Juletider - av Aisan
Snön yrde utanför fönstret. Nere på gatan skyndade folk till sina mål med halsduken virad runt halva ansiktet och mössan nerdragen över öronen. Även fast det var ett dussin minusgrader ute tog folk till vara på de få ljusa vintertimmarna för att hinna göra de allra sista julklappsinköpen nu på julaftonsmorgon. Jag var på sätt och vis både lättad och ledsen över att inte vara en del av det detta år.
Jag vred upp persiennerna så att så mycket ljus som möjligt skulle släppas in i rummet, även om det inte var så mycket med all den snö som föll. Rummet jag befann mig i var som vilket sjukhusrum som hels; väggarna var vita och tomma – förutom en vägg som var dekorerad med en affisch av en noggrann skiss av ett hjärta – två sjuksängar stod längs en långvägg med draperier omkring dem och en liten tjock-TV var belägen i ena hörnet. Såhär i juletider hade sjukhuspersonalen pyntat med en julstjärna i fönstret och lite glitter längs taklisterna. En lysande julgran syntes där den stod i korridoren. Jag vände mig om och satte mig på stolen som stod vid sängen närmast fönstret.
”Nu är jag här igen. Det snöar riktigt mycket ska du veta, precis som du gillar”, sa jag mjukt till min man som låg där i sängen samtidigt som jag höll hans hand i min. Han hade en syrgasslang som gick under näsan och hans ögon var slutna. Förutom bröstkorgen som långsamt rörde sig upp och ner i takt med andningen, fanns inga tecken på att han levde, än mindre på att han hörde mig. ”Och kallt är det också, en riktig vargavinter kallar dem det, men barnen verkar inte ha något emot det alls. När jag var på väg hit i morse rullade grannens ungar runt i snöhögen som brukar bildas vid parkeringen, du vet, som om det vore det absolut bästa i hela världen!”
Jag log och strök honom långsamt över pannan. Hans kind var nyrakad och håret bakåtkammat. Jag lyfte upp den av hans händer som jag höll i och kysste den innan jag försiktigt la ned den på sängen igen.
En kort knackning hördes och en av de sjuksköterskor som jag vanligen sett sköta om min mans vård klev in med raska steg. Även om hon hade vagt synliga mörka ringar runt ögonen såg hon ut som hon uppfyllts av den julkänsla som låg lika tätt över samhället som snön i år. Hon tittade snabbt till de apparater som mätte hans hjärtrytm, blodtryck och diverse andra saker. Hon nickade som för att säga att allt stämde bra.
”Så, allt verkar vara bra med din man, stabilt och bra”, sa hon leende. Jag log tillbaka och nickade; det hördes ju tydligt av pipandet från maskinerna. Sjuksköterskan fortsatte prata samtidigt som hon bytte påsen med droppvätska:
”Det är så skönt att jag slutar vid två, så att jag hinner hem lagom till Kalle Anka. Jag avundas verkligen inte syrrorna som får kvällspassen, haha! Hur länge hade du tänkt stanna då?” frågade hon mig. Innan jag ens hade öppnat munnen för att svara fortsatte hon, nästan bryskt. ”Åh nej, stanna inte hela kvällen! Försök inte neka nu, jag ser det nog i din blick att det är precis vad du tänkt göra.”
Hon gick plötsligt runt sängen, satte sig på huk framför mig och tog tag i mina händer. ”Lyssna nu, hjärtat. Jag förstår precis hur du känner, tro mig, jag har sett många i samma position som dig, om än kanske värre. Det hjälper varken honom eller dig om du väljer att sitta här alldeles ensam en hel kväll, speciellt på julafton. Har ni inte en dotter?” Jag nickade. ”Då så, hon behöver sin mamma idag, alldeles säkerligen.”
Jag försökte titta bort, men den äldre sjuksköterskan tog bara ett fastare grepp om mina händer. ”Tro mig”, sa hon igen. ”Hans läge är stabilt, inget kommer att hända med honom ikväll, varken någonting bättre eller sämre.”
”Det skulle inte kännas rätt bara, att lämna honom alldeles ensam. Jag vet att han är där inne någonstans. Och min familj… de förstår, Maja också. Hon har det bra med min mamma och alla sina kusiner att leka med, hon kommer inte sakna mig nämnbart mycket.”
Sjuksköterskan suckade, men reste sig sedan upp. ”Aja, jag kan inte tvinga dig att gå.” Med ett sista, ledsamt leende lämnade hon rummet.
Jag suckade likaså, och vände mig mot min man. ”Du förstår, visst gör du?”. Jag lade mitt huvud lätt på hans bröstkorg och lyssnade på det lätta rasslandet från hans andetag och de jämna hjärtslagen. ”Jag stannar hos dig hela kvällen.”
Plötsligt ringde min mobil där den låg i väskan. Jag måste ha somnat för min nacke och ryggrad var alldeles stela och mina ögon var torra av kontaktlinserna. Fumlande sökte jag efter telefonen, och svarade ett litet för högt ”Hallå?”.
”Har det hänt något?” Min mor lät orolig på andra sidan linjen.
”Mamma, nej, jag bara… vaknade nyss.”
”Jaha, då är du hemma fortfarande? Nej, Maja, nu pratar mormor.”
Jag hörde en flickröst komma genom luren, Pratar du med mamma? Jag med! Ge mig telefonen nu! Nu, sa jag! Jag kunde inte göra annat än att le.
”Nej, jag är på sjukhuset hos Jakob. Hur är det med henne?”
”Hon saknar dig såklart, fast hon leker fint med de andra barnen. Gå nu, Maja, du får prata med mamma senare.” Nej, nu, mormor! Nu! ”Senare, sa jag. Senare!” Jag kunde föreställa mig min femåriga dotter stampa iväg, med mungiporna så långt ner det gick, och våldsamt stänga dörren efter sig.
”Vet du, hon påminner mig väldigt mycket om dig”, sa min mor.
”Kanske det”, svarade jag.
En stunds tystnad tog över vårt samtal.
”Du borde verkligen komma hit. Om inte nu, kanske lite senare ikväll.”
”Jag vet inte, mamma… vi pratade ju om det här innan. Jag har bestämt mig. Gör det inte svårare än vad det är.”
”Det är nog du som gör det svårare än vad det är. Hur som helst. Vi syns imorgon när du hämtar upp Maja. Hejdå… och god jul”, sa hon och lade på.
Timmarna passerade. Jag satt det mesta av den tiden hos min man – med korta avbrott för att gå på toaletten eller för att köpa någonting att äta i sjukhuscaféet – och pratade lågmält med honom om gamla minnen eller var bara tyst och höll hans hand. Någon enstaka gång kom en sjuksköterska in för att se till droppåsen och maskinerna, och sedan med ett tyst ”God jul” till mig lämna rummet. Jag blev inte förvånad sen, när jag reste mig upp för att sträcka på mig lite, att se att himlen i världen utanför hade blivit beckmörk. Det hade slutat snöa också, men snön som redan låg på marken glittrade i skenet från gatlyktorna. Jag skyndade mig att släcka lampan i rummet och såg sedan att det även var en stjärnklar kväll. Så som snön, glittrade hela himlen av stjärnor.
”Jag önskar att du var vaken nu. Att du skulle stå utomhus med mig och Maja och titta på den här kvällen, och att du skulle kyssa mig medan Maja tjatar om att få gå in igen och leka med sina nya leksaker och vi både skulle skratta och i våra hjärtan beundra vilket egensinnigt barn vi har”, sa jag till min man, och kände heta tårar sticka i ögonen. Jag trodde mig höra som om han tog ett lite djupare andetag, men jag inbillade mig nog bara.
Plötsligt hörde jag det distinkta ljudet av en stor grupp på framfart som försökte göra så lite ljud som möjligt. Jag torkade hastigt mina tårar i samma stund som lampan tändes.
”Mamma, mamma!” Maja sprang fram till mig och hoppade upp i mina armar som en liten kanin. En smärre skara av både min och min mans familj följde henne in i rummet. Min mans syster hade med sig en vit hyacint med ett brett rött band runt krukan och ställde den på bordet bredvid sängen. Någon annan hade med sig en kasse av ännu oöppnade julklappar.
Min mor klev fram till mig men en bestämd blick i ögonen.
”Du tror väl inte att jag skulle låta dig vara ensam ikväll? Vilken mor hade jag då varit?”
”Tack”, sa jag och log så brett jag kunde.
Jag höll Maja hårt intill mig medan hon började beskriva alla de julklappar hon fått. ”Titta mamma”, sa hon och petade på en gul halsduk hon hade virat runt halsen, ”den här fick jag av faster Julia, och de här skorna fick jag också av henne. Mormor sa först att jag inte fick ha på mig dem nu för att de inte passade när det är så mycket snö ute men då sa jag att det fick jag visst om jag ville och jag ville visa dig hur fina de var så jag tog på mig dem ändå.”
”Ja, de är jättefina”, sa jag instämmande. ”Men du borde lyssna mer på mormor, hon har rätt ibland vet du.” Maja ryckte på axlarna.
”Nu vill jag hälsa på pappa!” Hon hoppade smidigt ner från min famn och klättrade upp på sjukhussängen. ”God jul, pappa”, sa hon och petade lite försiktigt på hans kind. Jag satte mig igen i stolen bredvid sängen och greppade tag om min mans hand. Runt omkring oss stod vår familj samlad och samtalade i god ton om julklappar och beundrade varandra för julmaten. Min svärmor klappade sin son över pannan och log mot mig. Jag log tillbaka och kände att det var så här det skulle vara, att det här var rätt. Plötsligt kände jag att handen jag höll i greppade hårt i min och såg skuggan av ett leende spela i ansiktet vars kind blev petad på. Alla stannade till och stirrade på min man ända tills han blev avslappnad igen. Min bror ropade efter en sjuksköterska.
”Såg du, mamma?”, viskade Maja och drog i min ärm.
Jag nickade, tårar rann från mina ögon, så som från många andras. ”Jag såg, min älskade Maja. Än finns det hopp.”
Julens mirakel - av Hannah
Jag trodde halvt att jag skulle drabbas av en mindre hjärtattack när jag steg innanför dörren till den lilla tvåan. Trots att jag hela tiden möttes av olika varianter av alkoholdofter efter att jag kommit hem från veckan jag bott hos pappa så hade den här lukten aldrig nått mig. Doften som slog emot mig luktade inte sprit och spyor, som det brukade göra, utan en blandning av nybakade lussebullar och nygjord glögg. Jag tog inte ens av mig jackan utan slängde bara av mig skorna och väskan innan jag gick ut i köket. När jag passerade mammas rum såg jag i ögonvrån hur en låg ljusstake lyste upp det lilla rummet och spred ljus i vintermörkret, sängen verkade till och med vara bäddad. Med hjärnan i total förvirring gick jag in i köket och försökte ta in synen som mötte mig. I fönstret stod ännu en adventsstake och röda gardiner hängde på gardinstången. Min mamma stod i köket och tog ut en plåt med nygräddade lussebullar ur ugnen.
Det här var en ovanlig syn av flera anledningar. Först att mamma stod i köket var ett mirakel i sig, hon brukade ligga däckad på sängen med tre vodkaflaskor på nattduksbordet eller möjligtvis ligga under soffbordet i vardagsrummet för att hon inte orkade ta sig upp efter att hon somnat på fyllan.
För det andra så hade hon tvättat håret och bytt kläder. Hon brukade ha håret i toviga testar som var ohyggligt orent och sina sunkiga mjukisbyxor som hon säkerligen aldrig tvättat.
För det tredje så bakade hon. Jag tror aldrig att jag ens sett henne laga mat under alla år vi har bott här. Det brukade vara jag som lagade mat åt oss båda som jag sen ställde undan så att hon kunde få i sig någonting när hon vaknade. När jag bodde hos pappa visste jag inte hur hon fick i sig mat.
Men kvinnan som lyfte upp huvudet nu och log mot mig kände jag nästan inte igen. Det ljusblonda håret som lockade sig ner mot axlarna påminde lätt om håret som alla änglar avbildas med. Kläderna var ingen stor omvändning, men hon hade på sig ett par nya, gråa mjukisbyxor och ett rött linne som såg ut att vara helt nyinköpt. Hon var osminkad, men de små rynkorna i ansiktet verkade mindre synliga än för två veckor sen. Hon såg inte så sliten ut längre. Hon såg… lycklig ut.
Mammas leende blev ännu bredare när hon fick syn på min förvirrade min. Hon ställde ifrån sig den varma plåten på den slitna diskbänken och snurrade ett varv på köksgolvet.
”Vad tycker du?” frågade hon och såg med förväntansfulla ögon på mig och väntade spänt på vad jag skulle säga. Men jag kunde inte få fram ett ord. Hjärnan höll febrilt på att försöka reda ut vad som hade skett de två veckorna jag hade bott hos pappa. Nu blev jag allvarligt fundersam på om mirakel kunde ske. För detta klassade jag som ett mirakel. Att rycka upp sig från ett djupt alkoholträsk efter 13 år var ett underverk. Mamma slutade att se på mig och började ställa fram två små glöggkoppar, la upp varsin lussebulle på ett fat och ställde ner det på bordet.
”Bulle?” frågade hon och gjorde en gest mot köksbordet. Jag nickade stumt och började dra ner dragkedjan på jackan, hängde den över en av köksstolarna. Tveksamt sträckte jag mig efter en lussebulle och bet i ena hörnet. Till min stora förvåning smakade de gott.
”Gillade du dem?” frågade mamma och la huvudet på sned. Jag nickade igen, tog en större tugga av bullen. Jag kunde inte släppa ögonen från henne. Vad hade hänt? Jag var bara glad att hon hade ryckt upp sig, tagit tag i sina problem och försökt få rätsida på sitt liv. Men jag vågade inte tro att detta var på riktigt. Mamma såg mig min och skrattade lätt.
”Det var Nicole, hon stormade in här en dag och slet upp mig ur sängen, tvingade mig att ta en dusch och slängde samtidigt ut all sprit i hela lägenheten”, hon såg ut genom fönstret, betraktade snöflingorna som föll innan hon fortsatte. Nicole var en gammal vän till mamma. De lärde känna varandra i gymnasiet och hängde ihop även efter det. Sen gick det en period då de inte sågs, men de tog upp kontakten när mamma väntade mig och Nicole väntade sitt första barn. När mamma sedan fick problem med alkoholen efter skilsmässan från pappa, då jag var 4 år, försökte Nicole få henne på rätt spår igen. Men mamma föll hela tiden tillbaka. ”Hon hade med sig nya kläder till mig och slängde ut alla gamla. Övervakade mig fram tills igår då hon åkte hem.” Mamma började rita med fingret på vaxduken, ritade små mönster med toppen på pekfingret.
”Varför nu?” frågade jag. Mamma såg mig rakt i ögonen och svarade efter några sekunder.
”Jag insåg att du nästan aldrig har varit glad av att fira någon slags högtid med mig och nu närmar sig ännu en julafton. Jag tänkte att…” hon hejdade sig och sänkte blicken. ”Jag ville att du skulle ha en bra julafton med mig att se tillbaka på. En då jag inte förstör allting med att vara full innan Kalle Anka ens har börjat.” Jag drog på munnen och såg att mamma inte kunde hålla sig från att le heller.
”Du får fira jul hos pappa om du vill, men… det vore kul att ha dig här över jul”, sa mamma och greppade mina händer mellan sina. Någonstans i magen fanns en klump som sa att detta inte skulle hålla mer än några dagar. Men hjärnan sa åt mig att ge henne en chans, det var ju trots allt jul.
”Jag är gärna här, om du håller dig till alkoholfri glögg”, mammas ansikte sprack upp i ett leende.
Julsaga - av Camilla
Det var en vacker tid på året då man försökte tränga undan vinterns mörker med levande ljus och barnasång. Huttrande i sina tunna kläder banade kvinnor och män sig fram mellan husen, förvissade om att hemma väntade en varm brasa och en skål med nylagad gröt. Att sockorna till farmor inte hunnit bli klara än gjorde kanske inte så mycket, för med den lilla extra jullönen räckte slantarna till ett par stickade ullsockor på marknaden. Det rådde en stressad upprymdhet över samhället. Allt var tvunget att bli färdigt innan morgondagen. Innan julaftonen.
Det var en vacker tid på året för somliga, om man hade några slantar till mat, en älskvärd familj och ett hem som väntade. För andra var det en tid av vemod och ensamhet.
En liten flicka banade sig fram mellan benen på kvinnorna och männen. Hon kände doften av kanderade äpplen och brända mandlar, och hennes mage vände och vred på sig av hunger. Flickan var bara elva, men för henne fanns det inget varmt hem som väntade. Det hade gått hål på hennes stickade vantar och hon frös. Fast just idag var det dan före dopparedan. Just nu var det fullt med folk på gatorna, allt för stressade för att märka om några slantar försvann ur fickan. Just idag, just nu, var det hennes lilla julafton. Med slanka fingrar smet hon åt sig några ören ur en gammal dams rock och lyfte på sin slitna hatt åt den intet ont anandes Konstapel Henriksson.
”God dag och god jul, konstapeln!” hälsade hon och log sitt allra sötaste leende. Konstapeln log tillbaka, för upptagen med att berömma granndotterns klänning för att orka jaga bort rännstensflickan. Det var ju trots allt jul, tänkte han.
Flickan fortsatte bort mot en utav vagnarna som sålde kanderade äpplen. Doften drog henne till sig. Hon räknade slantarna i handen och tittade drömmande på de stora, glänsande äpplena.
”Fem öre för äpplet”, flinade mannen bakom vagnsdisken. Han stod indränkt i matångorna och hans mustasch glänste av flott. Flickan räknade sina mynt noga. Fem öre? Hon hade en… två… tre… fyra…
Flickan log upp mot mannen, med de fyra mynten i handen.
”Inte?” frågade han. Det fanns nästan en ton av skadeglädje i rösten. Flickan tittade bedjande på honom.
”Fem öre för äpplet”, envisades han. ”Inte ett öre mindre”.
Heta tårar brände långt innanför hennes ögonlock. Magen fortsatte att kurra. Hon skulle ha gjort vad som helst för en bit mat just nu. För ett kanderat äpple, även fast det inte riktigt var mat. Hon ville ha ett. Det var så länge sedan hon hade ätit ett.
Hennes desperata blick sökte över torget. Hon mötte en åttaårig pojkes ögon en bit bort. Han hängde i sin pappas arm och stirrade intresserat på henne. Svartsjuk blängde hon tillbaka och gick därifrån. Hon behövde ha mat. Vad kunde bröd kosta? Någonstans kände hon lukten av vörtbröd.
Bakom sig hörde flickan pojken säga: ”Pappa pappa, jag vill ha ett kanderat äpple, pappa!”
Bortskämda snorvalp, tänkte hon och kryssade sig vidare. Hon drog ned hatten lite till och spejade omkring sig efter någon som kunde tänkas ha lite lösa slantar på sig. Kanske rent av en portmonnä som var lätt att få tag på.
Plötsligt skar en skarp kvinnoröst genom folkmassans sorl.
”Konstapel, konstapel! Jag har blivit rånad! Hjälp! Någon har tagit mina fyra mynt! Konstapel!”
Det är ju bara fyra öre, tänkte flickan surt, men inte utan att känna rädslan gripa tag i henne. Hon ville inte bli tillfångatagen, inte idag. Hon behövde pengarna!
”Jag såg en rännstensjänta med fyra öre nyss!” hördes en kraftig mansröst. Flickan kände igen den direkt. Det var mannen som hade sålt kanderade äpplen.
All värme gick ur henne och hon letade efter någonstans att gömma sig. I folkmassan, kanske? Eller under en vagn? Hon tryckte hatten så långt ned över huvudet som hon kunde och försökte dölja ansiktet. Vart skulle hon ta vägen?
En liten hand på hennes axel fick henne att sno runt och ramla baklänges. Konstapeln! Tänkte hon panikslaget, men istället för Konstapel Henriksson fick hon syn på den åttaåriga pojken. Han höll en pinne i handen med ett kanderat äpple på.
”Här!” sade han oblygt och höll fram äpplet. ”Du får den.”
Flickan blev mållös. Hon visste inte vad hon skulle göra. I bakgrunden hörde hon springande steg, och paniken växte. Pojken fortsatte att sträcka fram äpplet.
”Här!” upprepade han. ”Den är din.”
”T-tack”, stammade hon och sträckte sig efter äpplet. Hennes mage kurrade igen.
”God Jul”, log pojken.
”D-du med”, svarade hon osäkert. ”Jag menar God.. em… Jul på dig med.”
De springande stegen var framme och flickan hasade sig snabbt upp på fötter, beredd att springa därifrån, men det ansikte som uppenbarade sig var inte konstapeln, utan pojkens pappa.
”Där är du, jag sade ju åt dig att inte irra iväg alldeles själv”, bannade han och gav sin son en kram. Flickan kände magen dra ihop sig igen. Hon gömde skuldmedvetet äpplet bakom ryggen och började backa undan. Bara han inte såg henne, tänkte hon. Bara han inte trodde att hon hade snott äpplet.
”Pappa!”, utbrast pojken och pekade stolt rakt på flickan. ”Jag gav henne mitt äpple.”
”Gjorde du?” frågade pappan och rufsade till sin pojkes hår. ”Det var väldigt snällt av dig.”
”Vad önskar du dig av tomten?” frågade pojken henne högt och tydligt. Hon backade undan ännu mer. I bakgrunden hörde hon konstapelns röst när han letade efter henne. Han visste säkert att det var hon som tagit pengarna. Alldeles säkert.
Pappan såg besvärad ut. Han satte sig ned på huk och viskade något i pojkens öra.
”Va?!” utbrast pojken förfärat. ”Har hon ingen familj? Inget hem?! Men pappa, då bara måste hon få följa med oss hem!”
”Vi kan inte bara plocka med henne hem, förstår du väl, älskade vän”, förklarade pappan.
”Men”, försökte pojken alldeles tårögt, ”ingen ska behöva vara ensam på julafton, pappa. Och om hon är här alldeles ensam, hur ska då tomten veta var han ska lämna hennes paket, pappa?”
Pappan suckade.
”Låt gå då, men bara för att det är jul.” Pojken jublade. Flickan stod helt stilla, med ett hjärta som bankade hårt i bröstet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Det här kunde inte ske på riktigt. Inte här, inte henne!
Men när pappan varsamt tog hennes hand och frågade om hon ville bo hos dem över julen, fylldes hennes bröst med en sådan glädje att tårar rann över. Denna jul skulle bli den bästa någonsin, tänkte hon, när de vandrade genom folkvimlet bort mot ett hus där vit rök steg från en sotad skorsten och levande ljus dansade i nyputsade fönster. Där inne, där värmen och kärleken fanns, dit skulle hon.
