Fragments of Three Wicked Minds

Lägenheten låg i mörker. Jag visste att den skulle vara tom när jag kom hem, telefonsamtalet jag fått under lunchen hade sagt allt jag behövde veta. Jag hängde av mig den blöta jackan på kroken i hallen och slet av mig skorna. Byxorna krånglade jag av mig medans jag gick in i sovrummet. Jag slängde dem på sängen och greppade hårborsten från nattduksbordet. Jag drog den genom håret några gånger innan jag la tillbaka den. Jag böjde mig ner och startade iMacen och letade fram ett par mjukisbyxor medans den surrade igång. Jag plockade upp kameran från resväskan, startade den och började bläddra igenom bilderna jag tagit i studion under dagen. Bilderna var små på displayen men såg ut att bli jättebra bara jag fick se dem på en större skärm. Jag visste att jag skulle få några nya tillskott på väggen ikväll. De tre väggarna i sovrummet, den fjärde doldes av en hög garderob, var nästan helt täckta av inramade fotografier. I färg, svartvitt, sepia, motiv av människor, platser eller uppställda frukter. I hutchen under skrivbordet låg flera dussintals andra utskrivna fotografier mellan plastfickor för att skydda dem från avtryck. Jag ställde kameran på skrivbordet och vände ansiktet mot skärmen, fingret som vilade på den högra sidan av datamusen var redo att stänga ner alla program som startade upp. Så fort jag fick syn på min bakgrundsbild mörknade mitt humör. Jag brukade bli glad åt bilden på mig och min pojkvän som log mot mig genom skärmen varje gång jag startade datorn. Men nu ville jag bara köra handen genom den blanka skärmen. Den jävla hingsten, trodde att han kunde ligga med så många andra förbannade tjejer och inte fatta att jag skulle få reda på det?! Han hade lovat tjejerna allt, säkert att de skulle få villa, vovve och barn tillsammans. Annars skulle inte minst två av dem ringa och be mig dra åt helvete. Första gången hade jag trott att det var ett skämt eller att någon hade ringt fel, andra gången var jag säker på att den jävla flicksnärtan hade pratat med mig. Hon lät som om hon var minst femton år. Det skulle inte förvåna mig om den satans kåtbocken hade lekt med en flicka 20 år yngre än mig. Varför var han inte nöjd med mig? Varför dumpade han mig inte bara och fortsatte att byta tjejer lika ofta som han bytte strumpor? Någonting klickade till i huvudet och fick kroppen att agera utan hjärnans medvetande. Jag gav ifrån mig något ljud som jag inte kunde identifiera, det lät som ett kort skrik och ett väsande, och slängde iväg hålslagaren som stod på skrivbordet. Den flög genom rummet och krossade spegeln som satt på garderobsdörren. Ett högt kraschande hördes och glaset exploderade, landade på golvet och överkastet. Jag stod kvar med blodet pumpandes genom kroppen, andades snabbt som om jag sprungit ett femkilometerslopp. När jag såg ner på de splittrade skivorna av spegelglaset som låg på överkastet insåg jag hur skönt det kändes att ta ut all frustration på någonting. Jag gick bort till ett inramat fotografi på mig och min - nu – ex-pojkvän och såg på det i några sekunder. Det satt precis ovanför min säng, tagen i Rom för ett halvår sen. 'Du kan ta dig nånstans och ta din nya flamma till Rom istället' tänkte jag, höjde handen och slog in glaset. När de små, fina glasbitarna skar in i knogarna började jag fyllas av ett rus. Den svidande smärtan och synen av de små bloddropparna som började välla upp ur såren verkade få mig att tänka klart. Han var en idiot. En jävla idiot! Jag satte händerna mot väggen och drog ner alla fotografier som satt i vägen. De hann inte ens falla till golvet innan jag dragit ner ytterligare fem ramar till. Snart började kroppen röra sig själv, hjärnan kopplade bort sig och kallade mitt ex för de elakaste orden jag kunde komma på.  Jag noterade knappt att jag raserade mitt sovrum, jag tänkte mer på att jag borde ha ryggrad nog att ta ut den här ilskan på mitt ex istället. En del av ilskan var inte bara mot honom, utan även mot mig själv. Hur fan kunde jag ha låtit mig själv veta om det här utan att göra någonting åt saken?! Vilken idiot jag var!

Bara några minuter senare började jag verkligen inse vad jag nyss hade gjort. Kroppens temperatur sänktes till det normala och pulsen fick tillbaka sin normala rytm. Jag såg mig omkring på spillrorna av mitt sovrum. Trasiga tavelramar, glas-och spegelskärvor låg utspritt på golvet i ojämna och olika stora bitar. Gardinerna hängde snett och iMacen hade en bred repa i skärmen. Jag skulle spendera resten av kvällen med att städa upp efter mitt utbrott, men fan; det var värt det.

Det var sensommar och luften hade börjat gå mot det kallare när Kari och Joa bjöd ut oss till sina föräldrars semesterstuga i de norska fjällen. Vi var sex personer som åkte dit, och trots att stugan hade både ett antal öppna spisar och en uppvärmd bubbelpool så tyckte tvillingarna att det vore bättre att ge sig ut i skogen och campa en natt istället. Det var tack vare detta som vi nu befann oss mitt ute i ett ingenmansland, med höga tallar som reste sig runt oss. Vi satt alla sex inlindade i tjocka filtar och sovsäckar runt en lägereld och lyssnade till spraket från veden. Än var det inte helt mörkt, men det skymde snabbt. Klockan tickade mot midnatt.

"Har ni hört talas om Mads Äventyraren?" frågade Kari och sträckte lite på sig. Han gav sin tvillingbror en snabb blinkning och Joa tog vid.

"Han var en dansk som sägs ha förlorat sig själv i skogarna här uppe i norr", förklarade Joa.

"Faktiskt så var det just här som man hittade honom, tre månader efter hans försvinnande. Knivhuggen till döds bredvid den där stenen där borta." Joa pekade på en stor sten som stack upp under två stora granar.
Jag drog filtarna tätare omkring mig och makade mig närmare elden, beredd på den saga som jag visste skulle komma.

Tvillingarna såg så annorlunda ut i skenet från brasan. De satt inlindade i filtar, och håren var okammade och enkelt uppsatta i korta hästsvansar. Resterna av gårdagens smink Avtecknade sig som tunna skuggor under deras ögon. För en gångs skull hade jag svårt att se skillnad på dem.

"Det här var i slutet på 1700-talet", förklarade Kari. "Denna del av fjällen var nästan helt obebodd. Byn vi passerade på vägen hit fanns inte än, men en knapp kilometer från vår semesterstuga låg ett stort gods omgiven av några mindre gårdar. Godset var inte nämnvärt rikt - faktiskt så levde dess invånare på gränsen till fattigdom - men egendomen hade gått i arv i generationer och dess ägare hade inga planer på att överge den.

"Så en dag kom en ung man ridande till gårdarna. Han kom långt söderut, och bar på en främmande dialekt. Hans namn var Mads."

Mads steg ur sadeln vid den första gården han kom till. Dess ägare var ute på åkern, men hans fru såg Mads genom fönstret och skyndade sig ut. Hon var en rundlagd dam med alldagligt utseende men varm blick. Mads skakade artigt hennes hand och presenterade sig. Han förklarade att han hade rest långt, ja ridit i flera veckor i streck, och sökte husrum. Pengar ägde han inte längre, ty de hade tagit slut i förra byn han passerade, men han var ung och stark och kunde betala för sig med arbetskraft. Själv kom han söderifrån, långt söderifrån, och han hade haft tid på sig under resans gång att lära sig alla nödvändiga grunder för att jobba som dräng, då han dock erkände att han inte hade det bästa ögat för att avgöra när skörden var klar.

Allt detta förklarade han för bondens fru med vackra termer som skvallrade om hög utbildning. Dessvärre var hans dialekt något svårbegriplig för den stackars frun. Hade hon varit lika berest som Mads så skulle hon ha hört att han talade skandinaviska med en vag dansk brytning, även om han försökte anpassa sitt språk till norskan, men frun var inte berest. Hon hade knappt gått så långt som till det stora godset, och det ansågs här vara en lång resa. Därför kunde hon knappt förstå mer än några enstaka ord av vad den vänliga unga mannen sade. Hon kanske inte var berest, men hon hade då sett en hungrig och trött man förut, och hon visste precis vad som skulle råda bot mot det. Leende tog hon Mads i armen och ledde in honom i den lilla stugan.

Ute på åkern avslutade bonden Petersen dagens runda med plogen, och begav sig hemåt. Till skillnad mot sin fru saknade Petersen förmågan till förståelse, och i synnerhet när det gällde unga främlingar som kalasade på deras redan knappa tillgångar. Han kastade ut Mads med en ordentlig utskällning mot både honom och den förfärade frun, men Mads tog det med gott humör och försökte vänligt förklara sitt ärende. Tyvärr hade bonden lika svårt att förstå Mads dialekt, och utläggningarna gav inte några nämnvärda resultat.

Den unge mannen var van vid att inte alltid bli vänligt bemött, och efter att tackat bondens fru för maten och hennes gästfrihet, satte han upp i sadeln igen och red småvisslande vidare till nästa gård.

Bonden och fru i den näst yttersta gården hade rest in till byn, och missade således Mads, som utan att lägga nämnvärd vikt vid besvikelse red vidare till nästa gård.

Den tredje yttersta gården hade drabbats av en tragedi. Hushållet var litet och bestod enbart av den medelålders bonden Ole Teigen och hans bondfru, Reidun. Det var mycket slit med en gård om man bara var två stycken och dessutom var den enda gården i området som hade mer än två kor – de hade hela fyra. Nu föll det sig så olyckligt att bara några dagar innan Mads ankomst hade bonden ramlat av familjens bångstyriga sto och brutit benet. Oförmögen att själv jobba sjönk han allt djupare in i sitt eget elände när han såg sin älskade fru tvingas sköta allt slitsamt arbete själv. Mads ankomst kom som en välsignelse. Teigen insåg snabbt att den unga mannen var villig att arbeta för sitt uppehälle, och nog kunde han överkomma de språkliga svårigheterna för lite extra hjälp i det här läget. Mat led de ju inte heller brist på med fyra mjölkkor, en liten åkerplätt och fem värphönor. För att inte tala om äppelträdet och vinbärsbusen som ju behövde skördas. Så kom det sig att främlingen Mads lyckades få anställning som dräng på en gård mitt uppe i Norges fjäll.

Det var inte bara bonde Ole Teigen och hans fru som gladdes åt Mads ankomst. Nästan alla från de närliggande gårdarna tycktes fascinerade av den unga främlingen. Teigens gård hade aldrig tidigare fått så många besök eller så mycket gåvor. Ole började inse att han kanske satt på en guldgruva.

Högt uppe bland bergen låg det stora godset Mathilde. En gång i tiden hade Mathilde blomstrat, men det var länge sedan nu. Dess invånare lämnade sällan godset och nästan ingen vågade sig dit med rädsla för dess herre. Herren var en gammal man vid det här laget. Hans fru hade gått bort i lungsot och kvar fanns bara hans fagra dotter Lill och deras få tjänare. Makten som godset en gång hade haft hade börjat rinna honom ur händerna, och det var inte utan att det kändes. Att bönderna fruktade honom var enda anledningen till att markskatten fortfarande betalades in. Med de varor (för mynt fanns knappt så här långt ut i ödemarken) som bönderna betalade med lyckades godsets invånare hålla sig vid liv, men det var knapert och på vinterhalvåret var det ständigt kallt.

I takt med att böndernas lycka över främlingen växte, ökade herrens missnöje. Skatterna hade börjat sina. Det tog inte långt tid för hans tjänare att lista ut varför. Bönderna skänkte bort delar av sina skatteråvaror till Teigens gård, och anledningen till detta besynnerliga beteende stavades Mads. Mads själv var lyckligt ovetande om sin inverkan på godsets ägare.

 

Så en dag begav sig godsherrens dotter Lill ned för berget och bort till gårdarna. Hon hade smugit ut utan sin fars vetskap, för hon var egentligen inte tillåten att lämna gården, och lånat en häst från stallet för att rida ut på äventyr. Det var andra gången i sitt liv som hon tog sig bort till böndernas gårdar. Gömd under en sliten kappa, som hon lånat från hushållerskans garderob, red hon från gård till gård och tittade fascinerat på böndernas dagliga arbeten. När de började skymma kom hon fram till Teigens gård.

Mitt på gårdsplanen hade några människor samlats i en ring runt något eller någon. Lill tvingade hästen till halt och steg av. Hon band hästen kring en stock intill några andra hästar och smög sig in på gården. Ingen vred så mycket som på nacken när hon anslöt sig till ringen.

I mitten satt en ung man som hon aldrig hade sett förut. Hans ansikte var vackert och välvårdat. Han såg inte ut att ha levt ett hårt liv, och han såg då rakt inte ut som en dräng, ändå hade han på sig drängarnas enkla klädsel. Lill kunde inte ta ögonen ifrån honom.

Främlingen talade. Hans röst bar en främmande dialekt som fick det att pirra och brusa inom Lill. Även om hon inte förstod alla ord han använde så uppfattade hon innehållet och det fängslade henne lika intensivt som de andra åhörarna. Han berättade om resor till främmande platser och länder; om andra platser i Norge och om Sverige, Danmark och England. Om farliga resor på öppna hav med bara en kompass och stjärnorna att navigera sig efter. Om platser där landskapet inte dominerades av höga bergstoppar och där gårdarna låg täta kring stora, öppna fällt. Om hela skogar av bara lövträd. Om städer och människor och kulturer som Lill knappt trodde fanns. Visst hade hon hört om världen och de andra länderna, men det hade tills nu bara varit ord nedskrivna i gamla böcker med skadade ryggar och dammiga sidor. Hennes hela värld var godset Mathilde och de tillhörande gårdarna. Vad som fanns utanför kunde hon bara fantisera om.

När mannen pratade mötte han plötsligt hennes blick, och han log med hela ansiktet. Lill föll handlöst.

Ridturen hem till godset kändes som en dröm. Hon lyssnade till ljuden från de gårdar hon passerade och drömde sig bort. En dag, tänkte hon, skulle hon och Mads Äventyraren (hon hade hört en flicka kalla honom det) gifta sig och han skulle ta med henne ut i världen, bort från Mathilde och det enformiga livet här. Hon skulle få se alla de platser han pratat om, vandra runt i lövskogarna, lyssna till havets brus. Det var därför hon inte lade märkte till mannen som hade skuggat henne ända från Teigens gård.

 

Godsherren sjönk allt djupare ned i sina bekymmer. Främlingen hade alla bönder i ett järngrepp. Nu kallades han visst Mads Äventyraren. Tanken på vad som nu skulle ske med godset hade bara vagt slagit honom, för det som tyngde herren mest var ett smygande hat. Och kanske, fast det ville han inte erkänna för sig själv, en gnutta beundran. Mathilde hade en gång haft en stark maktposition bland bönderna, men i omvärldens ögon existerade godset knappt. Det var långt till närmsta by och ännu längre till vad som skulle kunna betecknas som stad. Godsherren hade aldrig haft möjlighet att lämna godset. Hans liv var förankrat här. En gång, för en evighet sedan, hade han haft en yngre bror. Brodern hade kråmat sig och ställt sig in hos bönderna, något som äcklat den nuvarande godsherren något förskräckligt. När deras föräldrar avled och godset överläts på familjens äldre bror, tog bara den yngre brodern sina tillhörigheter och avreste. Själv var herren fast här utan en möjlighet att komma bort. För det hade han aldrig förlåtit sin broder. Han hoppades innerligt att brodern nu var död, ihjälfrusen på något fjäll eller rånmördad av stråtrövare som straff för sitt oansvarsfulla beteende. Godsherren hade med åren lyckats förtränga minnet av broderns svek, och hade därför aldrig heller talat med någon om det, men nu drog främlingen upp alla minnen till ytan igen.

Godsherren sneglade på sin ärvda ornamenterade dolk som låg på skrivbordet. Han visste inte vad hans föräldrar hade haft i åtanke när lämnade den efter sig till honom. En liten tanke hade börjat få fäste inom honom. Det var något med det dekorerade silvret som lockade.

 

Lill red ned till Teigens gård så fort hon fick möjligheten. Drömmande stod hon i utkanten av gården och tittade på Mads när han jobbade. Ibland mötte han hennes blick och nickade fram en hälsning. Vid de tillfällena brann hennes blod hetare i ådrorna än hon någonsin tidigare upplevt. Flera gånger övervägde hon att säga något till honom, men fegade alltid ur i sista stund. Imorgon, intalade hon sig alltid, imorgon ska jag våga gå fram till honom. Vi kommer gifta oss och leva lyckliga tillsammans. Imorgon.

Så en natt vaknade hon och insåg att hon var tvungen att ta det första steget snart. Hon kunde inte fortsätta som hon gjorde. Han trodde säkert redan att hon var galen. Med beslutsamhet red hon ned till gården, trots den sena timmen.

Teigens gård låg mörk och öde. Lill trodde sig veta att alla drängar sov på höskullen, så hon smög sig mot ladugården med andan i halsen. Hon hade försökt fundera ut något att säga till honom under ridturen ned, men nu var huvudet helt blankt. Månens ljus vandrade över gårdsplanen som en blek skugga. Det var en nästan stjärnfri natt.

En rörelse uppe från höskullen fångade Lills uppmärksamhet. Hon frös till när en ung flicka klättrade ned för den smala stegen som ledde upp till ladans loft. Hon borstade av hö från klänningen och tittade upp i mörkret. Mads figur dök snart upp efter henne. Han klättrade ned och fångade in flickan i sin famn. Med tårdränkta ögon såg Lill Mads pressa sina läppar mot flickans mun och viska något i hennes öra. Flickan nickade och lämnade honom med en kyss på kinden. Mads stod kvar en stund och tittade efter henne, innan han åter igen klättrade upp till höskullen.

Lills blick var grumlig av tårar, men hon förmådde inte röra sig. Den andra flickans siluett hade etsat sig fast på henne näthinna. Hon kunde inte förstå. Det där skulle ju vara hon! Hon skulle ju vara den som smög sig ut från höskullen mitt i natten, med hö på klänningen och Mads... Mads som...

Till slut släppte förlamningen och hon rusade därifrån. När hon kastade sig gråtande upp på hästen och red iväg med hästens hovar hamrande mot marken iakttog en skugga henne.

 

Bonden Petersen stod inne i skuggorna och iakttog den scen han inte hade väntat sig att se. Planen hade varit en annan, men godsdotterns plötsliga uppdykande hade fått honom helt ställd. Den matta morakniven i handen darrade.

Petersens gård hade varit den mest välmående av gårdar här uppe på fjället. Den här vintern hade varit lång och hård och sommarens skörd dålig. Var det inte förståeligt att han då hade sett sig tvungen att slänga ut den främling som vräkte i sig av deras mat? Hade Petersen vetat då vad han gick miste om hade han aldrig gjort det. Nu i efterhand hade han ångrat sitt misstag djupt. Plötsligt hade Ole Teigen fjällets mest välmående gård. Den där bonden som aldrig hade gjort sken av att bry sig om vare sig makt eller rikedom var närapå mäktigare än godsherren själv. Det var inte rättvist. Teigen försökte inte ens. Allt var den där Mads förtjänst.

Efter att ha legat och vridit sig en halv natt hade Petersen till slut gett upp och klivit ur sängen. En flaska körsbärsvin och ett glas hade fått göra honom sällskap ut på gården, där han hade satt sig ned och funderat.

Han hade kommit att tänka på den där gången som han skickade sin son för att anhålla om Lills hand. Godsherren hade skrattat sonen upp i ansiktet och skickat ut honom med ett rungande ”NEJ”. När Petersen tänkte på det drog han sig till minnes att han hade sett Lill över hos Teigen en gång. Hon hade stått bland den klunga korkade bönder som lyssnade till Mads alla fåniga historier. Efteråt hade Petersen följt efter henne en bit. Hon hade varit som i trans. Blicken var långt borta och hon hade haft ett fånigt leende på läpparna. Nog kunde han se när en kvinna var förälskad. Problemet var att det inte var i hans son.

I takt med att nivån i flaskan sjönk, steg hans vrede. Till slut hade han greppat kniven för att rätta till sitt misstag en gång för alla.

Lills plötsliga uppdykande hade fått honom att nyktra till. Vad höll han på med? Så han återvände hem igen, skakad och svag. Hemma på gården möttes han av en inte riktigt tom vinflaska och i takt med att innehållet sjönk började tankarna snurra igen.

 

Lill visste inte vad hon skulle ta sig till. En liten del av henne ville konfrontera sin far och tvinga honom att inrätta ett äktenskap mellan henne själv och Mads. Då skulle han bli hennes. Inte den där andras. Samtidigt kunde hon inte se hur det någonsin skulle vara möjligt.

Det var redan tidig morgon när hon fann sig själv stiga in på sin fars kontor. Den tidiga morgonsolen speglade sig i något på skrivbordet. Något silverglänsande som hon aldrig sett där förut.

 

Godsherren vaknade med ett ryck ur en mardröm. Han hade drömt om sin bror. Under drömmens gång hade brodern förändrats och antagit formen av Mads. Skakande hävde godsherren sig ur sängen och staplade bort genom korridorerna, bort mot arbetsrummet. Han stod inte ut längre!

 

Nästa morgon fick Mads ett brev skickat till sig. Vem avsändaren var stod det inte, men av innehållet att döma gissade han att det var från den unga flickan som varit hos honom under natten. Meddelandet var kortfattat. ”Möt mig vid den stora stenen i skogen när solen faller.” Mads borde ha blivit förvånad över att finna att en dotter till en bonde, så här långt ut i ingenstans, kunde skriva, men de sprudlande känslorna från föregående natt gjorde honom obetänksam. Kanske trodde han sig heller inte ha någon att frukta, här ute på de Norska fjällen. Föga visste han att han den kvällen gick mot sin sista solnedgång.

Tre månader senare hittade man Mads Äventyrarens lik invid den stora stenen. Han hade blivit knivskuren, men varken mördaren eller mordvapnet återfanns. Kanske var det helt enkelt för att ingen tog sig tid att leta...

Jättebra historier allihopa! (Alla tre...:))

Då är det dax för nästa uppdrag!

Det kan vara lätt eller svårt, beroende på hur man ser på saken :P

Jag tänkte mig temat de sju dödssynderna, som jag av någon anledning tycker är spännande. Välj en av dem och skriv en novell med synden som inspiration :) (Tänkte just på hur hemskt det där lät xD)


Synderna är:
Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Lättja

Novellen måste vara rätt så tydlig på vilken synd det är, helst utan att nämna den (om det ska bli lite svårare). Annars finns det inga regler! Synder har ingen gräns ;)

Varsågoda att inspireras av din favoritsynd! Och lycka till! ;)

Önskar Hannah

DEADLINE: 7 Oktober 2011