Fragments of Three Wicked Minds

Från början var det bara mörker. Det var inte som om jag hade ett svart papper över ögonen, nej. Det här mörkret verkade sträcka sig i oändlighet. Det hade ett djup som inte gick att se med blotta ögat. Fast... Det var inte helt mörkt. I detta universum av mörker fanns en liten stjärna, en liten boll av ljus. Det kom närmare, färdades i en jämn och långsam hastighet. Någonstans i mitt universum började små ljud att öka i styrka. De hade funnits i bakgrunden som ett susande, men nu började jag kunna urskilja ett bankande, ett pipande, ett lågt sorl... Ljuset kom närmare, nu var det så nära att det gjorde ont, trots att jag inte kunde säga vart smärtan fanns. Ljuset var kallt och bländande. Det var bokstavligen kallt! Ljuset omgav mig, kylan blev mer påträngande, jag insåg att jag verkligen frös. Det kändes som om jag hade... Som vadå? Det kändes tomt, som om jag var ett ihåligt skal. Vem var jag? Jag måste ju vara någon, tänka kunde jag, uppfatta allting i denna atmosfär. Men nu hörde jag någonting som jag till och med kunde förstå:

"H-n vak-ar!” vem? Jag? Ljuset började försvinna, men en smal strimma kunde jag fortfarande se i kanten någonstans. Tillslut märkte jag en förändring i detta skal. Jag kunde kontrollera en del av den! Ljusstrimman blev vidare, vidare ända till det exploderade i ljus. Sorlet blev högre och jag började kunna höra röster, mörka och ljusa. Efter ett tag mattade ljuset ner sig. Framför mig stod en hel klunga människor. Nästan alla hade vita rockar runt kroppen. Det var i stort sett det enda jag kunde se. Allting var suddigt, ofokuserat. Jag öppnade munnen för att fråga vart jag var, men inget ljud kom över mina läppar.

"Mr Mårtensen, kan ni höra mig?" det lät luddigt och avlägset, som om någon höll två tjocka dunkuddar över mina öron. Men jag kunde höra vad han sa. Jag ville nicka men jag hade inte kontroll över min kropp. Jag var fängslad i mitt eget kalla skal, utan förmågan att kunna kontrollera något av den.

"Mr Mortensen, ni är fortfarande på upptining. Om några dagar kommer er rörelseförmåga", sa en röst och ett suddigt och ofokuserat ansikte kom lite närmare. Inne i mitt huvud nickade jag åt honom. Men han kunde såklart inte se det.

Sakta, mycket sakta, märkte jag hur jag lyckades få kontroll över min kropp. Jag började kunna vrida huvudet åt sidan, röra hand och fotleder. Synen blev klarare och hörseln bättre. Jag förstod fortfarande inte varför jag var här, eller vad jag hade gjort. Huvudet var tomt. Jag mindes bara mörkret och ljuset. Inget annat, inget från mitt förra liv. Det måste vara såhär det känns att födas, tänkte han.

När det hade gått sju dagar blev jag ombedd att resa mig upp och gå tvärs över rummet. Det var mödosamt, musklerna kändes som halvtinade kyckliglår och värkte av ansträngning efter bara tre längder. Med två blanka kryckor med bekvämt gummihandtag lyckades jag ta mig från ena sidan rummet till den andra. En grupp medelålders doktorer stod i ett hörn och antecknade med en smal penna på en platt platta de hade i handen. Dörren öppnades och en äldre man med stort vitt skägg kom in i rummet. Hans vita rock var fläckfritt ren och han påminde vagt om jultomten.

"Mr Mortensen? Får jag ett ord med er?" frågade han. Jag nickade kort och de andra lämnade rummet utan att ha yttrat ett ord. Jag fortsatte att gå fram och tillbaka i rummet för att träna upp mina muskler.

"Ja?" frågade jag. Tomten slog sig ner på en ensam stol nära sängen.

”Hur mår du?”

”Bra, jag börjar få tillbaka rörelseförmågan nu”, sa jag.

”Jag ser det, du gör framsteg”, uppmuntrade tomten. ”Jag är professor Jens Folkesson, jag var forskaren som var ansvarig för din nerfrysning”, Jag vände huvudet mot honom.

”Hur länge var jag borta?” frågade jag. Professorn såg ner i sin tunna digitala platta.

”48 år, sju månader och 24 dagar”, sa han exakt. Jag satte mig långsamt ner på en stol och lutade kryckorna mot väggen. När jag väl hade satt mig ner insåg jag vad han nyss sagt.

”Vänta. Sa du 48 år?” frågade jag. Professorn blickande än en gång ner på plattan i sin hand.

”Ja, lite mer än 48 år”, bekräftade han. Jag blinkade. Nästan 50 år hade jag legat stelfrusen som ett isblock i ett iskallt rum någonstans.

”Vad fick er att tina upp mig, så att säga?” frågade jag. Professorn sneglade kort mot dörren.

”Det var din fru som krävde att det var dags att tina upp er. Hon ville se er innan det är dags för henne”, sa han lågt. Jag ryckte upp huvudet.

”Min fru?” Plötsligt svepte alla minnen över mig som en flod med ljummet vatten. Jag såg ett ansikte framför mig. Huvudformen var mer rund än oval, två bruna mandelformade ögon, en bred glad mun som ofta skrattade och visade upp två djupa skrattgropar på var sida. Lockigt blont hår som vägrade att bli platt hur mycket hon än plattade det med plattången. Jag såg henne framför en stor blå villa med två små blonda barn springandes runt benen. Jag hade en fru, jag hade barn. Det slog mig som en blixt från klar himmel att de måste vara runt 55 år nu, kanske hade egna barn och även barnbarn. Och min fru, min vackra Anette… Jag svalde och blickade ut genom fönstret.

”Jaså? Har hon varit här?” frågade jag med en klump i halsen. Professorn nickade.

”Minst en gång i veckan sen din nerfrysning”, sa han. Mina ögon började fyllas med tårar och jag slöt ögonen för att de inte skulle falla. Min trogna hustru. Mig trogen ända in i… nerfrysningen? Lät inte som rätt ord men det fick duga.

”En gång i veckan?” frågade jag igen, nästan för att höra om jag hade rätt. Professorn nickade bekräftande.

”De ville vara här under upptiningen, men jag avrådde dem”, sa han. Jag svalde.

”De kan komma hit nu”, sa jag. Egentligen visste jag inte om jag ville. Skulle jag klara av att se mina barn som var 17 år äldre än mig vid det här laget. Min fru måste vara, jag gjorde en snabb huvudräkning, över 80 år. Professorn såg min tvekan.

”De kan komma om några dagar”, föreslog han. Jag skakade på huvudet.

”Nej, jag- - jag vill träffa dem nu”, sa jag och svalde igen. Professorn tog upp en tunn, blank, silverfärgad sak ur fickan som han fällde upp. Den hade två skärmar, båda på insidan. Han tryckte med fingrarna på den nedersta skärmen som genast svarade på den övre skärmen. Jag insåg att det var en mobiltelefon, bara att den var mycket mer överteknologiska än på min tid.

”Vera, hej. Jag skulle vilja be dig att ringa upp Mr Mortensens familj och be dem att komma hit. Jättebra. Tack”, han log lite för sig själv och smällde ihop telefonen.

”De är säkert här inom loppet av en timme”, log han mot mig. Jag tackade och reste mig upp för att öva upp musklerna igen.

Nästan exakt en timme och 10 minuter senare knackade det på dörren. Precis innan dörren öppnades önskade jag att jag hade någonting annat på mig än den vita sjukhusklänningen, men det fanns ingenting att göra åt saken nu. Den första som kom in i rummet var en lång man i mitten av 50 års åldern, i handen höll han en liten flicka som såg ut att vara runt 3 år, bakom honom kom två kvinnor, de såg ut att vara nästan jämngamla. En av dem bar på en liten knubbig pojke som kanske var ett och ett halvt år. Efter kvinnorna kom en äldre kvinna, också i mitten av 50 års åldern. Hon höll en gammal dam under armen som stödde sig på en käpp. En äldre tonåring kikade in i dörröppningen. Jag vacklade bakåt ett steg när den gamla damen satte handen för munnen och utstötte ett chockat läte. Det runda ansiktet, de mandelformade ögonen, den breda munnen. Så välbekant men samtidigt så främmande med de många rynkorna och silvervita håret som hon hade satt upp i en lös knut, små lockiga hårtestar letade sig fram runt öronen och i pannan. Personerna i 50 årsåldern såg på mig med chockade ansikten, runda munnar och uppspärrade ögon. Det tog mig några minuter att ta in personerna framför mig. Det var min fru, mina barn, mina barnbarn och barnbarns barn.

”Daniel”, sa den gamla damen och gick med långsamma steg mot mig. Mina knän vek sig nästan under mig. Hon var fortfarande vacker, trots att hon hade åldrats.

”Anette”, andades jag. Hon stod precis framför mig nu. Doften som omgav henne var samma som hon alltid hade haft. Så välbekant. En hel ocean av minnen kom tillbaka, dock var de vaga som om jag hade drömt dem. Min fru Anette höjde sin skrynkliga hand och smekte min kind.

”Du ser precis likadan ut som förut”, andades hos. Jag lyfte handen och tog hennes hand i min.

”Inte du, men du är vacker ändå”, log jag. Anette log ett strålande leende mot mig. Jag såg mig runt i rummet. Aldrig trodde jag att jag skulle se yngre ut än mina barn eller se ut som ett äldre syskon till mina barnbarn. Framtiden var ett underligt instrument, man kunde aldrig veta vad den hade planerat. Själv hade jag kanske många år kvar att leva och skulle säkerligen tvingas att begrava mina barn när de passerade av ålderdom. Inte många kunde skryta med att vara 86 år och inte se dag äldre ut än 38. Det kunde jag. Men om det var någonting att skryta om visste jag inte.