Fragments of Three Wicked Minds

Tågets signal indikerade att dörrarna höll på att stängas. Samtidigt, en trappa upp på tågstationen, slog sig en pojke ned på den halvmåneformade träbänken, med ryggen ut mot fönstren och tågrälsen nedanför. Han höll ett kort, platt paket i händerna, som genast fångade hans uppmärksamhet. Pojken vred paketet fram och tillbaka lite och studerade det blåa inslagningspappret med silvriga prickar. Precis som vilken annan pojke som helst som precis tagit klivet in i tonårsvärlden, försökte han trycka tillbaka ivern, men det lyckades dåligt och han fann sig otåligt slita sönder pappret.

Pojken var varken märkvärdigt lång eller uppseendeväckande klädd för sin ålder – svarta mjukisbyxor och svart jacka med en röd skjortkrage som tittade fram under – men i den nästan folktomma vänthallen stack hans paket och hans gröna hår ut. Han hade svarta hörlurar, men om de spelade någon musik så var volymen alldeles för låg för att någon utomstående skulle kunna höra den.

Nu hade han fått upp paketet och slitit av det sista av presentsnöret. Han höll upp dess innehåll framför sig. Det var en tavla. När han såg den kunde han inte hjälpa att le. Ett jordklot avtecknade sig mot en mörkblå rymd fylld av tindrande stjärnor. Två ansikten, ett vitt och ett svart, cirkulerade runt klotet med långa svansar efter sig. Det var hans ansikte, det svarta, och hans mammas. En klump började växa i hans mage, samtidigt som hans ansikte fortsatte att le.

Hennes ansikte, det vita.

Det bleka.

Pojken sneglade lite nervöst omkring sig. Det satt tre till på bänken; en kvinna som var helt uppslukad av sin mobil, en gymnasiegammal kille och någon som kanske var hans flickvän. Flickvännen hade blont, kort hår och hon var den enda som tittade rakt på honom. För en kort sekund möttes deras blickar, hans nervösa och hennes granskande. Så slog hon undan blicken och han gjorde samma sak. Han hade säkert bara inbillat sig, tänkte han.

Pojken tittade på tavlan igen. Den här gången vände han på den. På baksidan stod det, med hans mammas snirkliga handstil:

”Grattis Kakan, min superduper underbaraste son ♥”

Pojken vände tillbaka tavlan igen och tittade på den. Ett tåg hade rullat in på stationen, och plötsligt vällde det upp ett myller av människor från rulltrappan och bort mot spärrarna. I tumultet fiskade han upp sin mobil från jackfickan och tryckte fram sin mammas nummer.

”Hej. --- Ja, jag tyckte om den. --- Den är jättefin, tack --- Mm --- Jag älskar dig också, mamma.”

Han lyssnade till sin mammas röst och log, fast det värkte och skar inom honom som tusen knivar. Kvinnan med mobilen hade lagt undan den nu och tittade på honom i smyg. Han kunde känna hennes blickar i nacken. Flickvännen hade fått fram sin rosa iPhone och såg ut att sms:a. Hon tittade också på honom. Även pojkvännen. Kakan kunde känna sitt ansikte le ännu mer och hans kinder blossa. Rösten blev lägre för varje ord och han lutade sig närmare mobilens mikrofon.

Så reste sig flickvännen och pojkvännen upp och försvann ned för trapporna. Kakan lade på. En stund satt han kvar och tittade på tavlan. Så reste han sig upp och började sakta gå hemåt, ut genom spärrarna och bort mot centrum. Tavlan höll han kvar under armen.

Han hade precis besökt henne. Det blev inte så många helger hemma hos henne numera. Hans pappa gillade inte att han åkte dit, och det var ju ändå här hos honom som Kakan hade sina vänner och sin skola. Egentligen hette han inte Kakan. Bara någon helg då och då, då han åkte hem till henne i Farsta Strand. Hon hade kallat honom Kakan sedan han var liten. Det var deras egna namn. Bara hon fick kalla honom det.

Hon hade mött honom i dörröppningen till lägenheten. Håret dolde hon under en grön sjal, men han kunde se att det var glesare än förra gången han besökte henne. Glesare, tunnare och blekare. Halva hennes ögonbryn saknades och huden var så skrämmande blek.

”Mamma, hur mår du?” Hade han frågat när hon hjälpte honom av med jackan. Det luktade alltid rosor och syren i hennes lilla etta. Doftbladen låg utspridda på stora träfat och levande ljus fladdrade i halvdunklet. Enya sjöng på låg volym i bakgrunden. Det lät som trygghet.

”Jag mår bra, hjärtat”, svarade hon övertygande, nästan lite strängt, och log. ”Mamma mår bara bra.”

De hade haft en underbar helg tillsammans. Kanske den bästa någonsin. De hade spelat fia och sett på film, bakat muffins och dansat tillsammans på golvet framför det konstjorda vattenfallet. Han hade visat henne hur bra han kunde spela gitarr nu och hon hade sjungit med till ”Tears in Heaven”. De hade stannat uppe nästan hela natten och pratat. Han hade berättat om sina vänner i skolan och om Teresa, och hon hade lett och sagt att hon tyckte Teresa verkade vara en fin flicka. Att han var en fin pojke. Världens superduper underbaraste son.

Kakan hade försökt att inte höra hennes hostanfall som lät som om lungorna höll på att spricka. Han hade försökt att inte tänka på medicinerna som trängdes inne i skåpet på toan och inte bry sig om hennes allvarliga, låga tonfall i telefonen den där kvällen, då hon hade stängt in sig på toaletten. Mamma mår bara bra, tänkte han. Hon mådde alltid bara bra.

Det var fortfarande nästan en månad kvar till hans födelsedag, men hon hade gett honom hans present i förväg.

”Du fyller ju år så nära jul så det blir bara roligare om du får den lite i förskott, Kakan”, hade hon sagt och kramat om honom, och han hade hållit med. Hon visste alltid bäst, hans mamma. Hon förstod sig alltid på honom.

När han skulle gå hade hon kramat om honom så länge så att han trodde att hon aldrig skulle släppa taget. Till slut hade han blivit tvungen att slita sig loss för att inte missa tåget.

”Jag kommer och hälsar på nästa helg igen”, hade han lovat, men hon hade inte sagt något.

Nu var han nästan hemma. Pappas bil stod på uppfarten. Kakan, som inte längre var Kakan, öppnade dörren och klev in.

”Stäng, det är kallt”, sade hans pappa bryskt, och pojken slog igen ytterdörren efter sig. Hans pappa satt i köket med tidningen i handen.

”Vad är det där?” frågade han och nickade mot tavlan i pojkens hand. Pojken höll upp tavlan och visade.

”Jag fick den av mamma.”

”Fin”, mumlade pappan utan att titta. ”Hur är det med henne förresten.” Fortfarande lika ointresserat.

”Bra”, svarade pojken automatiskt. ”Mamma mår bara bra.”