Julsaga - av Camilla
Snön föll sakta över snötäckta hustak. Den vita röken från dussintals öppna spisar steg ur skorstenar som nyligen sotats. I nyputsade fönster dansade lågorna från stearinljus i takt med kyrkklockans klämtande. Där, på kyrktrappen, stod barnhemsbarnen och sjöng psalmer för de förbipasserande. Gator och torg var fyllda till brädden, för än var det tolv timmar kvar till dopparedagen. Än fanns det tid att köpa den där julkorven som saknades, eller att skänka en extra slant till barnhemsbarnen eller en matbit till fattigstugan.
Det var en vacker tid på året då man försökte tränga undan vinterns mörker med levande ljus och barnasång. Huttrande i sina tunna kläder banade kvinnor och män sig fram mellan husen, förvissade om att hemma väntade en varm brasa och en skål med nylagad gröt. Att sockorna till farmor inte hunnit bli klara än gjorde kanske inte så mycket, för med den lilla extra jullönen räckte slantarna till ett par stickade ullsockor på marknaden. Det rådde en stressad upprymdhet över samhället. Allt var tvunget att bli färdigt innan morgondagen. Innan julaftonen.
Det var en vacker tid på året för somliga, om man hade några slantar till mat, en älskvärd familj och ett hem som väntade. För andra var det en tid av vemod och ensamhet.
En liten flicka banade sig fram mellan benen på kvinnorna och männen. Hon kände doften av kanderade äpplen och brända mandlar, och hennes mage vände och vred på sig av hunger. Flickan var bara elva, men för henne fanns det inget varmt hem som väntade. Det hade gått hål på hennes stickade vantar och hon frös. Fast just idag var det dan före dopparedan. Just nu var det fullt med folk på gatorna, allt för stressade för att märka om några slantar försvann ur fickan. Just idag, just nu, var det hennes lilla julafton. Med slanka fingrar smet hon åt sig några ören ur en gammal dams rock och lyfte på sin slitna hatt åt den intet ont anandes Konstapel Henriksson.
”God dag och god jul, konstapeln!” hälsade hon och log sitt allra sötaste leende. Konstapeln log tillbaka, för upptagen med att berömma granndotterns klänning för att orka jaga bort rännstensflickan. Det var ju trots allt jul, tänkte han.
Flickan fortsatte bort mot en utav vagnarna som sålde kanderade äpplen. Doften drog henne till sig. Hon räknade slantarna i handen och tittade drömmande på de stora, glänsande äpplena.
”Fem öre för äpplet”, flinade mannen bakom vagnsdisken. Han stod indränkt i matångorna och hans mustasch glänste av flott. Flickan räknade sina mynt noga. Fem öre? Hon hade en… två… tre… fyra…
Flickan log upp mot mannen, med de fyra mynten i handen.
”Inte?” frågade han. Det fanns nästan en ton av skadeglädje i rösten. Flickan tittade bedjande på honom.
”Fem öre för äpplet”, envisades han. ”Inte ett öre mindre”.
Heta tårar brände långt innanför hennes ögonlock. Magen fortsatte att kurra. Hon skulle ha gjort vad som helst för en bit mat just nu. För ett kanderat äpple, även fast det inte riktigt var mat. Hon ville ha ett. Det var så länge sedan hon hade ätit ett.
Hennes desperata blick sökte över torget. Hon mötte en åttaårig pojkes ögon en bit bort. Han hängde i sin pappas arm och stirrade intresserat på henne. Svartsjuk blängde hon tillbaka och gick därifrån. Hon behövde ha mat. Vad kunde bröd kosta? Någonstans kände hon lukten av vörtbröd.
Bakom sig hörde flickan pojken säga: ”Pappa pappa, jag vill ha ett kanderat äpple, pappa!”
Bortskämda snorvalp, tänkte hon och kryssade sig vidare. Hon drog ned hatten lite till och spejade omkring sig efter någon som kunde tänkas ha lite lösa slantar på sig. Kanske rent av en portmonnä som var lätt att få tag på.
Plötsligt skar en skarp kvinnoröst genom folkmassans sorl.
”Konstapel, konstapel! Jag har blivit rånad! Hjälp! Någon har tagit mina fyra mynt! Konstapel!”
Det är ju bara fyra öre, tänkte flickan surt, men inte utan att känna rädslan gripa tag i henne. Hon ville inte bli tillfångatagen, inte idag. Hon behövde pengarna!
”Jag såg en rännstensjänta med fyra öre nyss!” hördes en kraftig mansröst. Flickan kände igen den direkt. Det var mannen som hade sålt kanderade äpplen.
All värme gick ur henne och hon letade efter någonstans att gömma sig. I folkmassan, kanske? Eller under en vagn? Hon tryckte hatten så långt ned över huvudet som hon kunde och försökte dölja ansiktet. Vart skulle hon ta vägen?
En liten hand på hennes axel fick henne att sno runt och ramla baklänges. Konstapeln! Tänkte hon panikslaget, men istället för Konstapel Henriksson fick hon syn på den åttaåriga pojken. Han höll en pinne i handen med ett kanderat äpple på.
”Här!” sade han oblygt och höll fram äpplet. ”Du får den.”
Flickan blev mållös. Hon visste inte vad hon skulle göra. I bakgrunden hörde hon springande steg, och paniken växte. Pojken fortsatte att sträcka fram äpplet.
”Här!” upprepade han. ”Den är din.”
”T-tack”, stammade hon och sträckte sig efter äpplet. Hennes mage kurrade igen.
”God Jul”, log pojken.
”D-du med”, svarade hon osäkert. ”Jag menar God.. em… Jul på dig med.”
De springande stegen var framme och flickan hasade sig snabbt upp på fötter, beredd att springa därifrån, men det ansikte som uppenbarade sig var inte konstapeln, utan pojkens pappa.
”Där är du, jag sade ju åt dig att inte irra iväg alldeles själv”, bannade han och gav sin son en kram. Flickan kände magen dra ihop sig igen. Hon gömde skuldmedvetet äpplet bakom ryggen och började backa undan. Bara han inte såg henne, tänkte hon. Bara han inte trodde att hon hade snott äpplet.
”Pappa!”, utbrast pojken och pekade stolt rakt på flickan. ”Jag gav henne mitt äpple.”
”Gjorde du?” frågade pappan och rufsade till sin pojkes hår. ”Det var väldigt snällt av dig.”
”Vad önskar du dig av tomten?” frågade pojken henne högt och tydligt. Hon backade undan ännu mer. I bakgrunden hörde hon konstapelns röst när han letade efter henne. Han visste säkert att det var hon som tagit pengarna. Alldeles säkert.
Pappan såg besvärad ut. Han satte sig ned på huk och viskade något i pojkens öra.
”Va?!” utbrast pojken förfärat. ”Har hon ingen familj? Inget hem?! Men pappa, då bara måste hon få följa med oss hem!”
”Vi kan inte bara plocka med henne hem, förstår du väl, älskade vän”, förklarade pappan.
”Men”, försökte pojken alldeles tårögt, ”ingen ska behöva vara ensam på julafton, pappa. Och om hon är här alldeles ensam, hur ska då tomten veta var han ska lämna hennes paket, pappa?”
Pappan suckade.
”Låt gå då, men bara för att det är jul.” Pojken jublade. Flickan stod helt stilla, med ett hjärta som bankade hårt i bröstet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Det här kunde inte ske på riktigt. Inte här, inte henne!
Men när pappan varsamt tog hennes hand och frågade om hon ville bo hos dem över julen, fylldes hennes bröst med en sådan glädje att tårar rann över. Denna jul skulle bli den bästa någonsin, tänkte hon, när de vandrade genom folkvimlet bort mot ett hus där vit rök steg från en sotad skorsten och levande ljus dansade i nyputsade fönster. Där inne, där värmen och kärleken fanns, dit skulle hon.
Det var en vacker tid på året då man försökte tränga undan vinterns mörker med levande ljus och barnasång. Huttrande i sina tunna kläder banade kvinnor och män sig fram mellan husen, förvissade om att hemma väntade en varm brasa och en skål med nylagad gröt. Att sockorna till farmor inte hunnit bli klara än gjorde kanske inte så mycket, för med den lilla extra jullönen räckte slantarna till ett par stickade ullsockor på marknaden. Det rådde en stressad upprymdhet över samhället. Allt var tvunget att bli färdigt innan morgondagen. Innan julaftonen.
Det var en vacker tid på året för somliga, om man hade några slantar till mat, en älskvärd familj och ett hem som väntade. För andra var det en tid av vemod och ensamhet.
En liten flicka banade sig fram mellan benen på kvinnorna och männen. Hon kände doften av kanderade äpplen och brända mandlar, och hennes mage vände och vred på sig av hunger. Flickan var bara elva, men för henne fanns det inget varmt hem som väntade. Det hade gått hål på hennes stickade vantar och hon frös. Fast just idag var det dan före dopparedan. Just nu var det fullt med folk på gatorna, allt för stressade för att märka om några slantar försvann ur fickan. Just idag, just nu, var det hennes lilla julafton. Med slanka fingrar smet hon åt sig några ören ur en gammal dams rock och lyfte på sin slitna hatt åt den intet ont anandes Konstapel Henriksson.
”God dag och god jul, konstapeln!” hälsade hon och log sitt allra sötaste leende. Konstapeln log tillbaka, för upptagen med att berömma granndotterns klänning för att orka jaga bort rännstensflickan. Det var ju trots allt jul, tänkte han.
Flickan fortsatte bort mot en utav vagnarna som sålde kanderade äpplen. Doften drog henne till sig. Hon räknade slantarna i handen och tittade drömmande på de stora, glänsande äpplena.
”Fem öre för äpplet”, flinade mannen bakom vagnsdisken. Han stod indränkt i matångorna och hans mustasch glänste av flott. Flickan räknade sina mynt noga. Fem öre? Hon hade en… två… tre… fyra…
Flickan log upp mot mannen, med de fyra mynten i handen.
”Inte?” frågade han. Det fanns nästan en ton av skadeglädje i rösten. Flickan tittade bedjande på honom.
”Fem öre för äpplet”, envisades han. ”Inte ett öre mindre”.
Heta tårar brände långt innanför hennes ögonlock. Magen fortsatte att kurra. Hon skulle ha gjort vad som helst för en bit mat just nu. För ett kanderat äpple, även fast det inte riktigt var mat. Hon ville ha ett. Det var så länge sedan hon hade ätit ett.
Hennes desperata blick sökte över torget. Hon mötte en åttaårig pojkes ögon en bit bort. Han hängde i sin pappas arm och stirrade intresserat på henne. Svartsjuk blängde hon tillbaka och gick därifrån. Hon behövde ha mat. Vad kunde bröd kosta? Någonstans kände hon lukten av vörtbröd.
Bakom sig hörde flickan pojken säga: ”Pappa pappa, jag vill ha ett kanderat äpple, pappa!”
Bortskämda snorvalp, tänkte hon och kryssade sig vidare. Hon drog ned hatten lite till och spejade omkring sig efter någon som kunde tänkas ha lite lösa slantar på sig. Kanske rent av en portmonnä som var lätt att få tag på.
Plötsligt skar en skarp kvinnoröst genom folkmassans sorl.
”Konstapel, konstapel! Jag har blivit rånad! Hjälp! Någon har tagit mina fyra mynt! Konstapel!”
Det är ju bara fyra öre, tänkte flickan surt, men inte utan att känna rädslan gripa tag i henne. Hon ville inte bli tillfångatagen, inte idag. Hon behövde pengarna!
”Jag såg en rännstensjänta med fyra öre nyss!” hördes en kraftig mansröst. Flickan kände igen den direkt. Det var mannen som hade sålt kanderade äpplen.
All värme gick ur henne och hon letade efter någonstans att gömma sig. I folkmassan, kanske? Eller under en vagn? Hon tryckte hatten så långt ned över huvudet som hon kunde och försökte dölja ansiktet. Vart skulle hon ta vägen?
En liten hand på hennes axel fick henne att sno runt och ramla baklänges. Konstapeln! Tänkte hon panikslaget, men istället för Konstapel Henriksson fick hon syn på den åttaåriga pojken. Han höll en pinne i handen med ett kanderat äpple på.
”Här!” sade han oblygt och höll fram äpplet. ”Du får den.”
Flickan blev mållös. Hon visste inte vad hon skulle göra. I bakgrunden hörde hon springande steg, och paniken växte. Pojken fortsatte att sträcka fram äpplet.
”Här!” upprepade han. ”Den är din.”
”T-tack”, stammade hon och sträckte sig efter äpplet. Hennes mage kurrade igen.
”God Jul”, log pojken.
”D-du med”, svarade hon osäkert. ”Jag menar God.. em… Jul på dig med.”
De springande stegen var framme och flickan hasade sig snabbt upp på fötter, beredd att springa därifrån, men det ansikte som uppenbarade sig var inte konstapeln, utan pojkens pappa.
”Där är du, jag sade ju åt dig att inte irra iväg alldeles själv”, bannade han och gav sin son en kram. Flickan kände magen dra ihop sig igen. Hon gömde skuldmedvetet äpplet bakom ryggen och började backa undan. Bara han inte såg henne, tänkte hon. Bara han inte trodde att hon hade snott äpplet.
”Pappa!”, utbrast pojken och pekade stolt rakt på flickan. ”Jag gav henne mitt äpple.”
”Gjorde du?” frågade pappan och rufsade till sin pojkes hår. ”Det var väldigt snällt av dig.”
”Vad önskar du dig av tomten?” frågade pojken henne högt och tydligt. Hon backade undan ännu mer. I bakgrunden hörde hon konstapelns röst när han letade efter henne. Han visste säkert att det var hon som tagit pengarna. Alldeles säkert.
Pappan såg besvärad ut. Han satte sig ned på huk och viskade något i pojkens öra.
”Va?!” utbrast pojken förfärat. ”Har hon ingen familj? Inget hem?! Men pappa, då bara måste hon få följa med oss hem!”
”Vi kan inte bara plocka med henne hem, förstår du väl, älskade vän”, förklarade pappan.
”Men”, försökte pojken alldeles tårögt, ”ingen ska behöva vara ensam på julafton, pappa. Och om hon är här alldeles ensam, hur ska då tomten veta var han ska lämna hennes paket, pappa?”
Pappan suckade.
”Låt gå då, men bara för att det är jul.” Pojken jublade. Flickan stod helt stilla, med ett hjärta som bankade hårt i bröstet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Det här kunde inte ske på riktigt. Inte här, inte henne!
Men när pappan varsamt tog hennes hand och frågade om hon ville bo hos dem över julen, fylldes hennes bröst med en sådan glädje att tårar rann över. Denna jul skulle bli den bästa någonsin, tänkte hon, när de vandrade genom folkvimlet bort mot ett hus där vit rök steg från en sotad skorsten och levande ljus dansade i nyputsade fönster. Där inne, där värmen och kärleken fanns, dit skulle hon.
Kommentarer
Trackback
