Törnrosa, baby - av Camilla
Det måste vara en dröm, för alla ljud känns så avlägsna. Suddiga bilder blandar sig med varandra. En liten flicka som skrattar med en glass i handen. Ett fotografi. Plötsligt blixtrar det till. Kameror som klickar. Ett pip från en lastbil som backar.
Fast det där pipet är inte en del av drömmen. Det låter fel. Och rösterna, avlägsna mumlanden. Ljus spelar framför men blick, men jag ser inget.
”Vi har en puls...”
”... ojämn hjärtrytm...”
”Revolutionerande...”
Den där flickan... Glassen håller på att smällta...
Jag drömmer kanske fortfarande. När jag försöker öppna ögonen händer inget. Det där pipandet... Ska det verkligen låta så där?!
”... gratulerar...”
”Vilgot, hjärnaktiviteten ökar!”
Något är fel. Flickan är borta, glassen är borta. Självklart är glassen borta! Jag är vaken och jag kan höra rösterna klarare nu. Det är obehagligt ljust. Varför kan jag inte öppna ögonen?!
Lukter. Jag kan känna lukter. De letar sig in i bihålorna och hela vägen till hjärnan. Sterila lukter, desinfektionsmedel, främmande ämnen och... och...
Det är kallt. Så innerligt isande kallt. Hela kroppen skälver, kylan letar sig in mägen, söker sig mot hjärtat. Herre Gud, jag fryser ihjäl!
”Professorn, jag tror att hon håller på att vakna.”
*
Det är inte lika ljust längre, inte riktigt lika kallt. Rösterna har tystnat. Försiktigt försöker jag öppna ögonlocken. Jag kan känna ögongloberna röra på sig under huden, men det är allt. Ögonen känns torra och svider. Jag försöker lyfta handen till ansiktet, men kroppen reagerar inte. Det är som om musklerna har slutat svara. Herre Gud, de svarar inte! Var är jag, vad har hänt?
Jag försöker skrika på hjälp, men allt jag får fram är ett svagt gurglande läte.
Det är så kallt... Nej, det är inte kallt. Det är jag som är kall. Iskall.
Någonstans bredvid mig börjar en maskin att pipa. I nästa sekund hörs springande steg. Jag försöker skrika igen, men får bara fram samma gurglande.
”Hon är vaken, hon är vaken! Shit!” säger en upphetsad kvinnoröst bredvid mig. ”Hämta professorn Vilgot! Någon!”
”Han är på väg”, svarar en manlig röst. Jag försöker öppna ögonen, skriker. Först händer inget, sedan öppnas en suddig spricka i mitt synfält.
Vitt. En sänggavel.
Min hals gör ont. Ett hest ljud hörs från den.
”Sch, lugn. Calm down”, viskar en röst alldeles nära och en varm hand läggs på min arm. ”Såja, relaxa lite. Det är ingen fara. Överansträng dig inte, din kropp är fortfarande kall.”
”Var är jag”, försöker jag fråga, men allt om kommer fram är ”äa”.
”Det är ingen fara, såja”, lugnar rösten. ”Relaxa.”
Relaxa... Sakta får det ordet mig att slappna av. Hans lugna röst vaggar tillbaka mig in i det där mörkret och kylan blir mindre och mindre påtagande.
*
”Hur känns det idag?”
Jag sitter upprätt i sjukhussängen. Täcket är nedhasat till midjan och blottar en alldeles för stor sjukhussärk i pastellfärger. En sjuksyster (Ina heter hon visst, halvjapan) kopplar precis in dropp i en slang i armen på mig.
Det har gått fem dygn sedan jag lyckades öppna ögonen helt, fast synen är fortfarande suddig.
”Bättre viskar jag med sprucken röst. Ina har sagt att det är ett bra tecken att jag har fått tillbaka talförmågan så snabbt. Snabbt från vad, ville jag fråga, men jag lät bli? Det har gått totalt åtta dygn sedan jag vaknade upp här på vad som verkar vara ett sjukhus, och det är faktiskt allt jag vet.
Dörren, en elektrisk historia, glider åt sidan och professor Vilgot kliver in. Han är allt en professor inte är; lång, ung, tatuerade från topp till tå, piercad i ögonbrynet och med klarblått hår uppsatt i en hästsvans. Jag har bara träffat honom en gång tidigare.
”Hur mår vårt lilla mirakel idag då?” frågar han och sätter sig på en pall bredvid sängen. Jag upprepar mitt svar. Han granskar några siffror på en surfplatta i knät och fortsätter:
”Do you know why you're here?”
Jag skakar på huvudet.
”Elvira Katharina Flygare”, läser han från surfplattan och tittar upp, ”du är den första människan som vi har lyckats tina upp från nedfryst läge och bringat tillbaka till life. Du är ett fucking medicinskt mirakel!”
”Nedfryst, jag förstår inte”, väser jag fram. ”Varför var jag nedfryst?”
Han tittar på mig och ler.
”Hell do I know. Du ville tydligen ha det så, efter din död.”
”Död..?” Jag förstår inte. Hjärnan skenar. Varför säger han att jag är död? Jag lever ju, eller hur? Visst...?
”Ja, du dog. Närmare bestämt... den 14 april 2011, tre dagar efter din födelsedag. Du var 25 år, står det här. En utav våra yngsta 'icemen' här på universitetet. Vi tror att det var därför du var stark nog att överleva 'the wakeup'.”
Födelsedag? 11 april? 25 år?
”Du är fucking Törnrosa, baby. Sov i 53 år och en dag, och inte ett år äldre ser du ut att vara.”
Han tittar en stund på mitt ansikte.
”Du ser ut som ett levande frågetecken”, säger han och skrattar fascinerat. Jag visste inte ens att man kunde skratta fascinerat, men tydligen lyckades han med det. Varför tänker jag ens på det här? Det..
Men jag är alldeles tom inombords. Den tickande klockan inom mig har stannat.
”Kommer du ihåg någonting från ditt förra liv?” frågar han långsamt.
Jag sluter ögonen och försöker minnas. Sakta känner jag att jag skakar på huvudet, men det är inte riktigt sant. Det finns något. Jag vet inte om det är ett minne eller bara en del av en dröm. En liten flicka som håller en smältande glass i handen. Fast det är nog inte ett minne. Jag tror det är ett fotografi.
När jag öppnar ögonen igen möter jag Vilgots fascinerade blick.
”Intresting”, mumlar han.
”Det är som om jag möter en vit vägg när jag försöker minnas”, viskar jag. Alla ord kommer inte ut som de ska, men Vilgot verkar förstå ändå.
”Amnasia.”
”Minnesförlust”, upprepar jag för mig själv och nickar.
”Ditt memorie kommer troligtvis tillbaks, men jag kan inte garantera något. Det här är som sagt första gången någon överlever 'the wakeup'.
”Så förutom minnesförlust så är du förlamad från nacken och nedåt. Vänstra handen och en del hudvävnad och muskelvävnad på benen gick inte att rädda, tyvärr, men det går att rätta till medicinskt när din kropp har återhämtat sig.
”Sen så hade du gamla frakturor på höger ben, ett brutet revben och en skallfraktur. Vi har inte lyckats scanna av hjärnan än, becaus of your condition, men jag misstänker att det rör sig om en smärre skada på hjärnan. Kanske är det den som genererar minnesförlusten.”
Jag sluter ögonen. Det hela är bara för mycket.
”Oroa dig inte, baby”, säger han glatt. ”Vi ska nog se till att renovera den där gamla kroppen åt dig. Du kommer att bli som ny.”
”Vilgot, vem var jag innan jag...” Jag kan inte förmå mig själv att avsluta meningen. Det där ordet, som blått-hår-och-piercing-professorn slängde ur sig i samma tonfall som han sagt '”lunch”, ligger och fladdrar någonstans utanför min fattningsförmåga.
”Det står här”, mumlar han och läser på skärmen, ”att du var en skådespelerska. Fucking rich också, med tanke på vad nedfrysningen kostade.”
Skådespelerska? Han kunde lika gärna ha sagt gruvarbetare. Det ringer inga klockor för fem öre.
Huvudet har börjat värka av all ansträngning att försöka minnas, och en liten lampa på instrumenten bredvid mig har börjat blinka. Jag sluter ögonen och försöker slappna av. Det hjälper lite.
”Som du kanske förstår så lär det ta ett tag innan vi lyckas få dig på benen igen, men meantime så kanske du vill låna en Up-And-Go 3000?”
”En Up-vad?” Jag känner att jag har börjat tröttna på Vilgots alla frågor, på hans hemsnickrade svengelska och för övrigt hela jävla situationen i allmänhet.
”En nervstyrd muskelersättande rörelserobot.”
”En vad?” Irritationen har nått min röst nu, märker jag.
”En maskin som du fäster på kroppen och som ersätter dina muskler så att du kan röra dig.”
”Jag är förlamad.”
”Den styrs av nervsignaler. Vore det inte spännande att kunna gå omkring på anläggningen lite?”
”Mm.” Kanske hade jag varit mer intresserad vid något annat tillfälle, men just nu vill jag bara vila. Kan han inte gå snart?
*
Up-And-Go 3000 visade sig vara en vit skapelse som onekligen för tankarna till truckarna i Alien-filmerna. Syster Ina och någon finnig, blond pojke har precis fäst den vid mina armar och mina ben, och den täcker hela min rygg. Det känns lite som att ligga ned fast med helt vrickad tyngdlag, för jag står upp.
”Sådär, försök att ta ett steg framåt nu”, säger den finniga. Jag ger honom en skeptisk blick. Lätt för honom att säga, hans muskler verkar inte ha bestämt sig för att dra ur telefonjacket!
Jag koncentrerar mig på att tänka ”framåt höger ben”, men inget händer. Lysande.
”Kom igen!” uppmuntrar han muntert.
”Jag försöker”, fräser jag. Benen envisas med att stå orörliga, oavsett vad jag provar. Tillslut slår jag uppgivet ut med armarna och suckar.
Jag slår uppgivet ut med armarna...
Jag slår...
Jag rör armarna? Chockat stirrar jag på de två förlamade armarna som nu är placerade i en perfekt bild av en uppgiven gest frusen i sitt klimax. Up-And-Go's ”muskler” håller dem låsta i den ställningen.
Ina applåderar.
”Nu är det bara benen kvar”, säger hon och ler. Jag fortsätter bara att stirra på armarna som alldeles uppenbart har rört på sig.
Det visar sig ta tre svettiga timmar att någorlunda lära mig behärska Up-And-Go 3000. Innan den tiden har gått har jag redan hunnit döpa om den till ”Fanskapet”, ”Up-And-Down again” och fastnar slutligen för ”Antichrist”, som bilen i filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. Likheterna är slående.
”Grattis, nu kan du gå igen”, säger den finniga killen och klappar Antichrist på ryggen. Jag bemödar mig inte ens att svara, bara blänger tillbaka.
*
Jag och Antichrist är ute och promenerar den tredje dagen av vår bekantskap då vi plötsligt stöter ihop med Vilgot. Vi befinner oss på en smal, inglasad gångbro mellan två byggnader och jag har fullt sjå att försöka maka tillräckligt med utrymme för honom att passera.
”Skådespelerskan!” ropar han glatt och vinkar. ”Hur går det?” Han skrattar åt sitt eget skämt. ”Tittar du på utsikten?”
”Jag försöker att låta bli”, svarar jag.
”Höjdrädd.”
Jag svarar jakande. Bara för att vänder han blicken mot den delen av golvet som är av glas, och visslar imponerat.
”Ja det är ju trots allt nittonde våningen.”
”Tack för att du påminde mig”, svarar jag syrligt.
”Your welcome. Jo du, jag skulle behöva prata med dig.”
”Aha?”
Han nickar bort mot den byggnaden som han var på väg mot och tar ett kliv förbi mig. Jag vänder mödosamt på Antichrist och följer efter.
Efter en kort (och aningens för rask) promenad är vi framme vid ett inglasat kontor. En glasdörr glider automatiskt åt sidan och vi kliver in. När den stängs bakom oss dimmas glasen tills man inte längre kan se ut.
Rummet är... rätt vanligt inrett, inser jag till min förvåning. Skrivbordet och hyllorna är av trä och de svarta skrivbordsstolarna skulle utan tvekan kunna ha passat in på mitt årtionde. Det enda som inte skulle göra det är de ultratunna skärmarna på väggarna och den totala avsaknaden av böcker och papper, för att inte tala om all den främmande elektronik som trängs på skrivbordet och i hyllorna. Så det här var professorns arbetsrum?
”Jo, Elvira, som du förstår så är ditt... fall en medicinsk milstolpe. Vi har dygnet-runtkontakt med forskare från hela världen för att rapportera om dina framsteg. Faktiskt så räknar vi med att kunna påbörja de mer ingående undersökningarna och ingreppen redan om några dagar. Truth is att du redan är fullt kapabel att klara av undersökningarna, men vi har ju en del ögon på oss så skulle något gå snett... Vi är gärna lite extra försiktiga när det gäller dig.
”However, rätt snart efter ditt uppvaknande lyckades media få nys om dig. De har bokstavligen parkerat sig utanför våra portar för att försöka få en bild av dig. Med hänsyn har vi vägrat dem, fram tills nu.
”Fram tills nu?” upprepar jag.
”Mitt team och jag anser att då man är stark nog att strosa runt på anläggningen en hel dag så är man stark nog att möta media.”
”Det säger du?” Jag kan inte låta bli att låta sarkastisk. ”Så du menar att jag är inte stark nog för en hjärnröntgen, men jag är stark nog att hantera en drös hungriga journalister?”
”Precisely.” Vilgots flin sträcker sig över hela ansiktet. Jag suckar.
“När då?”
“Om 36 minuter.”
Jag höjer ena ögonbrynet och blänger på honom. Med en förlamning från axlarna och nedåt har jag utvecklat ett rätt brett minspel.
“If eyes could kill”, mumlar han roat.
36 minuter och en ordentlig uppfräschning senare går jag och Antichrist in i ett litet, upplyst rum knökfullt med människor. Jag orkar inte ens med konststycket att försöka få ett grepp om den elektronik de har med sig. Konstigt nog är jag inte särskilt nervös. En stark déjà vu-känsla slår emot mig så fort jag tar det där första klivet mot mikrofonen och rummet plötsligt börjar blixtra som om världens åskväder brutit ut.
Jag går fram till mikrofonpodiet, bara för att inse att där inte finns någon mikrofon. Eller det kanske det gör, men jag ser den inte.
”Hallå, kan alla höra mig?” frågar jag. Genast blir rummet knäpptyst. ”Hallå?” säger jag och ser mig omkring. ”Finns det någon mikrofon här?”
En tekniker kliver fram och viskar att den är inbyggd i bordet. Genast känner jag mig dum, men vad tusan, det här är inte mitt årtionde.
”Jo, ni var visst nyfikna på mig”, börjar jag trevande. Genast har jag tusen frågor över mig och jag kämpar för att besvara dem.
”Mitt namn är Elvira Katarina Flygare, och jag är, var, 25 år när jag... dog. Jag var skådespelerska, bosatt här i Sverige. Jag dog den 14 april, tre dagar efter min födelsedag. Det är allt jag vet om mig själv, för det stod på en journal invid min kropp. Allt annat är borta. Jag kommer inte ihåg något om mig själv. Var bodde jag? Hade jag familj? Var jag lycklig? Jag har ingen aning.
”Det jag kommer ihåg är att McDonald's delade ut färgglada Coca-colaglas, att det var mode med svarta leggins och att en kortlek har 52 kort förutom jokrarna. Sådana saker kommer jag ihåg, men det hjälper mig inte.”
Journalisterna fortsätter med att attackera mig med frågor om hur man levde på 10-talet, om ungdomarna fortfarande lyssnade på Beatles och glider sedan över till att behandla min medicinska situation. Jag försöker besvara frågorna så gott jag kan.
Till slut räddar Vilgot mig genom att förklara att jag behöver vila.
Utmattad kliver jag av scenen och ut genom dörren. Plötsligt börjar världen spinna.
Jag står bakom ett podium inför ett hav av journalister. Blixtar bländar mig.
”Varför avgår du?” ropar någon ur havet, och ett instämmande mumlande hörs.
”Kommer den sista filmen att släppas?”
”Den kommer att släppas, oroa er inte”, svarar jag lugnt, men inom mig stiger paniken. Journalisternas ansikten är som hungriga vargar, och de vill bara ha mer, mer, mer tills det inte finns något kvar av mig än det nakna skelettet och inte ens då är de nöjda. De hugger och sliter efter varje liten del av mitt privatliv.
”Vem var mannen du har setts hångla med på Stureplan?”
”Är det sant att du har opererat näsan?”
”Kan du bekräfta uttalandet mot kyrkan?”
Jag vill skrika. Jag vill kasta något i marken. Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer!
Hela tiden fortsätter journalistmunnarna att hugga efter allt de får tag i, bita och slita. Det enda som håller mig kvar är den kyla vetskapen om de doku...
Kyla! Iskallt vatten slår emot mitt ansikte.
Jag öppnar ögonen. Vilgot står med ett tomt vattenglas framför mig.
”Välkommen tillbaka, Törnrosa”, säger han och ler oroligt. ”Du bara försvann.”
Jag ser mig omkring. Jag står fortfarande upprätt, utanför dörren. Antichrist räddade mig från att falla.
”Are you alright?” frågar Vilgot.
”Nej!” spottar jag ur mig och stampar iväg.
*
Det visar sig att det inte krävs någon ”upprustning” av min hjärna för att få veta vem jag är – media lyckas gräva fram allt på egen hand. Dussintals filmer med mig i rullar non-stop på filmkanalerna och på nyhetskanalerna visas hela tiden nya fynd från mitt tidigare liv upp.
Tydligen var jag ogift, bosatt i en lyxig lägenhet mitt i Stockholm och rätt frekvent besökare bland stadens inneställen. Efter en kort romans med någon Skarsgård och en av-och-till-relation med någon halvkänd regissör var jag tillbaka på singelmarknaden igen. En liten drogskandal senare och en sväng in och ut från rehab lades även de på listan.
Så den där dagen den 14 april 2011 var jag på väg ut från en presskonferens när en lastbil kom och körde på mig. Pang och god natt. Varken polisen eller lastbilschauffören kunde förklara varför jag plötsligt befann mig mitt på gatan.
Jag dödförklarades på plats. Bredvid min kropp hittade man ett foto.
Lastbilschauffören frikändes efter långa rättsliga processer, men tog sitt liv en vecka senare. Min begravning direktsändes i TV och ingen misstänkte att kistan i själva verket var tom. Det måste den ju ha varit med tanke på att jag vaknade upp här 53 år senare och fortfarande lika blåslagen och överkörd. Halleluja.
Fotot är det enda av det hör som faktiskt intresserar mig. Det visas på nyheterna en sen kväll och jag och Antichrist står inne i TV-rummet. Jag känner genast igen fotot. Det föreställer flickan från drömmen. Jag kan se hennes rosa klänning och glassen i handen framför mig när jag blundar. När jag ser henne nu på skärmen slås jag av hur lycklig hon ser ut.
”Fotografiet, som påträffades på olycksplatsen, föreställer skådespelerskan Elvira Katarina Flygare som sjuåring”, berättar nyhetsuppläsarens monotona röst. ”Det ska ha tagits av hennes föräldrar, Karin och Måns Flygare, våren...”
Försiktigt går jag fram och placerar min enda hand på den kalla skärmen. Den lilla flickan skrattar tillbaka mot mig från andra sidan, med en smältande glass i handen. Jag kan känna mitt eget ansikte spricka upp i ett leende, och salta tårar rinner ned för kinderna.
”Farväl”, viskar jag.
*
Under denna tid som media sprudlar av Elvira Flygare genomgår jag alla de tester som professorerna har legat och sparat på. Mitt huvud röntgas, mina skador undersöks, opereras och fixas. Jag genomgår timlånga tester av alla dess slag och proppas full med så många färgglada piller så att jag stundtals är helt väck.
Efter mycket fixande fram och tillbaka sitter jag nu här, på en stol inne på Vilgots kontor. Jag sitter helt för egen maskin, för att inte tala om att jag gick hit så gott som själv också. Förlamningen är i stort sett borta och lära Antichrist har fått flytta vidare till någon stackare med större behov av honom. Vi kom ändå aldrig riktigt överens.
”Nå, Elvira”, säger Vilgot och lutar sig framåt. ”Hur är det med minnet idag?”
”Oförändrat”, svarar jag och ler. ”Vi har ju undersökt dig lite och upptäckt boven i dramat, så att säga. Du har en skada på hjärnan som genererar minnesförlusten. Som tur är sitter den så pass till att vi med dagens teknik kan ge oss på att fixa den.”
”Vad händer om ni inte gör det?” frågar jag.
”Ja det kan jag inte riktigt svara på. Antingen läker den med tiden och ditt minne kommer tillbaka, eller så får du ha det så här resten av ditt nya liv. Det finns ju alltid en risk att skadan leder till framtida problem. Hjärnan är ett komplicerat organ.”
Jag överväger hans ord ett tag, men egentligen har jag redan bestämt mig.
”I sådana fall får den sitta där den sitter”, säger jag till slut. Vilgot ger mig en lång blick, men han verkar inte förvånad.
”Can I ask why?”
Jag ler.
”Det verkar inte som om jag levde ett speciellt mysigt liv, om man ska tro media”, förklarar jag. ”Hela den där grejen med att bli nedfryst – jag tror att jag ville få en ny chans.”
”Du tror inte att det där med lastbilen var en olycka?” frågar Vilgot intresserat.
”Jag vet inte och det gör detsamma. I ärlighetens namn vill jag inte veta heller.”
han granskar mig och ler svårtolkat.
”Som du vill, Törnrosa. Då säger vi 'en ny chans'. Bara du är medveten om att det kanske är för sent att ångra sig sen.”
”Det spelar ingen roll, jag har redan bestämt mig”, ler jag. ”Det får bli som det bli helt enkelt.”
Törnrosa, baby – av Camilla
Det måste vara en dröm, för alla ljud känns så avlägsna. Suddiga bilder blandar sig med varandra. En liten flicka som skrattar med en glass i handen. Ett fotografi. Plötsligt blixtrar det till. Kameror som klickar. Ett pip från en lastbil som backar.
Fast det där pipet är inte en del av drömmen. Det låter fel. Och rösterna, avlägsna mumlanden. Ljus spelar framför men blick, men jag ser inget.
”Vi har en puls...”
”... ojämn hjärtrytm...”
”Revolutionerande...”
Den där flickan... Glassen håller på att smällta...
Jag drömmer kanske fortfarande. När jag försöker öppna ögonen händer inget. Det där pipandet... Ska det verkligen låta så där?!
”... gratulerar...”
”Vilgot, hjärnaktiviteten ökar!”
Något är fel. Flickan är borta, glassen är borta. Självklart är glassen borta! Jag är vaken och jag kan höra rösterna klarare nu. Det är obehagligt ljust. Varför kan jag inte öppna ögonen?!
Lukter. Jag kan känna lukter. De letar sig in i bihålorna och hela vägen till hjärnan. Sterila lukter, desinfektionsmedel, främmande ämnen och... och...
Det är kallt. Så innerligt isande kallt. Hela kroppen skälver, kylan letar sig in mägen, söker sig mot hjärtat. Herre Gud, jag fryser ihjäl!
”Professorn, jag tror att hon håller på att vakna.”
*
Det är inte lika ljust längre, inte riktigt lika kallt. Rösterna har tystnat. Försiktigt försöker jag öppna ögonlocken. Jag kan känna ögongloberna röra på sig under huden, men det är allt. Ögonen känns torra och svider. Jag försöker lyfta handen till ansiktet, men kroppen reagerar inte. Det är som om musklerna har slutat svara. Herre Gud, de svarar inte! Var är jag, vad har hänt?
Jag försöker skrika på hjälp, men allt jag får fram är ett svagt gurglande läte.
Det är så kallt... Nej, det är inte kallt. Det är jag som är kall. Iskall.
Någonstans bredvid mig börjar en maskin att pipa. I nästa sekund hörs springande steg. Jag försöker skrika igen, men får bara fram samma gurglande.
”Hon är vaken, hon är vaken! Shit!” säger en upphetsad kvinnoröst bredvid mig. ”Hämta professorn Vilgot! Någon!”
”Han är på väg”, svarar en manlig röst. Jag försöker öppna ögonen, skriker. Först händer inget, sedan öppnas en suddig spricka i mitt synfält.
Vitt. En sänggavel.
Min hals gör ont. Ett hest ljud hörs från den.
”Sch, lugn. Calm down”, viskar en röst alldeles nära och en varm hand läggs på min arm. ”Såja, relaxa lite. Det är ingen fara. Överansträng dig inte, din kropp är fortfarande kall.”
”Var är jag”, försöker jag fråga, men allt om kommer fram är ”äa”.
”Det är ingen fara, såja”, lugnar rösten. ”Relaxa.”
Relaxa... Sakta får det ordet mig att slappna av. Hans lugna röst vaggar tillbaka mig in i det där mörkret och kylan blir mindre och mindre påtagande.
*
”Hur känns det idag?”
Jag sitter upprätt i sjukhussängen. Täcket är nedhasat till midjan och blottar en alldeles för stor sjukhussärk i pastellfärger. En sjuksyster (Ina heter hon visst, halvjapan) kopplar precis in dropp i en slang i armen på mig.
Det har gått fem dygn sedan jag lyckades öppna ögonen helt, fast synen är fortfarande suddig.
”Bättre viskar jag med sprucken röst. Ina har sagt att det är ett bra tecken att jag har fått tillbaka talförmågan så snabbt. Snabbt från vad, ville jag fråga, men jag lät bli? Det har gått totalt åtta dygn sedan jag vaknade upp här på vad som verkar vara ett sjukhus, och det är faktiskt allt jag vet.
Dörren, en elektrisk historia, glider åt sidan och professor Vilgot kliver in. Han är allt en professor inte är; lång, ung, tatuerade från topp till tå, piercad i ögonbrynet och med klarblått hår uppsatt i en hästsvans. Jag har bara träffat honom en gång tidigare.
”Hur mår vårt lilla mirakel idag då?” frågar han och sätter sig på en pall bredvid sängen. Jag upprepar mitt svar. Han granskar några siffror på en surfplatta i knät och fortsätter:
”Do you know why you're here?”
Jag skakar på huvudet.
”Elvira Katharina Flygare”, läser han från surfplattan och tittar upp, ”du är den första människan som vi har lyckats tina upp från nedfryst läge och bringat tillbaka till life. Du är ett fucking medicinskt mirakel!”
”Nedfryst, jag förstår inte”, väser jag fram. ”Varför var jag nedfryst?”
Han tittar på mig och ler.
”Hell do I know. Du ville tydligen ha det så, efter din död.”
”Död..?” Jag förstår inte. Hjärnan skenar. Varför säger han att jag är död? Jag lever ju, eller hur? Visst...?
”Ja, du dog. Närmare bestämt... den 14 april 2011, tre dagar efter din födelsedag. Du var 25 år, står det här. En utav våra yngsta 'icemen' här på universitetet. Vi tror att det var därför du var stark nog att överleva 'the wakeup'.”
Födelsedag? 11 april? 25 år?
”Du är fucking Törnrosa, baby. Sov i 53 år och en dag, och inte ett år äldre ser du ut att vara.”
Han tittar en stund på mitt ansikte.
”Du ser ut som ett levande frågetecken”, säger han och skrattar fascinerat. Jag visste inte ens att man kunde skratta fascinerat, men tydligen lyckades han med det. Varför tänker jag ens på det här? Det..
Men jag är alldeles tom inombords. Den tickande klockan inom mig har stannat.
”Kommer du ihåg någonting från ditt förra liv?” frågar han långsamt.
Jag sluter ögonen och försöker minnas. Sakta känner jag att jag skakar på huvudet, men det är inte riktigt sant. Det finns något. Jag vet inte om det är ett minne eller bara en del av en dröm. En liten flicka som håller en smältande glass i handen. Fast det är nog inte ett minne. Jag tror det är ett fotografi.
När jag öppnar ögonen igen möter jag Vilgots fascinerade blick.
”Intresting”, mumlar han.
”Det är som om jag möter en vit vägg när jag försöker minnas”, viskar jag. Alla ord kommer inte ut som de ska, men Vilgot verkar förstå ändå.
”Amnasia.”
”Minnesförlust”, upprepar jag för mig själv och nickar.
”Ditt memorie kommer troligtvis tillbaks, men jag kan inte garantera något. Det här är som sagt första gången någon överlever 'the wakeup'.
”Så förutom minnesförlust så är du förlamad från nacken och nedåt. Vänstra handen och en del hudvävnad och muskelvävnad på benen gick inte att rädda, tyvärr, men det går att rätta till medicinskt när din kropp har återhämtat sig.
”Sen så hade du gamla frakturor på höger ben, ett brutet revben och en skallfraktur. Vi har inte lyckats scanna av hjärnan än, becaus of your condition, men jag misstänker att det rör sig om en smärre skada på hjärnan. Kanske är det den som genererar minnesförlusten.”
Jag sluter ögonen. Det hela är bara för mycket.
”Oroa dig inte, baby”, säger han glatt. ”Vi ska nog se till att renovera den där gamla kroppen åt dig. Du kommer att bli som ny.”
”Vilgot, vem var jag innan jag...” Jag kan inte förmå mig själv att avsluta meningen. Det där ordet, som blått-hår-och-piercing-professorn slängde ur sig i samma tonfall som han sagt '”lunch”, ligger och fladdrar någonstans utanför min fattningsförmåga.
”Det står här”, mumlar han och läser på skärmen, ”att du var en skådespelerska. Fucking rich också, med tanke på vad nedfrysningen kostade.”
Skådespelerska? Han kunde lika gärna ha sagt gruvarbetare. Det ringer inga klockor för fem öre.
Huvudet har börjat värka av all ansträngning att försöka minnas, och en liten lampa på instrumenten bredvid mig har börjat blinka. Jag sluter ögonen och försöker slappna av. Det hjälper lite.
”Som du kanske förstår så lär det ta ett tag innan vi lyckas få dig på benen igen, men meantime så kanske du vill låna en Up-And-Go 3000?”
”En Up-vad?” Jag känner att jag har börjat tröttna på Vilgots alla frågor, på hans hemsnickrade svengelska och för övrigt hela jävla situationen i allmänhet.
”En nervstyrd muskelersättande rörelserobot.”
”En vad?” Irritationen har nått min röst nu, märker jag.
”En maskin som du fäster på kroppen och som ersätter dina muskler så att du kan röra dig.”
”Jag är förlamad.”
”Den styrs av nervsignaler. Vore det inte spännande att kunna gå omkring på anläggningen lite?”
”Mm.” Kanske hade jag varit mer intresserad vid något annat tillfälle, men just nu vill jag bara vila. Kan han inte gå snart?
*
Up-And-Go 3000 visade sig vara en vit skapelse som onekligen för tankarna till truckarna i Alien-filmerna. Syster Ina och någon finnig, blond pojke har precis fäst den vid mina armar och mina ben, och den täcker hela min rygg. Det känns lite som att ligga ned fast med helt vrickad tyngdlag, för jag står upp.
”Sådär, försök att ta ett steg framåt nu”, säger den finniga. Jag ger honom en skeptisk blick. Lätt för honom att säga, hans muskler verkar inte ha bestämt sig för att dra ur telefonjacket!
Jag koncentrerar mig på att tänka ”framåt höger ben”, men inget händer. Lysande.
”Kom igen!” uppmuntrar han muntert.
”Jag försöker”, fräser jag. Benen envisas med att stå orörliga, oavsett vad jag provar. Tillslut slår jag uppgivet ut med armarna och suckar.
Jag slår uppgivet ut med armarna...
Jag slår...
Jag rör armarna? Chockat stirrar jag på de två förlamade armarna som nu är placerade i en perfekt bild av en uppgiven gest frusen i sitt klimax. Up-And-Go's ”muskler” håller dem låsta i den ställningen.
Ina applåderar.
”Nu är det bara benen kvar”, säger hon och ler. Jag fortsätter bara att stirra på armarna som alldeles uppenbart har rört på sig.
Det visar sig ta tre svettiga timmar att någorlunda lära mig behärska Up-And-Go 3000. Innan den tiden har gått har jag redan hunnit döpa om den till ”Fanskapet”, ”Up-And-Down again” och fastnar slutligen för ”Antichrist”, som bilen i filmen ”Gudarna måste vara tokiga”. Likheterna är slående.
”Grattis, nu kan du gå igen”, säger den finniga killen och klappar Antichrist på ryggen. Jag bemödar mig inte ens att svara, bara blänger tillbaka.
*
Jag och Antichrist är ute och promenerar den tredje dagen av vår bekantskap då vi plötsligt stöter ihop med Vilgot. Vi befinner oss på en smal, inglasad gångbro mellan två byggnader och jag har fullt sjå att försöka maka tillräckligt med utrymme för honom att passera.
”Skådespelerskan!” ropar han glatt och vinkar. ”Hur går det?” Han skrattar åt sitt eget skämt. ”Tittar du på utsikten?”
”Jag försöker att låta bli”, svarar jag.
”Höjdrädd.”
Jag svarar jakande. Bara för att vänder han blicken mot den delen av golvet som är av glas, och visslar imponerat.
”Ja det är ju trots allt nittonde våningen.”
”Tack för att du påminde mig”, svarar jag syrligt.
”Your welcome. Jo du, jag skulle behöva prata med dig.”
”Aha?”
Han nickar bort mot den byggnaden som han var på väg mot och tar ett kliv förbi mig. Jag vänder mödosamt på Antichrist och följer efter.
Efter en kort (och aningens för rask) promenad är vi framme vid ett inglasat kontor. En glasdörr glider automatiskt åt sidan och vi kliver in. När den stängs bakom oss dimmas glasen tills man inte längre kan se ut.
Rummet är... rätt vanligt inrett, inser jag till min förvåning. Skrivbordet och hyllorna är av trä och de svarta skrivbordsstolarna skulle utan tvekan kunna ha passat in på mitt årtionde. Det enda som inte skulle göra det är de ultratunna skärmarna på väggarna och den totala avsaknaden av böcker och papper, för att inte tala om all den främmande elektronik som trängs på skrivbordet och i hyllorna. Så det här var professorns arbetsrum?
”Jo, Elvira, som du förstår så är ditt... fall en medicinsk milstolpe. Vi har dygnet-runtkontakt med forskare från hela världen för att rapportera om dina framsteg. Faktiskt så räknar vi med att kunna påbörja de mer ingående undersökningarna och ingreppen redan om några dagar. Truth is att du redan är fullt kapabel att klara av undersökningarna, men vi har ju en del ögon på oss så skulle något gå snett... Vi är gärna lite extra försiktiga när det gäller dig.
”However, rätt snart efter ditt uppvaknande lyckades media få nys om dig. De har bokstavligen parkerat sig utanför våra portar för att försöka få en bild av dig. Med hänsyn har vi vägrat dem, fram tills nu.
”Fram tills nu?” upprepar jag.
”Mitt team och jag anser att då man är stark nog att strosa runt på anläggningen en hel dag så är man stark nog att möta media.”
”Det säger du?” Jag kan inte låta bli att låta sarkastisk. ”Så du menar att jag är inte stark nog för en hjärnröntgen, men jag är stark nog att hantera en drös hungriga journalister?”
”Precisely.” Vilgots flin sträcker sig över hela ansiktet. Jag suckar.
“När då?”
“Om 36 minuter.”
Jag höjer ena ögonbrynet och blänger på honom. Med en förlamning från axlarna och nedåt har jag utvecklat ett rätt brett minspel.
“If eyes could kill”, mumlar han roat.
36 minuter och en ordentlig uppfräschning senare går jag och Antichrist in i ett litet, upplyst rum knökfullt med människor. Jag orkar inte ens med konststycket att försöka få ett grepp om den elektronik de har med sig. Konstigt nog är jag inte särskilt nervös. En stark déjà vu-känsla slår emot mig så fort jag tar det där första klivet mot mikrofonen och rummet plötsligt börjar blixtra som om världens åskväder brutit ut.
Jag går fram till mikrofonpodiet, bara för att inse att där inte finns någon mikrofon. Eller det kanske det gör, men jag ser den inte.
”Hallå, kan alla höra mig?” frågar jag. Genast blir rummet knäpptyst. ”Hallå?” säger jag och ser mig omkring. ”Finns det någon mikrofon här?”
En tekniker kliver fram och viskar att den är inbyggd i bordet. Genast känner jag mig dum, men vad tusan, det här är inte mitt årtionde.
”Jo, ni var visst nyfikna på mig”, börjar jag trevande. Genast har jag tusen frågor över mig och jag kämpar för att besvara dem.
”Mitt namn är Elvira Katarina Flygare, och jag är, var, 25 år när jag... dog. Jag var skådespelerska, bosatt här i Sverige. Jag dog den 14 april, tre dagar efter min födelsedag. Det är allt jag vet om mig själv, för det stod på en journal invid min kropp. Allt annat är borta. Jag kommer inte ihåg något om mig själv. Var bodde jag? Hade jag familj? Var jag lycklig? Jag har ingen aning.
”Det jag kommer ihåg är att McDonald's delade ut färgglada Coca-colaglas, att det var mode med svarta leggins och att en kortlek har 52 kort förutom jokrarna. Sådana saker kommer jag ihåg, men det hjälper mig inte.”
Journalisterna fortsätter med att attackera mig med frågor om hur man levde på 10-talet, om ungdomarna fortfarande lyssnade på Beatles och glider sedan över till att behandla min medicinska situation. Jag försöker besvara frågorna så gott jag kan.
Till slut räddar Vilgot mig genom att förklara att jag behöver vila.
Utmattad kliver jag av scenen och ut genom dörren. Plötsligt börjar världen spinna.
Jag står bakom ett podium inför ett hav av journalister. Blixtar bländar mig.
”Varför avgår du?” ropar någon ur havet, och ett instämmande mumlande hörs.
”Kommer den sista filmen att släppas?”
”Den kommer att släppas, oroa er inte”, svarar jag lugnt, men inom mig stiger paniken. Journalisternas ansikten är som hungriga vargar, och de vill bara ha mer, mer, mer tills det inte finns något kvar av mig än det nakna skelettet och inte ens då är de nöjda. De hugger och sliter efter varje liten del av mitt privatliv.
”Vem var mannen du har setts hångla med på Stureplan?”
”Är det sant att du har opererat näsan?”
”Kan du bekräfta uttalandet mot kyrkan?”
Jag vill skrika. Jag vill kasta något i marken. Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer!
Hela tiden fortsätter journalistmunnarna att hugga efter allt de får tag i, bita och slita. Det enda som håller mig kvar är den kyla vetskapen om de doku...
Kyla! Iskallt vatten slår emot mitt ansikte.
Jag öppnar ögonen. Vilgot står med ett tomt vattenglas framför mig.
”Välkommen tillbaka, Törnrosa”, säger han och ler oroligt. ”Du bara försvann.”
Jag ser mig omkring. Jag står fortfarande upprätt, utanför dörren. Antichrist räddade mig från att falla.
”Are you alright?” frågar Vilgot.
”Nej!” spottar jag ur mig och stampar iväg.
*
Det visar sig att det inte krävs någon ”upprustning” av min hjärna för att få veta vem jag är – media lyckas gräva fram allt på egen hand. Dussintals filmer med mig i rullar non-stop på filmkanalerna och på nyhetskanalerna visas hela tiden nya fynd från mitt tidigare liv upp.
Tydligen var jag ogift, bosatt i en lyxig lägenhet mitt i Stockholm och rätt frekvent besökare bland stadens inneställen. Efter en kort romans med någon Skarsgård och en av-och-till-relation med någon halvkänd regissör var jag tillbaka på singelmarknaden igen. En liten drogskandal senare och en sväng in och ut från rehab lades även de på listan.
Så den där dagen den 14 april 2011 var jag på väg ut från en presskonferens när en lastbil kom och körde på mig. Pang och god natt. Varken polisen eller lastbilschauffören kunde förklara varför jag plötsligt befann mig mitt på gatan.
Jag dödförklarades på plats. Bredvid min kropp hittade man ett foto.
Lastbilschauffören frikändes efter långa rättsliga processer, men tog sitt liv en vecka senare. Min begravning direktsändes i TV och ingen misstänkte att kistan i själva verket var tom. Det måste den ju ha varit med tanke på att jag vaknade upp här 53 år senare och fortfarande lika blåslagen och överkörd. Halleluja.
Fotot är det enda av det hör som faktiskt intresserar mig. Det visas på nyheterna en sen kväll och jag och Antichrist står inne i TV-rummet. Jag känner genast igen fotot. Det föreställer flickan från drömmen. Jag kan se hennes rosa klänning och glassen i handen framför mig när jag blundar. När jag ser henne nu på skärmen slås jag av hur lycklig hon ser ut.
”Fotografiet, som påträffades på olycksplatsen, föreställer skådespelerskan Elvira Katarina Flygare som sjuåring”, berättar nyhetsuppläsarens monotona röst. ”Det ska ha tagits av hennes föräldrar, Karin och Måns Flygare, våren...”
Försiktigt går jag fram och placerar min enda hand på den kalla skärmen. Den lilla flickan skrattar tillbaka mot mig från andra sidan, med en smältande glass i handen. Jag kan känna mitt eget ansikte spricka upp i ett leende, och salta tårar rinner ned för kinderna.
”Farväl”, viskar jag.
*
Under denna tid som media sprudlar av Elvira Flygare genomgår jag alla de tester som professorerna har legat och sparat på. Mitt huvud röntgas, mina skador undersöks, opereras och fixas. Jag genomgår timlånga tester av alla dess slag och proppas full med så många färgglada piller så att jag stundtals är helt väck.
Efter mycket fixande fram och tillbaka sitter jag nu här, på en stol inne på Vilgots kontor. Jag sitter helt för egen maskin, för att inte tala om att jag gick hit så gott som själv också. Förlamningen är i stort sett borta och lära Antichrist har fått flytta vidare till någon stackare med större behov av honom. Vi kom ändå aldrig riktigt överens.
”Nå, Elvira”, säger Vilgot och lutar sig framåt. ”Hur är det med minnet idag?”
”Oförändrat”, svarar jag och ler. ”Vi har ju undersökt dig lite och upptäckt boven i dramat, så att säga. Du har en skada på hjärnan som genererar minnesförlusten. Som tur är sitter den så pass till att vi med dagens teknik kan ge oss på att fixa den.”
”Vad händer om ni inte gör det?” frågar jag.
”Ja det kan jag inte riktigt svara på. Antingen läker den med tiden och ditt minne kommer tillbaka, eller så får du ha det så här resten av ditt nya liv. Det finns ju alltid en risk att skadan leder till framtida problem. Hjärnan är ett komplicerat organ.”
Jag överväger hans ord ett tag, men egentligen har jag redan bestämt mig.
”I sådana fall får den sitta där den sitter”, säger jag till slut. Vilgot ger mig en lång blick, men han verkar inte förvånad.
”Can I ask why?”
Jag ler.
”Det verkar inte som om jag levde ett speciellt mysigt liv, om man ska tro media”, förklarar jag. ”Hela den där grejen med att bli nedfryst – jag tror att jag ville få en ny chans.”
”Du tror inte att det där med lastbilen var en olycka?” frågar Vilgot intresserat.
”Jag vet inte och det gör detsamma. I ärlighetens namn vill jag inte veta heller.”
han granskar mig och ler svårtolkat.
”Som du vill, Törnrosa. Då säger vi 'en ny chans'. Bara du är medveten om att det kanske är för sent att ångra sig sen.”
”Det spelar ingen roll, jag har redan bestämt mig”, ler jag. ”Det får bli som det bli helt enkelt.”
Uppdrag 1 - "Vakna! Det är framtiden."
Er huvudperson vaknar upp i en värld som inte ser ut som hon/han mindes den. Kanske just för att det är framtiden. Varför är han/hon där och vad får han/hon vara med om? Skriv en novell om denna person där ni besvarar dessa frågor. Jag tänker inte sätta en sidgräns åt er, men SKRIV INTE FÖR LÅNGT. En väl använd tumregel är att det blir som bäst om det finns en början, en mitten och ett slut, fast det vet ni ju såklart redan. De enda två kraven som finns är att huvudpersonen ska ha varit nedfryst och att den ska vakna upp i framtiden. Ett krav till, förresten: Ha kul!
Lycka till! Jag ser fram emot att läsa era noveller!
DEADLINE 2011-08-06
Om oss bakom FOTWM
Camilla
Jag är en tjej på 18 år som älskar att skriva berättelser. När jag var nio år började jag på min första och sedan var jag fast. Jag har skrivit mycket genom åren, men väldig sällan avslutat något. Så i januari 2011 lyckades jag äntligen avsluta en bok som jag hade skrivit på i närapå två år. I april gav jag ut den på ett print-on-demandförlag och nu väntar jag bara på att den ska gå att beställa via nätet samtidigt som jag har börjat skissa upp uppföljaren.
Mer om mig och boken går att läsa om på:
mybeginnings.blogg.se
Aisan
(saknas)
Hannah
Även jag är en flicka, dock på endast 16 år som gillar att skriva berättelser. Jag skriver också väldigt mycket, men har inte avslutat något större projekt, endast små noveller som knappt är genomlästa eller rättade för den delen... Men med mycket fantasi och orken att fixa till det jag skriver ska jag nog komma upp med någonting bra på den här bloggen!
Ingen blogg tyvärr, det överlåter jag till andra!
Vi önskar er en fortsatt trevlig läsning!
