar dig.”
Brevet var undertecknat med min härskares sigill. Jag höll det varsamt mot mitt ansikte och mina läppar och kysste det. Jag vet inte om jag kysste den tiden som det kom ifrån farväl, eller om jag försökte dra åt mig de sista minnena ifrån det. Vad jag visste var att det nu inte fanns någonting alls som kunde hindra mig från att göra det jag var tvungen till. Med brevet innanför min tröja stoppade jag nyckeln i dörren och öppnade den.
Dammet yrde upp i mitt ansikte när dörren svängde upp lika lätt som om den varit nyoljad, och jag fick hejda mig ett tag innan det lagt sig för att inte andas in det och drabbas av ofrivilliga hostattacker. Dammet dröp av samma unkna doft som damm brukar omge sig med, och det var det första tecknet på förändring som jag märkte.
Rummet som jag hade varit nerfrusen i hade placerats avlägset… jag kom inte ihåg om det var i en skog eller i en gammal byggnad - de båda förslagen togs upp när vi planerade framtiden - och min omgivning gav inga större ledtrådar.
Framför mig bredde sig en smal gång fram, och runt omkring den var högar av bråte samlat. Min härskare hade tydligen inte skämtat när han skrev att han hade samlat allt han kunnat undvara. Filtar av olika slag var draperade runt utanför väggarna av den containerliknande byggnad jag befunnit mig i och några av dem fortfarande stela av frost. Som en gamling hasade jag mig framåt i det lilla utrymmet som hade blivit kvarlämnat av alla prylar, och jag greppade tag i varje föremål jag passerade för att inte falla ihop. Efter några meter varierades bråtet till metallföremål av nyare modell. De såg ut att vara maskiner av något slag, och jag undrade vad de haft för syfte och varför de plötsligt blivit dumpade här, för jag kände inte igen dem som någonting från min tid. Luften omkring mig var unken på samma vis som dammet vid dörren, och jag misstänkte att luften på det här stället inte blivit utbytt på många, många år.
Jag hade precis börjat undra var föremålet jag skulle hitta befann sig då jag klev in i ett större utrymme. Det var ett ganska stort runt rum, och här inne fanns inget bråte eller någonting annat som inte hörde hemma. De grå betongväggarna var kala och kalla, men påminde mig på något underligt sätt om någonting jag sett förut. Den enda ljuskällan kom från ett runt bord mitt i rummet. Jag stapplade fram till det och studerade det närmare. Det måste vara detta, tänkte jag för inget såg mer ut som framtiden i mina ögon. Mitt på bordet stod en lavalampliknande lampa och sände ut ett grönt sken. Det hade sett precis ut som en lavalampa om det inte vore för att det inte fanns några lavabubblor, utan långa strängar och trådar av det märkligaste jag någonsin sett. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Strängarna blinkade frenetiskt; när jag tittade närmare såg jag att de helt enkelt försvann (!) och dök upp igen. Det såg inte ut att finnas någon vätska i lampan, utan bara dessa strängar som försvann och återuppstod, inte heller hittade jag någon sladd eller kontakt som indikerade att det var elektricitet som gav upphov till dem - jag kunde till och med lyfta på behållaren utan att strängarnas blinkande stördes. För att vara ärlig såg det inte ens ut som blixtar av elektricitet som sköt upp, utan bara trådar av någon slags lera eller slem. På bordet låg även en tub, och det var när jag skulle plocka upp den när jag upptäckte skelettet.
Det var inte direkt ett skelett, om man skulle vara ärlig, utan mer ett förtunnat och utmärglat lik. Likväl skrämde det slag på mig. Huden hade krympt ihop och sträcktes över ansiktet som en för hårt spänd mask och den högra handen - fastän det mer liknade en klo - låg i en spänd knytnäve på bröstkorgen, det kramade ett pappersark. Hela kroppen satt lutad mot bordet, mot den bortre sidan av rummet. Hur långt hade den varit här? Det kunde inte vara sen de frös ner mig, för säkerligen skulle liket ha blivit undanplockat om någon hade stött på det. Försäkrad om detta böjde jag mig varsamt ned för att ta upp arket, utan att röra vid liket för mycket. Texten på pappret var på sina ställen nästan utsuddad och det var med nöd och näppe jag kunde urskilja vad som hade skrivits. Det var adresserat till mig, och daterat 79 år efter det att jag hade frusits ner, alltså för nu 21 år sedan.
“Det är med mina sista krafter jag skriver detta, för jag vet att det nu inte kommer någon efter mig när jag försvinner från min post. Jag vet inte om jag är bland de sista människorna på Jorden, eller den allra sista, för du är det viktigaste som finns att bevara och hittills har ingen kommit för att lära mitt arbete och ta över efter mig. Kanske är det så att det hemska som råder på vår planet har härjat och rövat bort varje liv förutom mitt och även om jag har levt åtskiljd från andra likväl som vanlig luft, känner jag de första biverkningarna från sjukdomen. Jag är för svag för att kämpa mot den och tror att jag kommer vara så gott som borta tills imorgon. Jag hoppas bara att allt kommer att bli klart i tid.
“På bordet ser du, du frusne, att det står som en vas och strax invid den ligger en tub. Tuben är fylld med det botemedel som kan rädda mänskligheten och vasen är en tidsmaskin, eller en blixt som vi kallar den med modernare ord. Blixten, och du, är vår räddning. Till dess att du läser detta brev måste den säkerligen ha laddats klart, vilket kan ses på ett guldgult sken. Du placerar enkelt tuben i blixten, och då inom kort kommer den att skickas tillbaka till för hundra år sedan.
“För 79 år sedan fick vi ett meddelande från framtiden som varnade oss om den annalkande farsoten och framtiden ändrades när planer om att frysa ner dig sattes i verket. Jag hoppas du får se framtiden ändras igen, och att jag fick ett annat liv än detta.”
Brevet var undertecknat Forskaren som väntat.
Jag kände genast en kall ångest i magen. Vilket kan ses på ett guldgult sken. Vilket guldgula sken? Lampan… blixten… lyste en kall grön nyans. Hade den inte laddat klart? Hade jag vaknat för tidigt? Om jag hade det, hur skulle jag veta med hur mycket? Hur länge skulle jag behöva vänta? Det fanns inget sätt… Frågorna rusade runt i mitt huvud och gjorde mig svimfärdig. Min kropp hade börjat svalna, men det var ännu ett steg mot slutet. Professorn hade sagt att när jag väl börjat frysa skulle jag bara ha minuter kvar… Jag skulle inte ha tillräckligt med tid för att vänta på att blixten skulle laddas klart, och allt detta skulle ha varit förgäves. Dock hade jag ingenting annat att göra än att vänta, så jag satte mig på marken, så långt från liket jag kunde komma, och hoppades på att det inte skulle ta allt för lång tid.
Tid. Oändlig tid passerade. Tid som kanske bara var några timmar eller minuter, men som jag av varje sekund upplevde en hjärtekrossande ångest. Jag tänkte på min härskare, på den tillit han haft för mig, på den förändring jag hade kunnat stå för. Jag tänkte på alla de miljarder människor som jag skulle rädda. Oändlig tid av dessa tankar, timmar och minuter, och jag kände mig lite kylig. Håret på mina armar stod upp och rysningar for längs min rygg. Jag svepte mina armar om mig själv och slöt ögonen. Här tar det slut, snart tar det slut. Jag hade inga falska förhoppningar, inte ens när jag frivilligt anmälde mig själv till detta uppdrag. Jag visste att jag på ett eller annat vis skulle dö här i framtiden, och att inget liv kunde ges mig åter. Professorn, min härskare och alla andra hade sagt att jag endast skulle ha stunder kvar efter att jag hade vaknat, och inte då heller lyckliga sådana. Men jag brydde mig inte om det, för jag visste att det var det rätta att göra och - viktigast av allt - jag var den enda lämpad att göra det. Jag hade dock trott att jag skulle lyckas. Kanske var jag - det - inte menad att lyckas…
… Eller så kanske jag var det. Jag hade börjat skaka ordenligt när jag huttrande och febrilt försökte värma mig själv genom att skapa friktion mellan mina händer och armar plötsligt såg ljuset i rummet ändras. Ett starkt gyllene sken uppfyllde hela rummet och värmde väggarna med sitt lyse. Jag kunde knappt tro det, när jag så fort jag kunde reste mig upp. Hopp flöt in i mina ådror igen. I blixten flöt nu små partiklar omkring, damm och bubblor av vad som såg ut att vara en annan slags luft än vad som fanns i själva behållaren. Det var otroligt att beskåda. I dessa bubblor skymtade jag skog, en grön smaragd av träd och gräs och sol och himmel, så som jag aldrig trott jag skulle skåda det igen. I andra bubblor såg jag städer, höga torn som nådde till himlen och damm som yrde när fordon åkte förbi. Jag såg djur och hav och berg och allt det som jag glömt att jag skulle rädda också. Jag såg även ansikten, både från sådana som jag kände och inte. Min härskare när han satt på sin tron, professorn som skrattade åt sina egna skämt… och mitt eget. Det blinkade tillbaka mot mig så som jag kom ihåg att det brukade göra framför spegeln. Om inte det här var bilder bokstavligt tagna ur det förgångna visste jag inte vad det skulle vara annars. Jag glömde bort alla de tvivel jag haft för endast ett ögonblick sedan och lyfte upp tuben och placerade den i detta underverk. För ett ögonblick flöt den endast omkring, i vad som såg ut som luft, innan den i en blixt försvann.
Plötsligt stod all tid stilla. Tid som var så obetydligt nu. All bråte försvann. Väggarna blev rena och kläddes med tunga röda tapeter och porträtt och golvet med utsökta mattor. Ett av porträtten föreställde min härskare. Bakom mig stod samma tron som jag såg för hundra år sedan och under den lekte ett litet barn med långa blonda lockar och rosiga kinder. Barnet stod alldeles stilla, fångad i tidens rytm, men tittade ändå rakt emot mig. Och det var när jag mötte dessa ögon som minnen av ett liv jag aldrig haft strömmade emot mig. Minnen av barn och barnbarn, av skratt och lek, av födelsedagar och bröllop. Min kropp åldrades nu väldigt fort. Mitt hår grånade och min hud tappade sin elasticitet. Men det gjorde mig ingenting, för jag visste att jag hade lyckats. Jag uppfylldes av denna tanke, och kände den största lycka, innan tiden fortsatte sin gång och jag blev till damm.
Från början var det bara mörker. Det var inte som om jag hade ett svart papper över ögonen, nej. Det här mörkret verkade sträcka sig i oändlighet. Det hade ett djup som inte gick att se med blotta ögat. Fast... Det var inte helt mörkt. I detta universum av mörker fanns en liten stjärna, en liten boll av ljus. Det kom närmare, färdades i en jämn och långsam hastighet. Någonstans i mitt universum började små ljud att öka i styrka. De hade funnits i bakgrunden som ett susande, men nu började jag kunna urskilja ett bankande, ett pipande, ett lågt sorl... Ljuset kom närmare, nu var det så nära att det gjorde ont, trots att jag inte kunde säga vart smärtan fanns. Ljuset var kallt och bländande. Det var bokstavligen kallt! Ljuset omgav mig, kylan blev mer påträngande, jag insåg att jag verkligen frös. Det kändes som om jag hade... Som vadå? Det kändes tomt, som om jag var ett ihåligt skal. Vem var jag? Jag måste ju vara någon, tänka kunde jag, uppfatta allting i denna atmosfär. Men nu hörde jag någonting som jag till och med kunde förstå:
"H-n vak-ar!” vem? Jag? Ljuset började försvinna, men en smal strimma kunde jag fortfarande se i kanten någonstans. Tillslut märkte jag en förändring i detta skal. Jag kunde kontrollera en del av den! Ljusstrimman blev vidare, vidare ända till det exploderade i ljus. Sorlet blev högre och jag började kunna höra röster, mörka och ljusa. Efter ett tag mattade ljuset ner sig. Framför mig stod en hel klunga människor. Nästan alla hade vita rockar runt kroppen. Det var i stort sett det enda jag kunde se. Allting var suddigt, ofokuserat. Jag öppnade munnen för att fråga vart jag var, men inget ljud kom över mina läppar.
"Mr Mårtensen, kan ni höra mig?" det lät luddigt och avlägset, som om någon höll två tjocka dunkuddar över mina öron. Men jag kunde höra vad han sa. Jag ville nicka men jag hade inte kontroll över min kropp. Jag var fängslad i mitt eget kalla skal, utan förmågan att kunna kontrollera något av den.
"Mr Mortensen, ni är fortfarande på upptining. Om några dagar kommer er rörelseförmåga", sa en röst och ett suddigt och ofokuserat ansikte kom lite närmare. Inne i mitt huvud nickade jag åt honom. Men han kunde såklart inte se det.
Sakta, mycket sakta, märkte jag hur jag lyckades få kontroll över min kropp. Jag började kunna vrida huvudet åt sidan, röra hand och fotleder. Synen blev klarare och hörseln bättre. Jag förstod fortfarande inte varför jag var här, eller vad jag hade gjort. Huvudet var tomt. Jag mindes bara mörkret och ljuset. Inget annat, inget från mitt förra liv. Det måste vara såhär det känns att födas, tänkte han.
När det hade gått sju dagar blev jag ombedd att resa mig upp och gå tvärs över rummet. Det var mödosamt, musklerna kändes som halvtinade kyckliglår och värkte av ansträngning efter bara tre längder. Med två blanka kryckor med bekvämt gummihandtag lyckades jag ta mig från ena sidan rummet till den andra. En grupp medelålders doktorer stod i ett hörn och antecknade med en smal penna på en platt platta de hade i handen. Dörren öppnades och en äldre man med stort vitt skägg kom in i rummet. Hans vita rock var fläckfritt ren och han påminde vagt om jultomten.
"Mr Mortensen? Får jag ett ord med er?" frågade han. Jag nickade kort och de andra lämnade rummet utan att ha yttrat ett ord. Jag fortsatte att gå fram och tillbaka i rummet för att träna upp mina muskler.
"Ja?" frågade jag. Tomten slog sig ner på en ensam stol nära sängen.
”Hur mår du?”
”Bra, jag börjar få tillbaka rörelseförmågan nu”, sa jag.
”Jag ser det, du gör framsteg”, uppmuntrade tomten. ”Jag är professor Jens Folkesson, jag var forskaren som var ansvarig för din nerfrysning”, Jag vände huvudet mot honom.
”Hur länge var jag borta?” frågade jag. Professorn såg ner i sin tunna digitala platta.
”48 år, sju månader och 24 dagar”, sa han exakt. Jag satte mig långsamt ner på en stol och lutade kryckorna mot väggen. När jag väl hade satt mig ner insåg jag vad han nyss sagt.
”Vänta. Sa du 48 år?” frågade jag. Professorn blickande än en gång ner på plattan i sin hand.
”Ja, lite mer än 48 år”, bekräftade han. Jag blinkade. Nästan 50 år hade jag legat stelfrusen som ett isblock i ett iskallt rum någonstans.
”Vad fick er att tina upp mig, så att säga?” frågade jag. Professorn sneglade kort mot dörren.
”Det var din fru som krävde att det var dags att tina upp er. Hon ville se er innan det är dags för henne”, sa han lågt. Jag ryckte upp huvudet.
”Min fru?” Plötsligt svepte alla minnen över mig som en flod med ljummet vatten. Jag såg ett ansikte framför mig. Huvudformen var mer rund än oval, två bruna mandelformade ögon, en bred glad mun som ofta skrattade och visade upp två djupa skrattgropar på var sida. Lockigt blont hår som vägrade att bli platt hur mycket hon än plattade det med plattången. Jag såg henne framför en stor blå villa med två små blonda barn springandes runt benen. Jag hade en fru, jag hade barn. Det slog mig som en blixt från klar himmel att de måste vara runt 55 år nu, kanske hade egna barn och även barnbarn. Och min fru, min vackra Anette… Jag svalde och blickade ut genom fönstret.
”Jaså? Har hon varit här?” frågade jag med en klump i halsen. Professorn nickade.
”Minst en gång i veckan sen din nerfrysning”, sa han. Mina ögon började fyllas med tårar och jag slöt ögonen för att de inte skulle falla. Min trogna hustru. Mig trogen ända in i… nerfrysningen? Lät inte som rätt ord men det fick duga.
”En gång i veckan?” frågade jag igen, nästan för att höra om jag hade rätt. Professorn nickade bekräftande.
”De ville vara här under upptiningen, men jag avrådde dem”, sa han. Jag svalde.
”De kan komma hit nu”, sa jag. Egentligen visste jag inte om jag ville. Skulle jag klara av att se mina barn som var 17 år äldre än mig vid det här laget. Min fru måste vara, jag gjorde en snabb huvudräkning, över 80 år. Professorn såg min tvekan.
”De kan komma om några dagar”, föreslog han. Jag skakade på huvudet.
”Nej, jag- - jag vill träffa dem nu”, sa jag och svalde igen. Professorn tog upp en tunn, blank, silverfärgad sak ur fickan som han fällde upp. Den hade två skärmar, båda på insidan. Han tryckte med fingrarna på den nedersta skärmen som genast svarade på den övre skärmen. Jag insåg att det var en mobiltelefon, bara att den var mycket mer överteknologiska än på min tid.
”Vera, hej. Jag skulle vilja be dig att ringa upp Mr Mortensens familj och be dem att komma hit. Jättebra. Tack”, han log lite för sig själv och smällde ihop telefonen.
”De är säkert här inom loppet av en timme”, log han mot mig. Jag tackade och reste mig upp för att öva upp musklerna igen.
Nästan exakt en timme och 10 minuter senare knackade det på dörren. Precis innan dörren öppnades önskade jag att jag hade någonting annat på mig än den vita sjukhusklänningen, men det fanns ingenting att göra åt saken nu. Den första som kom in i rummet var en lång man i mitten av 50 års åldern, i handen höll han en liten flicka som såg ut att vara runt 3 år, bakom honom kom två kvinnor, de såg ut att vara nästan jämngamla. En av dem bar på en liten knubbig pojke som kanske var ett och ett halvt år. Efter kvinnorna kom en äldre kvinna, också i mitten av 50 års åldern. Hon höll en gammal dam under armen som stödde sig på en käpp. En äldre tonåring kikade in i dörröppningen. Jag vacklade bakåt ett steg när den gamla damen satte handen för munnen och utstötte ett chockat läte. Det runda ansiktet, de mandelformade ögonen, den breda munnen. Så välbekant men samtidigt så främmande med de många rynkorna och silvervita håret som hon hade satt upp i en lös knut, små lockiga hårtestar letade sig fram runt öronen och i pannan. Personerna i 50 årsåldern såg på mig med chockade ansikten, runda munnar och uppspärrade ögon. Det tog mig några minuter att ta in personerna framför mig. Det var min fru, mina barn, mina barnbarn och barnbarns barn.
”Daniel”, sa den gamla damen och gick med långsamma steg mot mig. Mina knän vek sig nästan under mig. Hon var fortfarande vacker, trots att hon hade åldrats.
”Anette”, andades jag. Hon stod precis framför mig nu. Doften som omgav henne var samma som hon alltid hade haft. Så välbekant. En hel ocean av minnen kom tillbaka, dock var de vaga som om jag hade drömt dem. Min fru Anette höjde sin skrynkliga hand och smekte min kind.
”Du ser precis likadan ut som förut”, andades hos. Jag lyfte handen och tog hennes hand i min.
”Inte du, men du är vacker ändå”, log jag. Anette log ett strålande leende mot mig. Jag såg mig runt i rummet. Aldrig trodde jag att jag skulle se yngre ut än mina barn eller se ut som ett äldre syskon till mina barnbarn. Framtiden var ett underligt instrument, man kunde aldrig veta vad den hade planerat. Själv hade jag kanske många år kvar att leva och skulle säkerligen tvingas att begrava mina barn när de passerade av ålderdom. Inte många kunde skryta med att vara 86 år och inte se dag äldre ut än 38. Det kunde jag. Men om det var någonting att skryta om visste jag inte.
