Fragments of Three Wicked Minds

Tågets signal indikerade att dörrarna höll på att stängas. Samtidigt, en trappa upp på tågstationen, slog sig en pojke ned på den halvmåneformade träbänken, med ryggen ut mot fönstren och tågrälsen nedanför. Han höll ett kort, platt paket i händerna, som genast fångade hans uppmärksamhet. Pojken vred paketet fram och tillbaka lite och studerade det blåa inslagningspappret med silvriga prickar. Precis som vilken annan pojke som helst som precis tagit klivet in i tonårsvärlden, försökte han trycka tillbaka ivern, men det lyckades dåligt och han fann sig otåligt slita sönder pappret.

Pojken var varken märkvärdigt lång eller uppseendeväckande klädd för sin ålder – svarta mjukisbyxor och svart jacka med en röd skjortkrage som tittade fram under – men i den nästan folktomma vänthallen stack hans paket och hans gröna hår ut. Han hade svarta hörlurar, men om de spelade någon musik så var volymen alldeles för låg för att någon utomstående skulle kunna höra den.

Nu hade han fått upp paketet och slitit av det sista av presentsnöret. Han höll upp dess innehåll framför sig. Det var en tavla. När han såg den kunde han inte hjälpa att le. Ett jordklot avtecknade sig mot en mörkblå rymd fylld av tindrande stjärnor. Två ansikten, ett vitt och ett svart, cirkulerade runt klotet med långa svansar efter sig. Det var hans ansikte, det svarta, och hans mammas. En klump började växa i hans mage, samtidigt som hans ansikte fortsatte att le.

Hennes ansikte, det vita.

Det bleka.

Pojken sneglade lite nervöst omkring sig. Det satt tre till på bänken; en kvinna som var helt uppslukad av sin mobil, en gymnasiegammal kille och någon som kanske var hans flickvän. Flickvännen hade blont, kort hår och hon var den enda som tittade rakt på honom. För en kort sekund möttes deras blickar, hans nervösa och hennes granskande. Så slog hon undan blicken och han gjorde samma sak. Han hade säkert bara inbillat sig, tänkte han.

Pojken tittade på tavlan igen. Den här gången vände han på den. På baksidan stod det, med hans mammas snirkliga handstil:

”Grattis Kakan, min superduper underbaraste son ♥”

Pojken vände tillbaka tavlan igen och tittade på den. Ett tåg hade rullat in på stationen, och plötsligt vällde det upp ett myller av människor från rulltrappan och bort mot spärrarna. I tumultet fiskade han upp sin mobil från jackfickan och tryckte fram sin mammas nummer.

”Hej. --- Ja, jag tyckte om den. --- Den är jättefin, tack --- Mm --- Jag älskar dig också, mamma.”

Han lyssnade till sin mammas röst och log, fast det värkte och skar inom honom som tusen knivar. Kvinnan med mobilen hade lagt undan den nu och tittade på honom i smyg. Han kunde känna hennes blickar i nacken. Flickvännen hade fått fram sin rosa iPhone och såg ut att sms:a. Hon tittade också på honom. Även pojkvännen. Kakan kunde känna sitt ansikte le ännu mer och hans kinder blossa. Rösten blev lägre för varje ord och han lutade sig närmare mobilens mikrofon.

Så reste sig flickvännen och pojkvännen upp och försvann ned för trapporna. Kakan lade på. En stund satt han kvar och tittade på tavlan. Så reste han sig upp och började sakta gå hemåt, ut genom spärrarna och bort mot centrum. Tavlan höll han kvar under armen.

Han hade precis besökt henne. Det blev inte så många helger hemma hos henne numera. Hans pappa gillade inte att han åkte dit, och det var ju ändå här hos honom som Kakan hade sina vänner och sin skola. Egentligen hette han inte Kakan. Bara någon helg då och då, då han åkte hem till henne i Farsta Strand. Hon hade kallat honom Kakan sedan han var liten. Det var deras egna namn. Bara hon fick kalla honom det.

Hon hade mött honom i dörröppningen till lägenheten. Håret dolde hon under en grön sjal, men han kunde se att det var glesare än förra gången han besökte henne. Glesare, tunnare och blekare. Halva hennes ögonbryn saknades och huden var så skrämmande blek.

”Mamma, hur mår du?” Hade han frågat när hon hjälpte honom av med jackan. Det luktade alltid rosor och syren i hennes lilla etta. Doftbladen låg utspridda på stora träfat och levande ljus fladdrade i halvdunklet. Enya sjöng på låg volym i bakgrunden. Det lät som trygghet.

”Jag mår bra, hjärtat”, svarade hon övertygande, nästan lite strängt, och log. ”Mamma mår bara bra.”

De hade haft en underbar helg tillsammans. Kanske den bästa någonsin. De hade spelat fia och sett på film, bakat muffins och dansat tillsammans på golvet framför det konstjorda vattenfallet. Han hade visat henne hur bra han kunde spela gitarr nu och hon hade sjungit med till ”Tears in Heaven”. De hade stannat uppe nästan hela natten och pratat. Han hade berättat om sina vänner i skolan och om Teresa, och hon hade lett och sagt att hon tyckte Teresa verkade vara en fin flicka. Att han var en fin pojke. Världens superduper underbaraste son.

Kakan hade försökt att inte höra hennes hostanfall som lät som om lungorna höll på att spricka. Han hade försökt att inte tänka på medicinerna som trängdes inne i skåpet på toan och inte bry sig om hennes allvarliga, låga tonfall i telefonen den där kvällen, då hon hade stängt in sig på toaletten. Mamma mår bara bra, tänkte han. Hon mådde alltid bara bra.

Det var fortfarande nästan en månad kvar till hans födelsedag, men hon hade gett honom hans present i förväg.

”Du fyller ju år så nära jul så det blir bara roligare om du får den lite i förskott, Kakan”, hade hon sagt och kramat om honom, och han hade hållit med. Hon visste alltid bäst, hans mamma. Hon förstod sig alltid på honom.

När han skulle gå hade hon kramat om honom så länge så att han trodde att hon aldrig skulle släppa taget. Till slut hade han blivit tvungen att slita sig loss för att inte missa tåget.

”Jag kommer och hälsar på nästa helg igen”, hade han lovat, men hon hade inte sagt något.

Nu var han nästan hemma. Pappas bil stod på uppfarten. Kakan, som inte längre var Kakan, öppnade dörren och klev in.

”Stäng, det är kallt”, sade hans pappa bryskt, och pojken slog igen ytterdörren efter sig. Hans pappa satt i köket med tidningen i handen.

”Vad är det där?” frågade han och nickade mot tavlan i pojkens hand. Pojken höll upp tavlan och visade.

”Jag fick den av mamma.”

”Fin”, mumlade pappan utan att titta. ”Hur är det med henne förresten.” Fortfarande lika ointresserat.

”Bra”, svarade pojken automatiskt. ”Mamma mår bara bra.”

Sibylla bredvid OKQ8 i Jakobsberg var inte fullt av folk kvart över 5 på kvällen, men alla fönsterplatser med de bekväma sätena var upptagna. Jag och min man sedan 39 år tillbaka, Roger brukade inte stanna på såna här ställen, men tanken var nästan tom och vi hade fått åka av vid Jakobsberg i Järfälla för att tanka. Våra magar hade knorrat av hunger och trots att jag föredrog att äta hemlagad mat så hade inte den röda Sibyllaskylten sett helt oinbjudande ut. Jag och Roger hade beställt varsin hamburgare och slagit oss ner vid ett fönsterbord inne i hörnet.

Det kändes alldeles för tyst. Snarlika snabbmatsställen i Linköping kändes mycket mer högljudda och bråkiga, men den här låg inte inne i city direkt. Roger satt och läste dagens nummer av 'Svenska Dagbladet' med rynkad panna. Framsidan pryddes av en bild på en mörkhyad kvinna med en liten pojke på höften och rubriken sa att något HIV-vaccin hade visat sig fungera. Utanför åkte bilar förbi på vägen och vissa svängde in för att tanka på bensinmacken som bredvid, runda ljuskäglor som svepte förbi i mörkret. Jag plockade upp min mobiltelefon ur handväskan och tryckte ner en av knapparna så att skärmen vaknade till liv. Alla funktioner som fanns var för mig helt onödiga. Jag ringde lite personer ibland, skickade sällan iväg ett sms och använde definitivt inte spelen som fanns. Sonen skickade ibland en bild på barnbarnet och det var alltid uppskattat. Jag låste upp telefonen och fick upp bakgrundsbilden på barnbarnet, en bedårande liten flicka som skulle fylla 4 imorgon. Jag och Roger hade åkt från linköping vid halv 4 idag och stannade nu för att tanka i Jakobsberg. Det tog några minuter, men tillslut hade jag fått iväg ett sms till sonen vart vi befann oss och att vi precis hade fått i oss lite mat. Vi skulle inte vara framme i Falun förens runt 9 på kvällen, så det var skönt att nyss ha ätit.

Tystnaden inne på Sibylla bröts när dörren plingade till och tre unga tjejer kom in, skrattandes åt någonting som de måste ha skojat om utanför. De beställde sin mat, betalade och slog sig ner vid bordet bredvid oss, hängde jackorna över stolsryggarna, Roger la ihop tidningen och nickade mot mig. Jag nickade tillbaka och vi reste oss upp, det var dags att bege sig innan det blev för sent.

Klockan var halv 10 när kom fram till Falun och svängde upp på sonens uppfart. Några spadar och en hink låg slängda på gräsmattan och utemöblerna i trä stod fortfarande kvar, trots att det i början av december. Roger muttrade någonting om att sonen borde röja bort sommarmöblerna innan han plingade på dörren. Efter några minuter öppnades dörren och svärdottern öppnade dörren med en flaska välling i handen. Hon släppte in oss med ett leende och en kort kram innan hon försvann in i tvååriga Simons rum. Så fort hon försvunnit in hördes små tassande steg från vardagsrummet och snart fyraåriga Louise blev synlig i öppningen till vardagsrummet med sin slitna tygkanin i famnen och sitt rosa nattlinne på kroppen.

”Farmor! Farfar!” utbrast hon och började springa mot oss med små steg. Jag hängde av mig kappan på kroken och tog av mig stövlarna. Roger gjorde ingetdera utan sjönk ner på knä och plockade upp Louise i famnen. Det knakade lite i hans höft, men han brydde sig inte. Vid 68 års ålder var inte kroppen som den brukade vara.

”Ska inte du sova, gumman?” frågade han. Louise skakade på huvudet så att de rödblonda lockarna dansade runt huvudet. Hon tryckte tygkaninen mot bröstet.

”Jag är inte trött”, sa hon. Roger log brett och studsade lite med henne i famnen.

”Men du fyller ju år imorgon, då måste du vara pigg”, sa han och drog bort lite hår från ansiktet. Louise höll upp tre fingrar och efter lite betänketid fällde hon upp ett till.

”Fyra år”, sa hon glatt. Roger kittlade henne under hakan.

”Du borde sova gumman, fylla fyra är en stor sak”, sa han och pussade henne på kinden. ”Säg hej till farmor också”, mumlade han. Louise nickade och lät sig ställas ner på golvet. Hon tog min hand och började dra mig mot sitt rum.

”Kom farmor, du ska få en sak av mig” sa hon. Inne i sitt rum öppnade hon en låda och plockade fram en teckning som låg överst. Hon la den på sitt låga ritbord. Det var en bild med sex personer, alla utan kropp och med otroligt långa ben och långt hår. Två hade grått hår, två var långa och två var korta. Bakgrunden slarvigt målad med blå krita och gräset var flera centimeter under fötterna på figurerna. Louise pekade på de små.

”Det är jag och Simon, där är mamma och pappa och där är du och farfar”, i tur och ordning pekade hon på de små, de långa och sist de gråa. Teckningen var en av många, någonting som vilken fyraåring som helst kunde måla. Men längst ner hade Louise skrivit sitt namn med långa lila bokstäver. Men hon hade stavat det ”Loiuse”.

Louise räckte mig teckningen.

”Du får den”, sa hon och kramade tygkaninen igen. ”Jag har målat många.” Jag klappade henne på huvudet. Louise knep ihop ögonen och gäspade stort och gnuggade sig i ena ögat med handen.

”Ska vi gå och lägga oss?” frågade jag och la huvudet på sned. Louise nickade och gick direkt bort mot sängen, drog bort lakanet och kröp ner. Jag satte mig på sängkanten och placerade hennes tygkanin nära hennes ansikte.

”Sov gott, jag ska gå ut och hälsa på din pappa”, sa jag och pussade henne på huvudet.

”God natt farmor”, sa Louise och slöt ögonen. Hon såg ut som sin pappa när han var liten. Han hade också alltid sovit med sin tygelefant nära sig utan att bry sig om vad som fanns runtomkring. Han hade kunnat sova lugnt mitt under en högljudd middag. I likhet med honom brydde sig inte Louise om att tv hördes genom väggen eller att Simon grät högljutt från sitt rum. Louise och Simon var mina barnbarn, livets efterätt. Man kände sig gammal när ens barn fick egna barn, men lyckan av det gick inte att beskriva. Att se ens barn uppleva samma lycka som man själv känt gjorde en varm ända in i märgen. Det fanns ingenting de kunde göra fel, inte ens när de bråkade om vem som skulle sitta i farfars knä. Jag väntade tills hennes ansikte slappnade av och hon hade borrat in huvudet i tygkaninens mjuka mage innan jag gick ut ur rummet.

Författarens kommentar: Meningen var att den skulle vara mer gullig än speciellt händelserik, jag hoppas att jag lyckades med det, annars säger jag: Förlåt för att den inte handlade om någonting ;)

Jag hoppas att jag inte gör någon läsare ledsen, för det här inlägget är väldigt försenat. I alla fall:

Jag själv har märkt att en utav de svåraste sakerna när jag skriver är att skapa trovärdiga personligheter. Risken är alltid stor att alla ens karaktärer blir varandra lika och i slutändan har lika mycket innehåll som Bella i Twilight. Just därför tänkte jag att nästa uppdrag ska gå ut på att skapa en karaktär. Se det som en övning om ni vill det.

Varje dag passerar vi hundratals, kanske rentav tusentals, människor på väg till och från jobbet eller skolan, på bussen, tåget, i bilkön, matkön, kön till bankomaten... Ja överallt. Man reflekterar inte ens över det. Ert uppdrag blir att välja ut en av dessa personer ni passerar och studera honom/henne noga. Ni ska nu, utefter vad ni ser, hitta på vem han/hon är och skriva en kort novell om det. Är mannen som cyklar med hjälm och kostym vid Slussen på väg hem till sin fru och sina två barn efter en dag på kontoret? Eller är han kanske på väg hem till sin pojkvän? Har han lik i garderoben? Kanske önskar han innerst inne att svärmor vore död? Bara fantasin sätter gränserna.

En liten detalj till som ni ska ha med i era noveller; de ska börja med den scen som ni själva har bevittnat. Mannen som cyklar, den äldre damen som sitter med en blombukett i handen på pendeltåget, hon som ni fick ögonkontakt med på tunnelbanan eller kanske pojken som sparkar fotboll utanför ett hus. Låt oss som läsare betrakta personen på samma sätt som ni fick betrakta den. Därefter är det fritt fram att grotta ned sig i vem han eller hon är.

DEADLINE: 3/12 2011