Leende utsikter - av Aisan
Klockan slog elva. På äldre dagar var det svårt att resa sig upp, speciellt sent på kvällen, men när dörrklockan ringde så var det hans uppdrag att svara. Riiing. Ekot av klockan spelade runtom väggarna, och tofflorna hasade mot trägolvet. “Jag kommer, jag kommer”, suckade han otåligt. Vem som än ville besöka honom vid den här tiden på dygnet kunde väl förstå att en gammal man inte kan kliva upp hur fort som helst. Annat var det för femtio år sedan, då hoppade han ur sängen varje morgon och sprang iväg för att möta en ny dag och ett nytt äventyr. Varje dag var sig olik på den tiden. Nya människor, nya platser, nya adrenalinkickar. Han kom ihåg den där flickan… vad hon nu än hette… på den där platsen, vad nu än den hette. Han kom nog inte ihåg så bra trots allt. Han hade tur att han fick det här jobbet i alla fall, så att han kunde försörja sig på gamla dar. När man blev till åren var det inte lätt att få ett arbete, det hade han nog blivit varse om. Så nu bodde och jobbade han alltså som vaktmästare, eller allt-i-allo, eller bara någon man kom med sina husliga bekymmer till. Han hade alltid varit bra på att lyssna, och hade fått en ganska bra kontakt med några av hyresgästerna i huset. Faktum var att han förra tisdagen hade blivit bjuden på te hos en dam på andra våningen, men av professionella skäl var han tvungen att avböja. “Det går ju inte för sig”, hade han sagt till damen, “att en tjänsteman bekantar sig på personligt stadium med de han jobbar för. Men kanske senare när jag är ledig”, tillade han med en blinkning. Damen hade fnissat förtjust och sagt adjö. Sedan dess hade en tyvärr inte sett till henne, förutom en skymt i trappen häromdagen. Golvet i hallen hade alltid varit särskilt halt och han fick greppa tag i byrån för att inte halka. Att halka i pensionärsåldern var bland det värsta man kunde göra, inte för att han var pensionär, men han hade för längesedan nått den åldern. Benen var sköra, och ett enda felsteg kunde innebära sängliggande i flera veckor. Sängen… vad gjorde han uppe förresten? Han tittade på klockan. Elva på kvällen! Då var det definitivt dags för sängen. När man blev gammal var det ofta man var uppe och virrade, och inte alltid för sitt eget bästa… det var lätt att ramla som sagt. Han vände sig om och var på väg tillbaka till sovrummet när klockan ringde igen. Riiing. Ja, just det. Någon stod ju vid dörren. “Jag kommer, jag kommer”, ropade han igen. Dagens ungdom hade inget tålamod alls. Långsamt kämpade han sig fram till dörren. Men när han öppnade den stod det ingen utanför. Jaha! Dagens ungdom, som sagt. Men för säkerhets skull tog han ett steg ut i den mörka korridoren och tittade både åt höger och vänster. Ingen där. “Var väl som jag trodde”, sa han för sig själv. “Vissa gillar ju en viss sorts skämt som inte alla uppskattar lika mycket”. Av någon konstig anledning kände han sig väldigt våt i ena tofflan. Det kunde väl inte ha skett en olycka? Nej, byxorna kändes inte blöta, bara den där tofflan. Så han tittade nedåt och såg att högertofflan färgats mörk av inget annat än någonting som kunde vara blod. Åh min Herre! Där på golvet låg samma dam som hade bjudit honom på te, och under henne ett hav av blod. Ett leende var fast på hennes läppar. Det var det som skrämde honom mest, och som gav honom en obeskrivlig kraft när han skyndade tillbaka in i lägenheten och letade upp telefonen. 112 slog han snabbt och telefonen kopplade honom vidare. “Larmcentralen, vad vill du ha hjälp med?” hördes en kvinnoröst. “Jag…”, började han men hann inte mycket längre. Ett skott hördes plötsligt och en smärta som inte var av ryggskott stack honom i ryggen. Han föll handlöst mot golvet samtidigt som kvinnorösten i telefonen fortsatte att prata. “Hallå? Är någon där? Hallå? Hallå…”.
***
Rummet stank av förruttnelse, av lik som legat orörda i flera dagar. Kommissarien undrade hur det kunde vara så, blodfläckar var ju synliga utanför lägenheten. Han tog sin bläckpenna och petade upp huvudet på ena kroppen.
“Larsson, vad säger du om det här?” ropade han och den gängliga inspektören klev med stadiga steg fram till honom.
Medan inspektör Larsson gav honom den kuriösa informationen om mordoffren studerade kommissarien dem närmare. De båda, en man och en kvinna, till synes mycket gamla, var placerade mitt emot varandra vid ett bord. Bordet var dukat för fika - med tanke på mackorna och kopparna med nu kall varm choklad gissade kommissarien att det var kvälls- eller rentav nattfika som hade gällt - och kropparna hade varsin hand på en smörgås. Man skulle ha kunnat tro att de dött en naturlig död där på plats, om det inte vore för att de var täckta med blod, och att två skott var synliga - ett i kvinnans tinning och ett annat i mannens rygg. Hela scenariot gjorde honom illamående. Båda liken log.
“Nog var det så att de överraskades i fikat”, sa inspektör Pohl, den andre inspektören på plats på mordplatsen. Kommissarien hade nästan kunnat slå till honom för hans dumhet.
Inspektör Larsson fnyste. “Nog undrar man allt hur du blev inspektör, inspektör Pohl! Man ser ju klart och tydligt att de blivit placerade där. Om inte för blodfläckarna som är smörjda längs väggarna så ser man det på vinkeln för skjutsåren. En människa skulle aldrig kunna bli skjuten på det här sättet och sedan bli lämnad orörd och fortfarande upprätt!”
Kommissarien nickade gillande. Här var det någon som läst sin hemläxa. Han vände sig mot Larsson. “Så de båda bodde i det här huset?”
Larsson nickade. “Det stämmer. Kvinnan bodde dock två våningar upp. Mannen jobbade som en typ av vaktmästare för föreningen här. Det lustiga är att de, enligt grannarna, tydligen inte kände varandra så väl. Mannen hade som rykte att inte vilja bli för personlig med de boende, och en fika skulle därför vara ett stort kliv emot det levnadssättet.” Han drog lite i sitt skägg.
Pohl, som för att bevisa sitt kunnande, höjde rösten. “Men det verkar i alla fall som om mördaren använt samma förstelningsmedel som för de andra kropparna.” Han petade på deras leenden med sin blyertspenna, kanske för att härma kommissariens gest och därför verka mer professionell. Resultatet blev dock ytterst mediokert, och fick honom endast att se ut som en idiot. Larsson himlade med ögonen. “Eftersom det är en och samma mördare, en seriemördare, använder han antagligen en och samma metod på alla offer. Vilket sannerligen inte är särskilt förvånande. Det skulle snarare vara någonting värt att nämna om han inte hade gjort det.” Detta fick Pohl att skamset dra sig tillbaka.
För att vara ärlig hade kommissarien mången gång undrat varför, och hur, Pohl hade fått detta jobb. Av alla de fall som de jobbat med, hade han inte en enda gång bidragit med någonting vettigt! Kommissarien fick hålla band på sig för att inte visa den avsmak han kände. Med sådana som Pohl på posten skulle svensk brottslighet bara procentuellt höjas.
“Pohl, ge mig mappen. Alla bilder är väl ilagda?”
Pohl skickade honom brottsmappen och nickade. Han tittade ut genom fönstret, över staden, när kommissarien grymtade ett tack. Han var sannerligen en märklig man. Men kommissarien ville inte bekymra sig mer över det nu. Han ville hem till sin fru och sina barn. Hem till lukten av nybakade kanelbullar. Han öppnade mappen och tittade snabbt igenom bilderna. De två fotografierna av de två nya brottsoffren låg överst, men de såg så lika ut resten av de 36 bilderna att
Klockan slog elva. På äldre dagar var det svårt att resa sig upp, speciellt sent på kvällen, men när dörrklockan ringde så var det hans uppdrag att svara. Riiing. Ekot av klockan spelade runtom väggarna, och tofflorna hasade mot trägolvet. “Jag kommer, jag kommer”, suckade han otåligt. Vem som än ville besöka honom vid den här tiden på dygnet kunde väl förstå att en gammal man inte kan kliva upp hur fort som helst. Annat var det för femtio år sedan, då hoppade han ur sängen varje morgon och sprang iväg för att möta en ny dag och ett nytt äventyr. Varje dag var sig olik på den tiden. Nya människor, nya platser, nya adrenalinkickar. Han kom ihåg den där flickan… vad hon nu än hette… på den där platsen, vad nu än den hette. Han kom nog inte ihåg så bra trots allt. Han hade tur att han fick det här jobbet i alla fall, så att han kunde försörja sig på gamla dar. När man blev till åren var det inte lätt att få ett arbete, det hade han nog blivit varse om. Så nu bodde och jobbade han alltså som vaktmästare, eller allt-i-allo, eller bara någon man kom med sina husliga bekymmer till. Han hade alltid varit bra på att lyssna, och hade fått en ganska bra kontakt med några av hyresgästerna i huset. Faktum var att han förra tisdagen hade blivit bjuden på te hos en dam på andra våningen, men av professionella skäl var han tvungen att avböja. “Det går ju inte för sig”, hade han sagt till damen, “att en tjänsteman bekantar sig på personligt stadium med de han jobbar för. Men kanske senare när jag är ledig”, tillade han med en blinkning. Damen hade fnissat förtjust och sagt adjö. Sedan dess hade en tyvärr inte sett till henne, förutom en skymt i trappen häromdagen. Golvet i hallen hade alltid varit särskilt halt och han fick greppa tag i byrån för att inte halka. Att halka i pensionärsåldern var bland det värsta man kunde göra, inte för att han var pensionär, men han hade för längesedan nått den åldern. Benen var sköra, och ett enda felsteg kunde innebära sängliggande i flera veckor. Sängen… vad gjorde han uppe förresten? Han tittade på klockan. Elva på kvällen! Då var det definitivt dags för sängen. När man blev gammal var det ofta man var uppe och virrade, och inte alltid för sitt eget bästa… det var lätt att ramla som sagt. Han vände sig om och var på väg tillbaka till sovrummet när klockan ringde igen. Riiing. Ja, just det. Någon stod ju vid dörren. “Jag kommer, jag kommer”, ropade han igen. Dagens ungdom hade inget tålamod alls. Långsamt kämpade han sig fram till dörren. Men när han öppnade den stod det ingen utanför. Jaha! Dagens ungdom, som sagt. Men för säkerhets skull tog han ett steg ut i den mörka korridoren och tittade både åt höger och vänster. Ingen där. “Var väl som jag trodde”, sa han för sig själv. “Vissa gillar ju en viss sorts skämt som inte alla uppskattar lika mycket”. Av någon konstig anledning kände han sig väldigt våt i ena tofflan. Det kunde väl inte ha skett en olycka? Nej, byxorna kändes inte blöta, bara den där tofflan. Så han tittade nedåt och såg att högertofflan färgats mörk av inget annat än någonting som kunde vara blod. Åh min Herre! Där på golvet låg samma dam som hade bjudit honom på te, och under henne ett hav av blod. Ett leende var fast på hennes läppar. Det var det som skrämde honom mest, och som gav honom en obeskrivlig kraft när han skyndade tillbaka in i lägenheten och letade upp telefonen. 112 slog han snabbt och telefonen kopplade honom vidare. “Larmcentralen, vad vill du ha hjälp med?” hördes en kvinnoröst. “Jag…”, började han men hann inte mycket längre. Ett skott hördes plötsligt och en smärta som inte var av ryggskott stack honom i ryggen. Han föll handlöst mot golvet samtidigt som kvinnorösten i telefonen fortsatte att prata. “Hallå? Är någon där? Hallå? Hallå…”.
***
Rummet stank av förruttnelse, av lik som legat orörda i flera dagar. Kommissarien undrade hur det kunde vara så, blodfläckar var ju synliga utanför lägenheten. Han tog sin bläckpenna och petade upp huvudet på ena kroppen.
“Larsson, vad säger du om det här?” ropade han och den gängliga inspektören klev med stadiga steg fram till honom.
Medan inspektör Larsson gav honom den kuriösa informationen om mordoffren studerade kommissarien dem närmare. De båda, en man och en kvinna, till synes mycket gamla, var placerade mitt emot varandra vid ett bord. Bordet var dukat för fika - med tanke på mackorna och kopparna med nu kall varm choklad gissade kommissarien att det var kvälls- eller rentav nattfika som hade gällt - och kropparna hade varsin hand på en smörgås. Man skulle ha kunnat tro att de dött en naturlig död där på plats, om det inte vore för att de var täckta med blod, och att två skott var synliga - ett i kvinnans tinning och ett annat i mannens rygg. Hela scenariot gjorde honom illamående. Båda liken log.
“Nog var det så att de överraskades i fikat”, sa inspektör Pohl, den andre inspektören på plats på mordplatsen. Kommissarien hade nästan kunnat slå till honom för hans dumhet.
Inspektör Larsson fnyste. “Nog undrar man allt hur du blev inspektör, inspektör Pohl! Man ser ju klart och tydligt att de blivit placerade där. Om inte för blodfläckarna som är smörjda längs väggarna så ser man det på vinkeln för skjutsåren. En människa skulle aldrig kunna bli skjuten på det här sättet och sedan bli lämnad orörd och fortfarande upprätt!”
Kommissarien nickade gillande. Här var det någon som läst sin hemläxa. Han vände sig mot Larsson. “Så de båda bodde i det här huset?”
Larsson nickade. “Det stämmer. Kvinnan bodde dock två våningar upp. Mannen jobbade som en typ av vaktmästare för föreningen här. Det lustiga är att de, enligt grannarna, tydligen inte kände varandra så väl. Mannen hade som rykte att inte vilja bli för personlig med de boende, och en fika skulle därför vara ett stort kliv emot det levnadssättet.” Han drog lite i sitt skägg.
Pohl, som för att bevisa sitt kunnande, höjde rösten. “Men det verkar i alla fall som om mördaren använt samma förstelningsmedel som för de andra kropparna.” Han petade på deras leenden med sin blyertspenna, kanske för att härma kommissariens gest och därför verka mer professionell. Resultatet blev dock ytterst mediokert, och fick honom endast att se ut som en idiot. Larsson himlade med ögonen. “Eftersom det är en och samma mördare, en seriemördare, använder han antagligen en och samma metod på alla offer. Vilket sannerligen inte är särskilt förvånande. Det skulle snarare vara någonting värt att nämna om han inte hade gjort det.” Detta fick Pohl att skamset dra sig tillbaka.
För att vara ärlig hade kommissarien mången gång undrat varför, och hur, Pohl hade fått detta jobb. Av alla de fall som de jobbat med, hade han inte en enda gång bidragit med någonting vettigt! Kommissarien fick hålla band på sig för att inte visa den avsmak han kände. Med sådana som Pohl på posten skulle svensk brottslighet bara procentuellt höjas.
“Pohl, ge mig mappen. Alla bilder är väl ilagda?”
Pohl skickade honom brottsmappen och nickade. Han tittade ut genom fönstret, över staden, när kommissarien grymtade ett tack. Han var sannerligen en märklig man. Men kommissarien ville inte bekymra sig mer över det nu. Han ville hem till sin fru och sina barn. Hem till lukten av nybakade kanelbullar. Han öppnade mappen och tittade snabbt igenom bilderna. De två fotografierna av de två nya brottsoffren låg överst, men de såg så lika ut resten av de 36 bilderna att han knappt kunde se skillnad på dem.
Ett lik i brudkläder - av Hannah
Med ett lätt leende på läpparna såg mördaren hur den ljushåriga kvinnans ögon sakta slocknade och hur kroppen spände emot en sista gång innan den blev helt slapp och för tung för att hålla upp. Mördaren släppte taget om nylonstrumpan som tidigare stramat åt kvinnans hals och lät kroppen falla till golvet med en högljudd duns. Håret föll fram och dolde ansiktet som en ljus slöja. Mördaren sjönk ner på knä och svepte försiktigt bort håret från hennes ansikte. De gråa ögonen stirrade tomt tillbaka. Mördaren log igen. Så vacker hon var, men snart skulle hon bli obeskrivlig. Mördaren slog armarna under den livlösa kvinnans armhålor och släpade bort henne till den bäddade dubbelsängen. När Mördaren prydligt hade lagt ner henne gick hon bort till sin väska och plockade upp en klarröd nesesär. Hon öppnade den och plockade ut lite foundation, rouge, puder, ögonskuggor, mascara, allt la hon på sängen bredvid liket. Hon använde sitt pek och långfinger för att stänga den dödes ögon innan hon påbörjade arbetet. Mörkbrun ögonskugga på kanten, ljusbeige närmast näsroten. Pärlemorfärgat läppstift på läpparna, svag rouge på de höga kindbenen. Mördaren lyfte upp kvinnans huvud och började långsamt borsta hennes ljusa hår med en bred borste. Hon ordnade det i en jämn och perfekt fläta som hon hängde över likets axel. Mördaren gick bort till väskan och lyfte långsamt upp det inplastade paketet. Hon betraktade det med en vördnadsfullhet som inte gick att beskriva. Det som hon höll i sina händer var pricken över i:et, grädden på moset, kronan på hjässan. Långsamt utan att knappt röra vid den vita klänningen drog hon sönder tejpbitarna och placerade klänningen på sängen. Försiktigt tog hon av den sminkade kvinnans kläder och la dem i en prydlig hög på stolen som stod bredvid nattduksbordet på höger sida om dubbelsängen. Det krångliga var att få på kvinnan klänningen, hon låg stilla och gjorde inget motstånd, men hon kunde inte heller underlätta påklädningen. Men tillslut var hon färdig. Fulländad. Hon var… enastående. Magnifik. Perfekt. Klänningen var inte prålig. Den var slät och rak, kanske gick något utåt där midjan slutade och hade ett lager av broderade pärlor över bysten. Mördaren la en ensam bukett prästkragar i henne händer som hon placerade knäppta över hennes mage och fäste även en i håret. Den guldiga förlovningsringen glittrade till på hennes vänstra ringfinger. Mördaren tog ett steg bakåt och beskådade sitt verk.
En ung brud låg på sängen med slutna ögon, pärlemorskimrande läppar och en blomma i håret bakom örat. Hon bar en rak brudklänning som knappt skrynklade sig någonstans. Hennes händer låg på magen knäppta över en bukett som matchade blomman i håret. Hon var perfekt.
Mördaren visste att kvinnan, som hette Johanna Nyman skulle gifta sig med sin fästman om två månader i Vreta Kloster kyrka i Linköping. Klockan två på eftermiddagen den 13 juli, för att vara exakt. Mördaren hade själv fått en inbjudan, därför kunde hon vara säker. Men stackars människa, stackars Johanna som inte visste vilka risker hon tog. Mördaren skakade lätt på huvudet när hon tänkte tillbaka på hennes eget bröllop. Hon hade varit uppsvälld av lycka, helt euforisk. Men lyckan hade krossats lika lätt som när man trampar på en glasfigur. Bara tre meter från det blomdekorerade altaret hade hennes fästman, må han brinna i helvetet, skakat på huvudet och flytt ner längs altargången. Gästerna hade dragit efter andan och började viska med varandra. Sorlet hade fyllt hela kyrkan. Kvinnan som just blivit lämnad vid altaret kunde inte göra något annat än att låta buketten falla till golvet och låta gästerna åka direkt till festen som snarade hade liknat en begravningsmiddag eller ett vattenhål för alla skvallerkärringar.
Mördaren såg nu nöjt på den blonda kvinnan i brudkläder på sängen. Hon var nöjd med sin insats. Johanna Nyman var redo för sitt bröllop, men hon behövde inte riskera att bli lämnad. Hon skulle inte behöva uppleva smärtan som skar igenom hjärtat som en sylvass kniv när hennes fästman rusade ner för altargången och lämnade henne hjärtekrossad och singel. Hon var räddad.
En flicka med dimmig blick - av Camilla
Jag ser mig omkring på det röriga skrivbordet. Papper, gamla läskburkar och snabbmatskartonger. Sladdar som löper kors och tvärs. Tre dataskärmar, men bara en är igång för tillfället. Ett monotont väsande från fläkten i taket. Eller är det någon utav datorernas fläkt som spinner? I hörnet av det enorma skrivbordet ligger en svart pistol. Jag är kanske vad man brukar anse som paranoid, men utan den känner jag mig aldrig helt trygg. Den är inte lagligt införskaffad, men samhällets lagar är fuckade. Hade lagarna varit bättre utformade så hade jag nog aldrig behövt den. Har man vigt sitt liv åt hacking, som jag, så går man aldrig helt säker. Hur försiktig man än är – och tro mig, jag är försiktig i det yttersta – så finns alltid risken att man blir upptäckt.
Min blick landar slutligen på ett tidningsurklipp. Jag vet inte riktigt varför jag sparade den. Urklippet föreställer en tonårig flicka med dimmig blick. Hon kunde vara vem som helst. Under bilden står en kort notis som förklarar att hon hittades ihjälskjuten i Vitabergsparken för tre dagar sedan. ”Polisen ber allmänheten om tips för att kunna utreda hennes död.” Med andra ord, inget märkvärdigt. Ännu en unge död, kanske man skulle kunna säga. Visst är det hemskt, men det här är verkligheten. Det är Sveriges skugga. Brott begås.
Så varför sparade jag notisen? Jag vet faktiskt inte. Det var något med henne som gjorde mig nyfiken, kanske. Kanske något med ögonen, jag vet inte. I alla fall, jag kan inte direkt påstå att jag har så värst mycket att göra för tillfället. Skulle lika gärna kunna söka runt lite på nätet och se om jag kan hitta något om henne där. Samhällssystemet är fuckat. Om polisväsendet tilläts hacka skulle många brott vara lösta för länge sedan. Kanske till och med förhindrade.
*
Det visade sig inte vara särskilt svårt att hitta henne på nätet. Hennes gamla blogg var full med sorgfyllda avsked från släktingar och personer som uppenbarligen inte kände henne men som kände sig tvungna att uttrycka sin sorg efter att nu i efterhand ha hittat hennes blogg. Facebook-sidan var inte heller svårhittad, men den har inte gett så mycket.
Jag har precis lyckats hacka mig in på hennes dator, men det är sent. Ikväll kopierar jag bara över hennes hårddisk hit. Resten får jag ta imorgon.
Summan av vad jag har hittat är lite svårformulerad. På en utav skärmarna lyser ett program där jag har skrivit in all fakta som jag hittat och försökt sortera den. Flickan blev 17. Hon hade ett vardagligt, svenskt namn och en väldigt vanlig familj. Två yngre bröder. Föräldrarna bodde ihop. Aldrig straffad. Hon verkade ha rätt många vänner utanför gymnasiet. De flesta var folk hon träffade i olika chattrum. Ingen i skolan omnämns någonstans. Jag har kollat upp några utav de personerna hon har pratat med, men vad jag kan se så har ingen av dem något kriminellt förflutet. I alla fall så finns de inte med i straffregistret. Inga ovänner heller så som det ser ut. Kanske ger hennes dator mer besked.
Natten hon dog har jag nästan kartlagt helt. Hon skulle hem från en kusin samma kväll. Enligt kusinens Facebook-sida gick hon hemifrån honom 19.34. Enligt polisens rapporter hittades hon i Vitabergsparken 21.45. Kusinen bodde vid Gullmarsplan, hon på en gata bakom parken som heter Tegelviksgatan. Med andra ord var hon nästan hemma när dådet skedde. Troligtvis tog hon tunnelbanan till slussen, men bestämde sig för att gå hem den sista biten. Jag har lyckats hacka hennes iPhone och hittat att hon köpte en sms-biljett 19.58. Vid 20.17 skrev hon i anteckningsläget på sin mobil att ”Sofia Kyrka är vacker i mörkret”. Så mellan 20.17 och 21.45 måste mordet ha skett.
Kanske har polisen lyckats hitta liknande spår. Det leder mig egentligen ingenstans.
”Sofia Kyrka är vacker i mörkret.” Varför får den meningen mig att rysa?
Jag borde sova. Imorgon får jag ta mig an hennes dator och hoppas på bättre resultat.
*
Det är kolsvart i parkens mitt. Ute vid kanterna lyser staden som skimrande ljusprickar. En flicka går med nedsänkt huvud och händerna djupt nedkörda i jackfickorna. Hon går snabbt utan att se sig om. Det är natt, men inga stjärnor lyser.
Ett skott brinner av, ekar genom mörkret och tystnaden. Jag vill kasta mig fram, men det är för sent. En flicka med händerna djupt nedkörda i fickorna faller handlöst åt sidan, som en docka. Håret färgas rött. Jag ser en hand som darrande håller om en svart pistol, men när jag vänder mig ditåt är han borta. Kvar i parken finns bara en flicka med dimmig blick och i bakgrunden lyser Sofia Kyrka vackert i mörkret. Så vrider hon på huvudet och tittar på mig, rakt på mig, med den där dimmiga blicken och handen utsträckt med bleka fingrar som pekar...
Jag vaknar med ett ryck och stirrar ut i mörkret i mitt rum. Det var bara en dröm, intalar jag mig. Ändå har flickans dimmiga blick etsat sig fast på min näthinna. Jag hasar mig ut i köket, drar på kranen för att dränka tystnaden och sätter munnen till den kalla strålen. Kallt vatten. Andningen börjar bli normal igen. Jag försöker att inte tänka på den mördade flickan, men drömmen känns så levande.
*
Jag har rotat genom hennes hårddisk hela morgonen, vilket i sig inte är särskilt länge. Framför mig på skärmen visas nu en mapp som är döpt till ”Dagbok”. Den är krypterad och lösenordsskyddad, men systemet är inte särskilt säkert. Tre minuter och jag har tagit mig in. Där finns bara ett dokument med samma namn som mappen. En ilning smyger över min rygg när jag för muspekaren till mappen.
Jag öppnar det och börjar läsa. I takt med att innehållet uppenbarar sig för mig blir min kropp kallare och kallare.
”De låtsas att de inte ser mig, men jag vet att de gör det. Jag vet att de pratar om mig när de tror att jag inte hör...”
”... önskar att de bara kunde dö...”
”Läste på nätet att Tim Kretschmer dödade 16 personer i sin skola 2009. Tänk att bara få gå in och skjuta...”
”DÖ, HORUNGAR, DÖ!!!”
”Hur ska jag orka fortsätta?”
”... att skjuta eller att inte skjuta, det är frågan...”
”... billiga vapen...”
”Jag har bestämt mig. 29 maj...”
”.... 29 maj... ”
”... orkar inte mer....”
”... ser fram emot 29 maj... ”
”... 29 maj...”
”... skjuta...”
”... DÖ!!!...”
Med stigande fasa läser jag genom dagbokssidorna. En känsla av déjà vu sköljer över mig. Jag klickar över till att läsa hennes internethistorik. Sidor om vapenförsäljning fladdrar framför min blick. Plötsligt vet jag vad jag kommer att hitta om jag fortsätter att söka genom hårddisken. Min hand börjar skaka. Jag vet vad jag kommer att hitta på den här hårddisken, jag vet för jag har...
… jag har gjort det här förr. Vetskapen slår emot mig som kallt vatten. Jag ser minnen som jag trodde jag hade förträngt. Långa nätter framför skärmen. En flicka med dimmig blick som sitter någonstans långt borta framför sin egen skärm och skriver. Fingrar som hamrar mot tangenterna och ord som dyker upp på två skärmar samtidigt. En där, en här.
Om polisväsendet tilläts hacka skulle många brott redan vara lösta. Kanske till och med förhindrade.
*
Det är kolsvart i parkens mitt. Ute vid kanterna lyser staden som skimrande ljusprickar. Jag sitter på en bänk och väntar. Snart borde hon dyka upp. Det är då jag ser henne.
En flicka går med nedsänkt huvud och händerna djupt nedkörda i jackfickorna. Hon går snabbt utan att se sig om. Det är natt, men inga stjärnor lyser. Ändå vet jag att det är hon, och jag väntar.
Ett skott brinner av, ekar genom mörkret och tystnaden. Jag vill kasta mig fram, men det är för sent. En flicka med händerna djupt nedkörda i fickorna faller handlöst åt sidan, som en docka. Håret färgas rött. Jag ser en hand som darrande håller om en svart pistol.
Den handen tillhör mig. Den pistolen är min. Nu är det för sent att ångra sig, ändå försöker kroppen kasta sig framåt. Ringa efter hjälp, göra saken ogjord.
På marken ligger en flicka med dimmig blick och i bakgrunden lyser Sofia Kyrka vackert i mörkret. Hon kommer aldrig att gå till skolan mer. Hennes bleka fingrar kommer aldrig att krama kring avtryckaren på ett vapen. Ingen kommer att dö.
Bara hon. Dödad för ett brott hon aldrig begått.
Jag vill se mig själv som en hjälte. Tänka på alla de liv jag har räddat.
Det enda liv jag kan tänka på är det liv jag har tagit.
Uppdrag 2
Först och främst skulle jag vilja säga bra jobbat till novellerna vi kom upp med till första uppdraget. Alla kan ta åt sig hur mycket de vill!
Andra uppdraget, som det här inlägget ska handla om, är att skriva en deckare. Men, kanske några tänker nu, är det inte lite svårt att skriva en deckare på bara några sidor? Jo, säger jag (eftersom jag kan läsa tankar), men är det inte passande i så fall att uppgiften är lite klurig? (eftersom det är en deckare?). Det behöver dock inte vara en fullfjädrad deckarroman. Till exempel kan ni skriva första kapitlet till en "bok", eller en novell som har lite deckarkänsla. Använd fantasin, sträck ut den tills den spricker!
Regler är dessa: Berättelsen måste innefatta något slags mysterium, och den får självklart inte vara för lång så att det blir för jobbigt att läsa. Förutom det är det ingenting som ska hindra er i ert skapande av underverk!
Lycka till! Jag ser fram emot att läsa!
//Aisan
DEADLINE: 8 September 2011
