Fragments of Three Wicked Minds

Konungens kraftiga stämma ljöd över tornerplatsen. Även småfåglarna i skogen runtomkring tystnade som om de märkte makten i hans röst.
”Kära invånare!” Ett högt jubel hördes när invånarna från det lilla konungariket, som var samlade kring platsen, tilltalades. Kungen lät dem jubla ett tag till, innan han med ett leende höjde handen så att jublet sänktes till ett sorl och sorlet till absolut tystnad. ”Vi har, nu efter många dagars tävlande och kraftmätningar, valt ut den riddare som ska rädda vårt rike. Han har bevisat sitt mod och sin styrka, framförallt sin ridderlighet, i tävlingar som bara få kan drömma om att någonsin klara. Jag, i kraft av mitt ämbete som kung, benämner honom nu till Vän av Konungariket Björnåker och tilldelar honom nyckeln till vår huvudstad.” Ett nytt, om än kraftigare, jubel bröt ut över folkmassorna, samtidigt som varje invånare ställde sig på tårna och sträckte på sina nackar så långt de kunde för att fånga en skymt av den så hedrade riddaren.
Mitt på tornerplatsen stod han. Han hade en lång blodröd kappa som likt hans axellånga bruna hår fladdrade i vinden. Under sin vänstra arm höll han sin hjälm, och rustningen blänkte i den starka solen. Av ansiktet såg Björnåkers invånare inte mycket, eftersom riddaren var vänd mot kungen och bort från folket. Men de hade hört att han var mycket stilig.
När folkmassan ännu än gång lugnat ner sig, fortsatte kungen sitt tal. ”Men! Lyssna nu noga, hans största, viktigaste och absolut mest farofyllda uppdrag – det som ingen lyckats med tidigare! – ska vara att frita min dotter Stjärnöga från Tornet som vaktas av den fasanfulla Besten.” Det gick en susning av förvåning och rädsla genom massorna. ”Som belöning, om vår riddare lyckas med denna färd, får han min dotters hand i äktenskap, och blir, så småningom, mycket mer än en riddare! Nå, vad säger du?” Kungen adresserade riddaren direkt, som genast ställde sig på ena knät, som i en bugning, och sa med hög och klar röst att han accepterade uppdraget och allt som skulle komma med det.
”Jag, riddare Fagerhjärta, lovar på min heder att jag ska fullfölja det ni bett mig göra, även om det så leder till min död.” Vid dessa ord av sådant uppenbart mod smälte invånarnas hjärta och ett uppgivet ”åhh” kom unisont från den kvinnliga delen. Med dessa ord verkade det också som om större, eller i alla fall den mest spännande, delen av tillställningen var över och den stora folksamlingen började packa sina saker och dra sig mot staden och hemåt.
Nu när majoriteten av alla iakttagande blickar var bortvända, gick kungen fram till riddare Fagerhjärta och lade en vänskaplig hand på hans axel. Fagerhjärta la i respons sin högra hand över hjärtat, så som var det rätta att göra när man talade med en konung direkt.
”Min Herre, jag menade verkligen vad jag sade för endast en kort stund sedan, det var inte bara meningslöst babbel för att blidka befolkningen. Jag är en man som alltid talar sanning och alltid gör det som är det rätta, det är därför de kallar de kallar mig Fagerhjärta, för att mitt hjärta är vackert och ädelt.”
Kungen nickade bara och log lite lätt. ”Du behöver inte förklara dig, riddare, jag vet mycket väl innebörden av ditt namn. Det som bekymrar mig är att du kanske kommer att följa ditt hjärta för mycket.”
”Jag förstår inte vad ni menar, min Herre…”
”Såklart du inte gör”, sade konungen och skrattade hjärtligt, men i hans blick syntes några mörka moln av oro. ”Gå nu, ge dig av på ditt äventyr, men kom bara ihåg att hela riket Björnåker litar på dig och att det förväntar sig mycket av dig.”
Fagerhjärta bugade en sista gång, satte på sig sin hjälm och tittade så att det skinande svärdet satt fast ordentligt i bältet. En tjänare skyndade genast fram med en väska full av förnödenheter. Riddaren tog tacksamt emot den, sade adjö till sin härskare och riket och gav sig sedan av för att rädda prinsessan Stjärnöga.

Många dagar senare befann sig Fagerhjärta mycket nära sitt mål. Ovanför trädtopparna kunde han skymta det väldiga tornet som liksom tycktes spegla bort solljuset och därför var väldigt mörkt. Han befann sig i den delen av den djupa skogen som han aldrig ens varit nära förut och kände inte igen sig. Om riddaren hade haft en spegel hade han nog inte känt igen sig själv heller. Skägget hade hunnit växa ett par tum långt och tillsammans med det toviga håret såg det väldigt ovårdat ut. I vanliga fall var det mjukt kastanjebrunt men nu hade det samma färg som lera. Hans blodröda mantel var sönderriven och smutsig och rustningen var allt annat än skinande ren och blänkande. Riddaren hade fått utstå många faror och utmaningar på sin väg. Han hade fått slåss mot vargar och smyga förbi troll. Han hade fått simma över forsande floder och krypa igenom stinkande träsk. Han visste att han verkligen inte kunde tas för rikets mest stilige man just nu, men samtidigt var han inte orolig. Prinsessan skulle säkert se dessa utmaningar som han gått igenom som var orsaken till hans utseende och istället se hans mod och ädelhet.

När riddare Fagerhjärta var framme vid tornet och stod vid dess fot och tittade upp mot dess topp, kunde han inte göra annat än att rysa. Tornet var så brett att femtio mannar lätt kunnat stå sida mot sida tvärs över det, och så högt att tre av Björnåkers äldsta och högsta tallar kunnat stå ovanpå varandra och fortfarande få plats med god marginal. Ett dovt muller hördes från dess inre. Han drog sitt svärd och, efter att misslyckat försökt torka av det på sin trasiga mantel, höll det försvarande framför sig. Han kom ihåg vad kungen hade sagt, precis innan han hade gett sig av, att hela Björnåker förväntade sig att han skulle klara detta uppdrag. Det kändes som om det var en evighet sen han hört dessa ord, men de gav honom mod och insikt. Inte en enda gång hade vår riddare tänkt på vad som skulle hända om han räddade prinsessan och återvände helskinnad tillbaka till Björnåker. Att han en dag skulle bli kung om så skedde berörde honom inte ens. För att vara ärlig brydde han sig inte om denna avlägsna framtid, det enda som var viktigt nu var att göra rätt, vara modig och god, och behaga kungen och hans rike. Om det sistnämnda skulle uppfyllas om han nu räddade prinsessan, var han fast beslutsam om att göra det. Fagerhjärta samlade ihop all den rädsla och tvekan han kände inom sig, stängde in den så djupt han kunde, och fortsatte med beslutsamma steg framåt.

Den första kammaren han kom in i var mörk och luktade något så förskräckligt. Han kände den fräna doften som liknade sår som fått vara för länge utan att bli omhändertaget och en djupare lukt av instängdhet. Genast kände han medlidande för prinsessan som fått vara fånge i detta illaluktande torn under så lång tid. Fagerhjärta fortsatte framåt, och försökte andas ur munnen så mycket som möjligt.

Den andra kammaren han klev in i var lika mörk, men doftade väl inte lika fränt. Kanske var det så att han redan vant sig vid stanken. Vid den östra väggen började trappan som skulle leda honom längst upp i tornet, ända till prinsessan Stjärnögas rum. I sin ögonvrå skymtade han plötsligt någonting som rörde sig, men då han inte kunde se något ytterligare började han gå upp för trappan. Han försökte dölja för sig själv att hans hjärta nu bultade frenetiskt.

För varje våning han passerade kände han blicken som av något stort som följde honom, men han försökte ignorera det så gott han kunde, eftersom vad som än verkade vara där ute inte gjorde någon ansats till att skada honom. Efter vad som kändes av flera timmars klättrande nådde han tillslut toppen av tornet. Här var stanken inte alls lika påtaglig. Rummet var rensopat och till och med några strimmor solljus letade sig in från några sprickor – eller om det var väldigt smala fönster – i väggen. Framför Fagerhjärta fanns nu en stor timmerdörr. Bakom den fanns hans mål. Han klev fram till den, knackade försiktigt och öppnade den sedan mödosamt.
”Vem är du?” En ljus röst letade sig fram till honom från en vrå. Sedan hördes ett lika ljust skratt. ”Är det dig de har skickat? Åh, jag har varit borta från Björnåker alldeles för länge om det där är nya modet!”
Riddaren visste inte vad han skulle säga, så han stod kvar tyst. Plötsligt klev prinsessan ut från sin mörka hörna och han slogs av en skönhet som han aldrig tidigare skådat. Visst var hon vacker, men det var det minst smickrande man kunde säga om henne. Prinsessans hår nådde henne till midjan och blänkte gyllene i de enstaka solstrimmorna. Hon hade en mörkt blå klänning som släpade lite i marken, och stod i kontrast med hennes hår så som natthimlen står i kontrast mot fullmånen. Men det som var absolut vackrast med henne var hennes ögon, och Fagerhjärta förstod plötsligt varför de hade givit henne namnet Stjärnöga, ty liksom stjärnor sken och glittrade de.
Vår riddare sjönk ner på sitt knä och bugade så djupt han kunde.
”Min prinsessa, jag har kommit för att föra dig hem till din far, konungen av riket Björnåker. Mitt namn är Fagerhjärta och jag är riddare och Vän till riket Björnåker.” Han lade sitt svärd på marken framför sig, för att visa henne den vördnad som hon var värd.
Prinsessan fnyste. ”Fagerhjärta, jag säger nog det. Inte har du ett fagert ansikte i alla fall.”
”Min prinsessa, jag ber er, se inte till mitt yttre, ty jag har tagit mig igenom många farligheter för att ta mig hit. Vägen var svår, och ibland tedde sig den även omöjlig. Men jag överkom mina rädslor och fann er ändå. Jag vet att jag inte är till mitt bästa utseende just nu, och jag ber er igen att bortse från min smutsiga rustning och mitt ovårdade skägg.”
Stjärnöga såg ut att fundera en stund, innan hon smålog och satte sig på en stol. ”Vet du, käre riddare. En riktig riddare hade tagit sig igenom allt det och ändå tagit sig tid till att rengöra sin rustning och ansa sin frisyr och sitt skägg. Nej, jag tror jag stannar här tills min far har vett nog att skicka en riddare som har tillräckligt i sitt huvud för att inse det.”
”Men, min prinsessa, jag antog att ni var i stor fara, så jag skyndade mig hit och i all hast och oro över er glömde jag att bry mig om mitt yttre.”
”Så sorgligt. Men mitt beslut står fast – jag stannar här.”
Fagerhjärta reste sig långsamt upp och bugade lätt. ”Som du vill, ers höghet.” Han vände sig om för att gå, men stannade sedan upp och sade: ”Jag kunde inte undgå att märka att ni inte är fastkedjan vid ert rum, eller att det var särskilt svårt att komma in i tornet och nå ert rum, inga låsta dörrar fanns… vad jag menar är, varför lämnade ni inte denna avskyvärda plats tidigare, av er själv?”
Prinsessan funderade en stund igen. ”Jag antar väl att jag kunde ha gjort det, men varför skulle jag ha gjort det? Varför skulle jag göra det när hela vitsen med att jag är här är att någon ska hämta mig? Och det är ju inte direkt så att jag är i fara när besten som ska vakta”, prinssessan skrattade till, ”är fastlåst istället för mig, så som du trodde.”

Fagerhjärta drabbades av plötslig avsmak för den sköna prinsessan. Visst speglade hennes ansikte all världens skönhet, men hennes hjärta verkade kallt och hårt som sten. Han visste inte riktigt hur han skulle förklara för den gode konungen varför han inte hans dotter med sig, men samtidigt kunde han inte föra tillbaka henne med våld. Vad för slags riddare skulle han vara då?
Fagerhjärta nickade, för att visa att han hade hört det prinsessa Stjärnöga sagt, men ville inte svara, ty han visste att han bara skulle få ett avskyvärt gensvar som skulle öka hans avsmak för henne. ”Adjö, ers höghet”, sade han bara och gick sedan ut ur tornrummet.

Prinsessan tittade efter riddaren när han lämnade rummet. Hon hade nog kunnat se att han var väldigt stilig under all den lera och smuts som täckte hans ansikte, men vad för slags riddare kunde presentera sig själv för en prinsessa sådär? Nej, han kunde lika gärna vända tillbaka. Även om hon var sjuk av hemlängtan och trött ända in i märgen på detta torn. Hon visste inte hur hennes far hade tänkt alls. Stjärnöga kom ihåg första dagen i tornet, för så många år sedan; hennes far hade tagit henne i sin famn, klappat henne på huvudet och sagt att han skulle skicka någon som var henne värd när tiden var mogen. Han hade varnat henne för att försöka lämna tornet själv: Ingen riddare vill ha en modig prinsessa, de vill känna sig modiga själva och inte överglänsas av något fruntimmer, även om detta fruntimmer är av kunglig börd. Sedan hade han gått för att se till att besten var ordentligt fastsurrad och sedan lämnat henne. Den lilla prinsessan hon hade varit då hade inte kunnat hålla tillbaka sina tårar, utan hade gråtit sig själv till sömns flera veckor därefter. Hon hade varit ensam sen dess.

Vår riddare var på väg nedför trapporna och var fast besluten att hitta den best som blivit vald att vakta prinsessan. Allt verkade mycket mörkare nu och trappstegen verkade gnissla mycket mer. Han försökte få till något lockljud, men eftersom han inte hade en aning om vad för slags djur det var, var det lite svårt. Det var inte förrän han befann sig på bottenplanet som han lade märke till odjuret. Igen fångade han en rörelse i ögonvrån, vände sig mot det hållet och började långsamt gå framåt.
”Var är du, lille vän? Kom hit, kom hit. Lille vän, var är du?”
Det var samtidigt som han gick in i djuret som han hörde den dova, men ändå hesa rösten. ”Lilla? Här är det väl ändå du som är liten, människa.”
Fagerhjärta undslapp sig ett ljud av förvåning, och backade flera steg när rummet vibrerade av den mörka rösten. Rösten verkade komma långt uppifrån, och kroppen han hade klivit in i var kall och täckt av fjäll.
”Mitt namn är Fagerhjärta!” Utbrast han, kanske aningen för högt och för modigt än han kände sig. ”Vad… vem är du?”
Ett sus från vinden hördes då varelsen sänkte sitt jättelika huvud i marknivå och andades kallt på riddaren. ”Jag vet inte.”
”Hur kan du inte veta? Har du inget namn, du store?”
”Jag kommer ihåg… ett namn, Kallvind. Du är den förste som talar med mig, människa Fagerhjärta. Ett sådant underligt namn du har.”
Kyld luft omsvep Fagerhjärta, ty varelsen släppte kall luft från munnen när den talade. ”Vad är du? Vad gör du här, Kallvind?”
”Det är svårt att säga, jag tror att de kallade mig för drake. Varför jag är här… jag kommer inte ihåg så mycket av det. Se själv!” Minnen, som inte var hans egna, strömmade in i hans sinne. Först befann han sig högt uppe i luften, med en annan, större drake – moderdraken. De minnena var lyckliga. Sedan ändrades atmosfären; plötsligt befann sig flera mörklädda människor runt omkring honom, de slog honom och band honom med långa föremål, rep. Efter det fanns bara mörker. Lika snabbt som han dykt ned i drakens minnen, flöt vår riddare upp igen. Han stod framåtböjd och försökte kontrollera sin andning och sina bultande hjärtslag. Han hade hört att drakar hade magiska krafter, med någonting som detta hade han aldrig kunnat föreställa sig. När Fagerhjärta fått hämta sig började han fundera över vad han hade sett i drakens sinne. Att någon kunde göra så här mot ett försvarslöst litet djur bekom honom, även om djuret varit en drake. Fagerhjärta, en sann riddare, tyckte att alla varelser, om så djur eller människor, förtjänade att få vara i fred och vara fria såvida de inte hade skadat någon annan eller trotsat lagen på något sätt. Eftersom han tydligt hade fått ta del av Kallvinds minnen, visste han mycket väl att den då unge draken inte hade gjort något fel. Det värsta var dock att ett av de mörka ansiktena som dunklats av skuggorna i minnet han fått se verkade obekvämt bekant. Om än mycket yngre, kunde riddaren nästan svära på att det hade varit konungens ansikte. Han ville så gärna att det inte skulle vara sant, att kungen som han litade på och såg upp till var kapabel till sådana hemska handlingar. Men nu när Fagerhjärta fått vara med om smärtan som draken fått utså, kändes det som om han själv hade fått ta del av slagen. Ett brinnande hat flammade upp i hans hjärta och han bestämde sig för ett svårt beslut.
”Följ med mig, Kallvind, jag ska hjälpa dig fly från detta gudsförgätna torn!”

Utanför tornet sken eftermiddagssolen djupt blodrött. När den stora draken hade klivit ut ur tornet efter riddaren hade den först bländats av det ganska svaga solskenet vilket hade fått den att dra sig in i tornet igen
”Var inte rädd”, hade Fagerhjärta försäkrat den stora draken och försökt klappa honom lugnt på huvudet. Nu när draken var ute kunde vår riddare tydligt se hela drakens majestätiska kroppsbyggnad och raderna av blänkande svarta fjäll som täckte den. Riddaren upptäckte ett djupt, varande sår runt Kallvinds hals och drog slutsatsen att stanken i tornet måste ha kommit från det.

Plötsligt hördes ett svagt prassel från buskarna, och Fagerhjärta grep instinktivt efter sitt svärd. Även om det var smutsigt och trubbat av mycket användning gav det mer försvar än inget svärd alls.
”Vem där?” ropade riddaren ut samtidigt som draken drog bak huvudet och blottade sina sylvassa tänder.

Konungen såg riddaren höja sitt svärd och hatet i dennes ögon. Dessa ögon som förut speglat mod och beslutsamheten att hjälpa riket. Han kände djup sorg i sitt hjärta för denna riddare – denna unga pojke egentligen – som han hade trott skulle vara den rätte, men som hade svikit honom och nu skulle betala för det. Konungen klev ut ur buskarna och hade svårt för att inte le, hur många gånger hade han inte mött denna blick av obeskrivligt hat?
”Ni…!” utbrast Fagerhjärta. ”Jag trodde på er, men nu… hur kunde ni? Ni kallar er för kung, men en konung skulle aldrig ha gjort något sådant som att skada ett försvarslöst djur, eller sätta sin egen dotter i ett torn och förvandla hennes hjärta till sten för den delen heller! En konung ska alltid verka för sitt rikes bästa, och alla varelser som finns i det!” Riddaren spottade ner i marken och hans röst utstrålade stark avsky.
Björnåkers härskare fick behärska sig för att inte dra på mungiporna. Hur många gånger hade han inte hört dessa ord? Skulle riddaren här ha tystat sin tunga eller sagt något annat om han hade vetat vad som väntade honom? Nej, kungen trodde inte det, alla tror att de är oövervinnerliga, att de är speciella och ska förändra världen på ett visst sätt.
”Min pojke. Jag gör alltid det som är bäst, kanske inte för alla men för de allra flesta. En sann härskare måste kunna göra uppoffringar och ting som anses fel för att kunna uppnå ett högre mål. Jag trodde att du var speciell, att du, efter alla dessa riddare som gett sig av på detta uppdrag men misslyckats, skulle stå ovan dem med en min av triumf, med ögon som glänser av lycka men som visar den sorg i ditt hjärta av saker du gjort men som du inte velat göra. Nu antar jag att du får sålla dig med dessa riddare, och att jag ännu en gång få göra någonting jag inte vill. Adjö nu, Fagerhjärta.”
Innan riddaren hunnit reagera höjde konungen sin hand och kände kraften från sina fingertoppar samtidigt som den tungt beklädde riddaren föll till marken och började kippa efter luft. Draken gav ifrån sig ett jämrande ljud och började dra sig tillbaka mot tornets ingång.
”Lugn nu, min pojke. Det tar inte lång tid, men jag är rädd att det nog är väldigt smärtsamt”. Det kändes som om det tog flera långa minuter innan Fagerhjärtas ögon förlorade sitt fokus och hans kropp låg still.
Konungen suckade tyst. Det var nödvändigt, det han nyss hade gjort. För rikets bästa. Björnåker skulle aldrig överleva en svag härskare. Han klev fram till draken som tvekande förde fram sitt stora huvud mot mannens hand.
”Kom nu, min store vän. Du får gå tillbaka till tornet nu”, sa han medan draken leddes bort till tornet igen. Han klappade den stora besten på den fjälliga, mörka halsen. ”Du gör ditt jobb alldeles för bra.”

 

Jag har en dröm som ständigt återkommer. I den springer jag genom skogen bakom mormors hus. Jag springer för allt vad mina trötta ben orkar. Någonting jagar mig, men jag får inte vända mig om och titta. Jag vågar inte. Det som jagar mig kommer närmre och närmre. Mina sandaler är borta och barr, kvistar och stenar river upp sår i mina nakna fötter. Regnvatten har klistrat min grova klänning mot mina ben och armar. Jag fryser. Fryser ända in i märgen. Skogen är kallare och mörkare än jag någonsin upplevt den. Utan att riktigt se marken framför mig snavar jag framåt över rötter och vassa stenar. Det som jagar mig kommer allt närmre. Jag kan känna dess andedräkt mot min nacke.

Det är så det brukar vara i drömmen. I natt är det annorlunda. I natt springer jag i min flanellpyjamas, med mobilen hårt tryckt i handen. Skogen känns inte lika mörk, inte lika kall. Det spöregnar. Det som jagar mig kommer allt närmre. Jag kan känna dess andedräkt mot min kind och med ens vet jag att det här inte är en dröm. Jag vet att jag inte kommer att vakna när kalla fingrar sluter sig om min hals och vassa tänder borrar sig ned i min hud.

Kalla fingrar stryker min kind. I samma andetag trampar jag snett och faller. Jag hinner se mitt liv passera framför mig i fallet. Mitt liv från olyckan och framåt. Varje sekund från dess att jag hittades i en grop i skogen som elvaåring fram tills idag. Varje litet minne som har fått kompensera för de år av minnen som gick förlorade i olyckan. En hel identitet som fick byggas upp på nytt. En familj att lära känna om igen. Och jag vill skrika. Nu kommer tänderna, tänker jag. Sen blir allt svart.

Jag vaknar upp av att jag ligger på marken. Något mjukt håller upp mitt huvud. Det är så kallt!

"Du slog i huvudet och svimmade", viskar en röst alldeles intill mitt öra. "Oroa dig inte, jag har dig nu."

Det är något bekant över rösten. Jag lutar mig mot den. Mot det trygga och välbekanta. "Jag har dig nu, min skatt. Efter femhundra års väntan har jag dig äntligen. Min älskade hustru."

Plötsligt är jag klarvaken och stirrar rätt in i mannens ögon. Hans ansikte lyser vitt i det svaga ljuset från månen. Rännilar av vatten rinner ned för det grovhuggna ansiktet, över ärret som löper från ena mungipan och upp till örat och som får hans leende att se groteskt och vanställt ut. Hans ögon glimmar röda mot mig, triumferande.

Han hör inte hemma här, tänker jag. Inte i denna tid, i detta liv. Lord Beckett.

Jag hör mig själv skrika i panik när minnen sköljer över mig som en iskall våg. Han har kommit efter mig!

 

År 1512

Det var en stormig afton. Den värsta på flera år. Min far satt inne i sitt arbetsrum och gick igenom månadens räkenskaper för butiken. Den bekymrade lilla rynkan mellan hans ögonbryn hade dykt upp igen. Jag tassade tyst in på tå och satte mig på golvet bredvid hans skrivbord. I famnen höll jag min trasiga gamla tygdocka. Det knakade oroväckande i väggarna och jag tryckte dockan tätare mot mig.

"Är inte du för gammal för den där?" frågade han strängt och tittade upp från sitt skrivbord. "En blivande hustru kan inte leka med dockor."

"Jag vill inte gifta mig", protesterade jag med ansiktet tryckt mot dockans mage. "Lord Beckett är läskig."

"Lord Beckett är en högst respektabel herre, lilla fröken, och han kommer att rädda vår familj. Ibland måste man göra saker som man inte vill. Sådant är livet."

"Magdalena säger att Lorden är en vampyr", muttrade jag trotsigt utan att möta min fars blick.

"Jag vill inte höra fler sådana dumheter i mitt hus!" röt min far och gav mig en sträng blick. Jag bet mig i läppen.

Det var så orättvist. Ingen av mina jämnåriga behövde gifta sig. Inte ens min två år äldre syster. Varför just jag? Jag var ju bara 11 år.

"Mamma hade aldrig tillåtit det här", muttrade jag.

"Elvira, din mor är död", svarade min far skarpt. Det var sista gången vi diskuterade ämnet. Tre veckor senare leddes jag till altaret iförd den minsta brudklänning som samhälles skräddare någonsin tillverkat. När min far lämnade bort mig såg han mig inte en enda gång i ögonen. Jag sökte desperat efter min syster Magdalenas blick i publikhavet, men även hon undvek mig. De där klarblåa ögonen som brukade se efter mig och skydda mig såg nu åt ett annat håll, som om jag redan var förbi och bortgift. Raderad ur min familjs historia. Pappa och Magdalena ville inte ha mig längre! Tanken fick tårar att välla upp i mina ögon. Min familj hade stött ut mig.

Men kyrkans orgel slutade med en klagan att spela, och framför mig vid altaret tornade Lord Beckett upp sig med becksvart mantel och kritvit hy, nästan i samma ton som det vita kråset. Hans ansikte låg dolt i skuggorna när han blickade ned på mig, men jag tyckte mig se hans ögon glimma skrämmande. Jag rös. Det här var inte tillfälle att gråta. Det fanns ingen kjolfåll att gömma ansikte i och ingen tröstande famn. Nu var jag inget barn längre. Den tiden var förbi. Nu var jag snart gift och vuxen, och vuxna grät inte. Inte ens om de råkade vara elva år. Vuxna lekte inte med dockor, inte ens när åskan gick. Sen fanns det mer. Min far hade sagt att det fanns saker som vuxna förväntades göra, men det var saker som en mor förväntades berätta för sin dotter. Mer hade han inte sagt, så jag var inte riktigt säker på vad de här sakerna innebar. Det enda jag nu visste var att jag inte ville behöva få veta. Jag ville inte behöva vara vuxen.

Som i ett drömliknande tillstånd hörde jag prästens klara stämma rabbla ord jag inte förstod, och Lord Beckett svarade med lika klar, fast röst. Skrämmande mörk och farlig, alldeles för nära. Prästen fortsatte att mässa och jag hörde mig själv svara med ord som jag fått öva in och som inte betydde någonting för mig. Jag kände mig som en gengångare när vi tillsammans tog de första stegen ned för altaret som man och hustru. Lord Beckett och Evelina Beckett. Inte jag. Jag var död.

*

En månad förflöt. Under hela denna tid såg jag knappt skymten av min lord. Jag hade fått flytta in i hans slott med all den lyx det innebar. Klänningar vackrare och ömtåligare än jag någonsin sett förut. God mat i överflöd och ett stort rum fullt med leksaker. Men jag var alltid rädd. De långa, mörka korridorerna skrämde mig. Det hängde tjocka gardiner för alla fönster vilket hindrade allt solljuset från att titta in. Damm och spindelväv gömde sig i vrårna och på nätterna hördes konstiga ljud och skrik från källaren. Mitt liv hade förvandlats till ett barns värsta mardröm. Ensam och rädd låg jag vaken nätterna igenom, och somnade inte förrän jag hörde tjänarna vakna och börja med frukosten.

En gång hade jag försökt dra isär gardinerna för söka lite tröst i solens strålar. Plötsligt, utan förvarning, hade lorden befunnit sig bredvid mig och hindrade mina fingrar från att vidröra tyget.

"Det finns mycket gammalt och värdefullt i det här huset. Du vill väl inte låta solens strålar förstöra det, min kära?"

Skräckslagen hade jag ryggat undan, nigit ett nej och sprungit upp på mitt rum.

Så den trettionde dagen sedan bröllopet satt Lord Beckett med vid frukosten. Det var första gången någonsin han höll mig sällskap vid någon form av måltid. Faktiskt så hade jag hittills aldrig sett honom äta. Min systers uttalande ringde fortfarande i mina öron. Kunde det stämma? Kunde lorden vara en av de odödliga väsen som min mor brukade berätta sagor om när hon fortfarande levde?

Lorden åt inget. Han höll en vinbägare i guld i handen och vickade frånvarande den fram och tillbaka med fingrar likt bleka spindlar. Jag vågade knappt vidröra min mat.

"Vad har jag gjort för att göra dig så rädd?" suckade han med plötsligt mild röst. "Har jag inte varit god mot dig? Behandlat dig som det barn du ännu är och inte den hustru du svurit att vara?"

Jag försökte nicka. Varje muskel kändes förstenad.

"Ändå fruktar du mig", konstaterade han stött. "Fastän jag lämnar dig ifred. Jag har ännu inte gett dig någon anledning att frukta mig, fast du ska veta att jag kan. Nej, min kära, jag önskar att vi ska få många, långa år tillsammans. Många år. Då kan vi ju inte börja så här?

"Säg mig; har du någon önskan? Du vet att du kan be mig om vad som helst."

Jag kände misstro. Kunde jag verkligen lite på honom när hela mitt väsen vittrade fara?

"Jag vill få gå ut", svarade jag nervöst.

Lord Beckett gjorde en besviken min.

"Låt gå, om det är vad du önskar", sade han. "Jag ska be kusken ta med dig ut på en liten åktur idag."

*

Jag kände mig lyckligare än på länge när jag satte mig i den mörka trävagnen. Solen strålade och fåglar kvittrade i träden. Vi körde längs en snirklig stig ned från slottsgården och bort mot byn.

I byn var det ett myller av folk. Kusken parkerade vagnen utanför ett värdshus.

"Vänta i vagnen, frun. Jag är strax tillbaka." Så försvann han. Jag satt kvar och tittade på alla människor utanför, men efter ett tag blev jag uttråkad. Vart höll kusken hus? Bär ytterligare en stund förflutit beslöt jag mig för att klättra ur vagnen och gå på upptäcktsfärd. Jag trippade i mina fina skor och frasande kjolar över leriga vagnsspår. I myllret såg jag ansikten jag kände igen. Glatt hälsade jag på dem när jag passerade, men ingen hälsade tillbaka. De bara gav mig en lång, förvånad, ogillande blick och gick tvärt därifrån. Efterhand ersattes mitt gods humör med en olustig känsla. Varför hälsade ingen tillbaka?

Modfälld beslöt jag mig för att återvända till vagnen igen. Då grep plötsligt två händer tag i mig och drog in mig i en gränd. Jag försökte sprattla mig loss, plötsligt livrädd.

"Sch, bli inte rädd. Jag vill dig inget illa", viskade en röst. Jag vred på huvudet och fick syn på en kort, gammal man med långt, vitt skägg. Han såg ut precis som någons snälla farfar.

"Vem är du?" viskade jag.

"En vän", svarade han. "En vän som kanske kan hjälpa dig. Jag vet vem och vad Lord Beckett är. Säg mig, har han gjort dig illa?"

Jag skakade på huvudet med uppspärrade ögon. Mannen verkade förvånad, men nickade sedan eftertänksamt.

"Om han någonsin gör det, dra isär gardinerna i slottet. Allihop. Spring sedan därifrån så fort du kan. Han kommer inte kunna följa efter dig. Men det måste ske på dagen. Har du förstått?"

Jag nickade, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad han menade.

Plötsligt insåg jag att mannen var på väg därifrån. Jag slet tag i hans arm för att hindra honom.

"Vänta! Är Lord Beckett en... en vampyr?" frågade jag.

"Min vän, det finns saker som man gör bäst i att inte tala om", svarade mannen och blinkade. Så gick han sin väg. Jag skyndade mig snabbt tillbaka till vagnen. Kusken hade inte kommit tillbaka än.

*

När jag kom tillbaka till slottet var det nästan mörkt. Slottet tycktes öde. Jag tassade tyst genom korridorer upplysta av ensamma, fladdrande stearinljus, bort mot mitt rum och tryggheten. Men när jag öppnade dörren in till min fristad kände jag direkt att något var fel. Luften var isande kall och det luktade konstigt. Genast började mitt hjärta att skena. Något var inte som det skulle.

Det tog mig en lång stund att våga mig in i rummet. Den sista biten bort till sängen sprang jag. Jag kastade mig ned i den mjuka madrassen och drog filtarna över huvudet, fortfarande fullt påklädd. Där låg jag och andades häftigt. Plötsligt kände jag hur någon satte sig ned på sängkanten och lade handen försiktigt mot min hals. Min puls frös.

”Älskade, hade du det trevligt idag?” viskade Lord Becketts röst. Jag kunde känna honom smeka min hals genom de många lagren filtar. ”Det hoppas jag att du hade. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Vi kommer att leva många, många år tillsammans, min skatt. År som antingen kan bli underbara eller en ren mardröm. Det är du som bestämmer.

”Jag ställer inte många krav, älskade, men jag vill kunna lite på dig. Om vi ska leva ihop måste vi kunna lita på varandra, eller hur?

”Idag svek du mitt förtroende. Du rymde från vagnen fast vår kusk bett dig stanna. Du gjorde mig oerhört besviken.”

Han tystnade och jag kunde känna hans hand pressas hårdare mot min hals. Paniken växte. Han tänkte döda mig!

”Kanske är det dags att du lär dig vem du är gift med?” mumlade han. Med en snabb rörelse slet han domarna från mitt ansikte och jag fann mig stirrande rätt in i hans ansikte. Hans hy var vitare än kg någonsin sett den. Ögonen stirrade. Från munnen rann en rännil av blod.

Jag skrek. Jag skrek och sprattlade hysterisk, men han pressade utan problem ned mig mot sängen och förde sina blodiga läppar mot min blottade strupe. I nästa sekund svimmade jag.

*

Jag vaknade upp av att dörren in till mitt rum öppnades och en tjänare kom in. Min hals och mitt huvud värkte. Efter ett tag insåg jag att jag fortfarande var påklädd.

"God morgon, Lady Beckett, frukosten är serverad", sade han och backade ut ur rummet, utan att ge mig så mycket som en blick. När jag åter igen blev ensam i rummet kasade jag mig bort till spegeln. Synen som mötte mig fick mig att rygga tillbaka.

Kragen på min klänning var blodig, och överallt över min hals syntes små hål kantade av levrat blod. Jag var likblek i ansiktet och mitt huvud snurrade för varje steg jag tog, som om jag skulle svimma.

Jag gick som i trans ned till köket. Där satt Lord Beckett i all sin prakt och log mot mig. Jag lyckades le tillbaka. Hur visste jag inte. Så plötsligt var frukosten över och bordet dukades av. Min tallrik var nästan orörd.

Jag står inte ut mer. Jag klarar inte mer, tänkte jag. Snart skriker jag.

Tyst tassade jag ut i salongen för att komma bort från Lorden, om bara för en stund. Jag kunde känna hur han följde mig med blicken.

Jag måste bort härifrån, tänkte jag desperat. Minnen från föregående natt fladdrade förbi mina ögon. Jag visste att jag skulle falla sönder och samman om jag inte kom härifrån. Om jag bara kunde få tag i min far. Han skulle förstå. Han måste förstå. Eller...?

Minnen från bröllopet fick mig att tvivla. Hade han inte sålt mig? Brydde han sig verkligen om mig? Kunde han fortfarande älska mig?

Nervöst vankade jag fram och tillbaka. Fanns det ingen som kunde hjälpa mig?! Tårar brann långt bakom ögonen.

Det fanns en, insåg jag plötsligt. En som kunde hjälpa mig. Han hade lovat! Om jag bara kunde komma ihåg vad han sagt. Men det kändes som många år sedan. Hade det verkligen bara gått en natt?

Bakom mig hörde jag Lorden närma sig. Jag stannade framför ett fönster. Där, på en bänk, stod en silverljusstake. En idé började ta form. En desperat idé, men det var min enda chans.

"Min skatt, vi behöver inte ha det så här", mumlade Lord Beckett bakom mig.

"Nej", svarade jag hest. Så slet jag tag i ljusstaken. Resten gick väldigt snabbt. Lorden kastade sig mot mig och jag drämde till honom att vad jag orkade med den vassa silverklenoden. Han skrek. För en halv sekund stirrade jag chockat på hans blödande ansikte. Så snodde jag runt och drog isär gardinerna. Lorden kastade sig bakåt, tjutandes av fruktan.

Men inget hände. Ute var nästan lika mörkt som på natten. Tjocka åskmoln täckte himlen och regnet stod som spön i backen. Lordens vrål övergick snart i skadeglatt skratt.

Jag tog tillfället i akt och flydde.

*

Skogen låg mörk och öde. Jag sprang för allt vad mina trötta ben orkade. Någonting jagade mig, men jag fick inte vända mig om och titta. Jag vågade inte. Det som jagade mig kom närmre och närmre. Mina sandaler var borta och barr, kvistar och stenar rev upp sår i mina nakna fötter. Vatten hade klistrat min grova klänning mot mina ben och armar. Jag frös. Frös ända in i märgen. Skogen var kallare och mörkare än jag någonsin upplevt den. Utan att riktigt se marken framför mig snavade jag framåt över rötter och vassa stenar. Lord Beckett kom allt närmare. Jag kunde känna hans andedräkt mot min nacke.

Vi hade nått fram till en glänta. I samma ögonblick trampade jag snett och föll. Genast var han över mig. Jag kunde känna hans kalla fingrar gripa allt hårdare om mig när jag desperat försökte kravla mig upp ur leran och vätan. Hans kalla läppar mötte huden på min nacke och jag visste att det var ute med mig. Det sista andetaget. Det var nu det skulle ske.

Men så plötsligt fylldes gläntan av ljus. Min jagare försvann. Jag kunde höra hans springande steg.

Ovanför mig hade himlen spruckit upp och en ensam solstråle tittade ned på mig. Det skulle bara vara ett ögonblick. Molnen var redan på väg att kväva den.

Lika plötsligt som himlen spruckit upp befann sig en välbekant figur vid min sida.

"Jag ska hjälpa dig", viskade rösten. Det var mannen från gränden. "Jag ska ta dig härifrån. Långt, långt bort. Så får vi be till gudarna att han aldrig finner dig igen."

Ett vitt ljus är det sista jag minns. Över mig hade solen nästan gått i moln. Jag minns att jag tänkte: "Aldrig mer."

Jag hade fel.