Fragments of Three Wicked Minds

Klockan slog elva. På äldre dagar var det svårt att resa sig upp, speciellt sent på kvällen, men när dörrklockan ringde så var det hans uppdrag att svara. Riiing. Ekot av klockan spelade runtom väggarna, och tofflorna hasade mot trägolvet. “Jag kommer, jag kommer”, suckade han otåligt. Vem som än ville besöka honom vid den här tiden på dygnet kunde väl förstå att en gammal man inte kan kliva upp hur fort som helst. Annat var det för femtio år sedan, då hoppade han ur sängen varje morgon och sprang iväg för att möta en ny dag och ett nytt äventyr. Varje dag var sig olik på den tiden. Nya människor, nya platser, nya adrenalinkickar. Han kom ihåg den där flickan… vad hon nu än hette… på den där platsen, vad nu än den hette. Han kom nog inte ihåg så bra trots allt. Han hade tur att han fick det här jobbet i alla fall, så att han kunde försörja sig på gamla dar. När man blev till åren var det inte lätt att få ett arbete, det hade han nog blivit varse om. Så nu bodde och jobbade han alltså som vaktmästare, eller allt-i-allo, eller bara någon man kom med sina husliga bekymmer till. Han hade alltid varit bra på att lyssna, och hade fått en ganska bra kontakt med några av hyresgästerna i huset. Faktum var att han förra tisdagen hade blivit bjuden på te hos en dam på andra våningen, men av professionella skäl var han tvungen att avböja. “Det går ju inte för sig”, hade han sagt till damen, “att en tjänsteman bekantar sig på personligt stadium med de han jobbar för. Men kanske senare när jag är ledig”, tillade han med en blinkning. Damen hade fnissat förtjust och sagt adjö. Sedan dess hade en tyvärr inte sett till henne, förutom en skymt i trappen häromdagen. Golvet i hallen hade alltid varit särskilt halt och han fick greppa tag i byrån för att inte halka. Att halka i pensionärsåldern var bland det värsta man kunde göra, inte för att han var pensionär, men han hade för längesedan nått den åldern. Benen var sköra, och ett enda felsteg kunde innebära sängliggande i flera veckor. Sängen… vad gjorde han uppe förresten? Han tittade på klockan. Elva på kvällen! Då var det definitivt dags för sängen. När man blev gammal var det ofta man var uppe och virrade, och inte alltid för sitt eget bästa… det var lätt att ramla som sagt. Han vände sig om och var på väg tillbaka till sovrummet när klockan ringde igen. Riiing. Ja, just det. Någon stod ju vid dörren. “Jag kommer, jag kommer”, ropade han igen. Dagens ungdom hade inget tålamod alls. Långsamt kämpade han sig fram till dörren. Men när han öppnade den stod det ingen utanför. Jaha! Dagens ungdom, som sagt. Men för säkerhets skull tog han ett steg ut i den mörka korridoren och tittade både åt höger och vänster. Ingen där. “Var väl som jag trodde”, sa han för sig själv. “Vissa gillar ju en viss sorts skämt som inte alla uppskattar lika mycket”. Av någon konstig anledning kände han sig väldigt våt i ena tofflan. Det kunde väl inte ha skett en olycka? Nej, byxorna kändes inte blöta, bara den där tofflan. Så han tittade nedåt och såg att högertofflan färgats mörk av inget annat än någonting som kunde vara blod. Åh min Herre! Där på golvet låg samma dam som hade bjudit honom på te, och under henne ett hav av blod. Ett leende var fast på hennes läppar. Det var det som skrämde honom mest, och som gav honom en obeskrivlig kraft när han skyndade tillbaka in i lägenheten och letade upp telefonen. 112 slog han snabbt och telefonen kopplade honom vidare. “Larmcentralen, vad vill du ha hjälp med?” hördes en kvinnoröst. “Jag…”, började han men hann inte mycket längre. Ett skott hördes plötsligt och en smärta som inte var av ryggskott stack honom i ryggen. Han föll handlöst mot golvet samtidigt som kvinnorösten i telefonen fortsatte att prata. “Hallå? Är någon där? Hallå? Hallå…”.

***

Rummet stank av förruttnelse, av lik som legat orörda i flera dagar. Kommissarien undrade hur det kunde vara så, blodfläckar var ju synliga utanför lägenheten. Han tog sin bläckpenna och petade upp huvudet på ena kroppen.

“Larsson, vad säger du om det här?” ropade han och den gängliga inspektören klev med stadiga steg fram till honom.

Medan inspektör Larsson gav honom den kuriösa informationen om mordoffren studerade kommissarien dem närmare. De båda, en man och en kvinna, till synes mycket gamla, var placerade mitt emot varandra vid ett bord. Bordet var dukat för fika - med tanke på mackorna och kopparna med nu kall varm choklad gissade kommissarien att det var kvälls- eller rentav nattfika som hade gällt - och kropparna hade varsin hand på en smörgås. Man skulle ha kunnat tro att de dött en naturlig död där på plats, om det inte vore för att de var täckta med blod, och att två skott var synliga - ett i kvinnans tinning och ett annat i mannens rygg. Hela scenariot gjorde honom illamående. Båda liken log.

“Nog var det så att de överraskades i fikat”, sa inspektör Pohl, den andre inspektören på plats på mordplatsen. Kommissarien hade nästan kunnat slå till honom för hans dumhet.

Inspektör Larsson fnyste. “Nog undrar man allt hur du blev inspektör, inspektör Pohl! Man ser ju klart och tydligt att de blivit placerade där. Om inte för blodfläckarna som är smörjda längs väggarna så ser man det på vinkeln för skjutsåren. En människa skulle aldrig kunna bli skjuten på det här sättet och sedan bli lämnad orörd och fortfarande upprätt!”

Kommissarien nickade gillande. Här var det någon som läst sin hemläxa. Han vände sig mot Larsson. “Så de båda bodde i det här huset?”

Larsson nickade. “Det stämmer. Kvinnan bodde dock två våningar upp. Mannen jobbade som en typ av vaktmästare för föreningen här.  Det lustiga är att de, enligt grannarna, tydligen inte kände varandra så väl. Mannen hade som rykte att inte vilja bli för personlig med de boende, och en fika skulle därför vara ett stort kliv emot det levnadssättet.” Han drog lite i sitt skägg.

Pohl, som för att bevisa sitt kunnande, höjde rösten. “Men det verkar i alla fall som om mördaren använt samma förstelningsmedel som för de andra kropparna.” Han petade på deras leenden med sin blyertspenna, kanske för att härma kommissariens gest och därför verka mer professionell. Resultatet blev dock ytterst mediokert, och fick honom endast att se ut som en idiot. Larsson himlade med ögonen. “Eftersom det är en och samma mördare, en seriemördare, använder han antagligen en och samma metod på alla offer. Vilket sannerligen inte är särskilt förvånande. Det skulle snarare vara någonting värt att nämna om han inte hade gjort det.” Detta fick Pohl att skamset dra sig tillbaka.

För att vara ärlig hade kommissarien mången gång undrat varför, och hur, Pohl hade fått detta jobb. Av alla de fall som de jobbat med, hade han inte en enda gång bidragit med någonting vettigt! Kommissarien fick hålla band på sig för att inte visa den avsmak han kände. Med sådana som Pohl på posten skulle svensk brottslighet bara procentuellt höjas.

“Pohl, ge mig mappen. Alla bilder är väl ilagda?”

Pohl skickade honom brottsmappen och nickade. Han tittade ut genom fönstret, över staden, när kommissarien grymtade ett tack. Han var sannerligen en märklig man. Men kommissarien ville inte bekymra sig mer över det nu. Han ville hem till sin fru och sina barn. Hem till lukten av nybakade kanelbullar. Han öppnade mappen och tittade snabbt igenom bilderna. De två fotografierna av de två nya brottsoffren låg överst, men de såg så lika ut resten av de 36 bilderna att

Klockan slog elva. På äldre dagar var det svårt att resa sig upp, speciellt sent på kvällen, men när dörrklockan ringde så var det hans uppdrag att svara. Riiing. Ekot av klockan spelade runtom väggarna, och tofflorna hasade mot trägolvet. “Jag kommer, jag kommer”, suckade han otåligt. Vem som än ville besöka honom vid den här tiden på dygnet kunde väl förstå att en gammal man inte kan kliva upp hur fort som helst. Annat var det för femtio år sedan, då hoppade han ur sängen varje morgon och sprang iväg för att möta en ny dag och ett nytt äventyr. Varje dag var sig olik på den tiden. Nya människor, nya platser, nya adrenalinkickar. Han kom ihåg den där flickan… vad hon nu än hette… på den där platsen, vad nu än den hette. Han kom nog inte ihåg så bra trots allt. Han hade tur att han fick det här jobbet i alla fall, så att han kunde försörja sig på gamla dar. När man blev till åren var det inte lätt att få ett arbete, det hade han nog blivit varse om. Så nu bodde och jobbade han alltså som vaktmästare, eller allt-i-allo, eller bara någon man kom med sina husliga bekymmer till. Han hade alltid varit bra på att lyssna, och hade fått en ganska bra kontakt med några av hyresgästerna i huset. Faktum var att han förra tisdagen hade blivit bjuden på te hos en dam på andra våningen, men av professionella skäl var han tvungen att avböja. “Det går ju inte för sig”, hade han sagt till damen, “att en tjänsteman bekantar sig på personligt stadium med de han jobbar för. Men kanske senare när jag är ledig”, tillade han med en blinkning. Damen hade fnissat förtjust och sagt adjö. Sedan dess hade en tyvärr inte sett till henne, förutom en skymt i trappen häromdagen. Golvet i hallen hade alltid varit särskilt halt och han fick greppa tag i byrån för att inte halka. Att halka i pensionärsåldern var bland det värsta man kunde göra, inte för att han var pensionär, men han hade för längesedan nått den åldern. Benen var sköra, och ett enda felsteg kunde innebära sängliggande i flera veckor. Sängen… vad gjorde han uppe förresten? Han tittade på klockan. Elva på kvällen! Då var det definitivt dags för sängen. När man blev gammal var det ofta man var uppe och virrade, och inte alltid för sitt eget bästa… det var lätt att ramla som sagt. Han vände sig om och var på väg tillbaka till sovrummet när klockan ringde igen. Riiing. Ja, just det. Någon stod ju vid dörren. “Jag kommer, jag kommer”, ropade han igen. Dagens ungdom hade inget tålamod alls. Långsamt kämpade han sig fram till dörren. Men när han öppnade den stod det ingen utanför. Jaha! Dagens ungdom, som sagt. Men för säkerhets skull tog han ett steg ut i den mörka korridoren och tittade både åt höger och vänster. Ingen där. “Var väl som jag trodde”, sa han för sig själv. “Vissa gillar ju en viss sorts skämt som inte alla uppskattar lika mycket”. Av någon konstig anledning kände han sig väldigt våt i ena tofflan. Det kunde väl inte ha skett en olycka? Nej, byxorna kändes inte blöta, bara den där tofflan. Så han tittade nedåt och såg att högertofflan färgats mörk av inget annat än någonting som kunde vara blod. Åh min Herre! Där på golvet låg samma dam som hade bjudit honom på te, och under henne ett hav av blod. Ett leende var fast på hennes läppar. Det var det som skrämde honom mest, och som gav honom en obeskrivlig kraft när han skyndade tillbaka in i lägenheten och letade upp telefonen. 112 slog han snabbt och telefonen kopplade honom vidare. “Larmcentralen, vad vill du ha hjälp med?” hördes en kvinnoröst. “Jag…”, började han men hann inte mycket längre. Ett skott hördes plötsligt och en smärta som inte var av ryggskott stack honom i ryggen. Han föll handlöst mot golvet samtidigt som kvinnorösten i telefonen fortsatte att prata. “Hallå? Är någon där? Hallå? Hallå…”.

***

Rummet stank av förruttnelse, av lik som legat orörda i flera dagar. Kommissarien undrade hur det kunde vara så, blodfläckar var ju synliga utanför lägenheten. Han tog sin bläckpenna och petade upp huvudet på ena kroppen.

“Larsson, vad säger du om det här?” ropade han och den gängliga inspektören klev med stadiga steg fram till honom.

Medan inspektör Larsson gav honom den kuriösa informationen om mordoffren studerade kommissarien dem närmare. De båda, en man och en kvinna, till synes mycket gamla, var placerade mitt emot varandra vid ett bord. Bordet var dukat för fika - med tanke på mackorna och kopparna med nu kall varm choklad gissade kommissarien att det var kvälls- eller rentav nattfika som hade gällt - och kropparna hade varsin hand på en smörgås. Man skulle ha kunnat tro att de dött en naturlig död där på plats, om det inte vore för att de var täckta med blod, och att två skott var synliga - ett i kvinnans tinning och ett annat i mannens rygg. Hela scenariot gjorde honom illamående. Båda liken log.

“Nog var det så att de överraskades i fikat”, sa inspektör Pohl, den andre inspektören på plats på mordplatsen. Kommissarien hade nästan kunnat slå till honom för hans dumhet.

Inspektör Larsson fnyste. “Nog undrar man allt hur du blev inspektör, inspektör Pohl! Man ser ju klart och tydligt att de blivit placerade där. Om inte för blodfläckarna som är smörjda längs väggarna så ser man det på vinkeln för skjutsåren. En människa skulle aldrig kunna bli skjuten på det här sättet och sedan bli lämnad orörd och fortfarande upprätt!”

Kommissarien nickade gillande. Här var det någon som läst sin hemläxa. Han vände sig mot Larsson. “Så de båda bodde i det här huset?”

Larsson nickade. “Det stämmer. Kvinnan bodde dock två våningar upp. Mannen jobbade som en typ av vaktmästare för föreningen här.  Det lustiga är att de, enligt grannarna, tydligen inte kände varandra så väl. Mannen hade som rykte att inte vilja bli för personlig med de boende, och en fika skulle därför vara ett stort kliv emot det levnadssättet.” Han drog lite i sitt skägg.

Pohl, som för att bevisa sitt kunnande, höjde rösten. “Men det verkar i alla fall som om mördaren använt samma förstelningsmedel som för de andra kropparna.” Han petade på deras leenden med sin blyertspenna, kanske för att härma kommissariens gest och därför verka mer professionell. Resultatet blev dock ytterst mediokert, och fick honom endast att se ut som en idiot. Larsson himlade med ögonen. “Eftersom det är en och samma mördare, en seriemördare, använder han antagligen en och samma metod på alla offer. Vilket sannerligen inte är särskilt förvånande. Det skulle snarare vara någonting värt att nämna om han inte hade gjort det.” Detta fick Pohl att skamset dra sig tillbaka.

För att vara ärlig hade kommissarien mången gång undrat varför, och hur, Pohl hade fått detta jobb. Av alla de fall som de jobbat med, hade han inte en enda gång bidragit med någonting vettigt! Kommissarien fick hålla band på sig för att inte visa den avsmak han kände. Med sådana som Pohl på posten skulle svensk brottslighet bara procentuellt höjas.

“Pohl, ge mig mappen. Alla bilder är väl ilagda?”

Pohl skickade honom brottsmappen och nickade. Han tittade ut genom fönstret, över staden, när kommissarien grymtade ett tack. Han var sannerligen en märklig man. Men kommissarien ville inte bekymra sig mer över det nu. Han ville hem till sin fru och sina barn. Hem till lukten av nybakade kanelbullar. Han öppnade mappen och tittade snabbt igenom bilderna. De två fotografierna av de två nya brottsoffren låg överst, men de såg så lika ut resten av de 36 bilderna att han knappt kunde se skillnad på dem.