Fragments of Three Wicked Minds

Himlen var mörkare än vanligt. Jag såg den från min flocks grotta där jag satt i mörkret och försökte sova. I generationer hade vårt släkte hållit sig gömda när solen var uppe, men nu var tiderna förändrade. En ny era hade sett sin början. Världen där utanför hade förändrats.

Försiktigt, för att inte väcka de andra, smög jag mig ut. Molnen hängde grå och regntunga ovanför mig. Bergets väggar var hala och kalla. Jag klättrade sakta ut på ett utsprång och såg världen breda ut sig framför mig.

Det är svårt att föreställa sig känslan av att se en värld i ruiner. Klot hade regnat från himlen och sprängt sönder marken. Stora, gråa fåglar med stela vingar hade flugit över himlen och skrikit ut sitt onaturliga läte - ett entonigt brummande som tryckte mot öronen. De släppte de explosiva kloten över samhällen och skog och lämnade ett brinnande inferno efter sig. Enorma, gråa trollsländor med roterande vingar hade passerat över städerna och väckt mig ur min sömn med sitt ständiga boff-boff-boff. Streck av eld syntes från dess sidor och på marken dog flyende människor som flugor.

Det var krig, människans krig.

Nu hade fåglarna och trollsländorna försvunnit och världen tystnat. Människans tid var över.

Jag blickade ut över resterna av den värld som en gång varit. Skogen hade nästan brunnit ned till rötterna. Byggnaderna på andra sidan sjön var borta. Allt var stilla, mörkt och förgiftat. Precis som det hade förutspåtts. Undergången.

Det var då jag fick syn på den ensamma farkosten som guppade mitt på sjön. En vit, smutsig skapelse som trängdes med liken i vattnet. Och på farkosten, i den, fanns överlevare!

"Vad tittar du på?" frågade en röst bredvid mig. Jag vred på huvudet. Min bror, lysande blekvit i det dämpade ljuset, kröp fram ur grottan.

"Vad tittar du på?" frågade han lågt. Jag ville svara ett mirakel, jag ville svara en katastrof. Det finns saker som är allt för dubbelsidiga för att kunna bedöma i vaket tillstånd. Så jag sa inget, och det behövdes inte. Min bror hade redan fått syn på de åtta överlevande människorna mitt på sjön.

"Det är svårt att avgöra om man ska skratta eller gråta", mumlade han.

"Tror du att de kommer klara sig?" Jag vet inte varför jag egentligen brydde mig. Min bror tittade på mig.

"Vi borde inte vara här", sade han. "De kan få syn på oss."

"Det spelar ingen roll längre", hörde jag mig själv säga. En gång i tiden, innan världen började brinna, levde vi skyddade bland bergen i årtusenden, utan att människorna kände till vår existens. Vi har alltid funnits här och observerat. En gång i tiden fanns det dem som kände till oss. De kände till alla olika släkten, även om det bara var sägner för dem. Med åren slutade man att tro på sägner. Kanske var det bäst så.

Människan fick chansen att härska över planeten, och de tog den. Varför inte? Hade det varit någon av oss andra så hade vi också tagit den. Men all makt har sin början och sitt slut. Inte visste jag att jag skulle få bevittna slutet under min livstid, men här är det. Skåda, gott folk, en världsordning i spillror. Skåda, resterna av en makt som förgjorde sig själv. Och nu flyter dess sista överlevare i en vit låda på vattnet, burna på ryggen av en av människans sista intakta skapelser.

Så vad spelade det för roll längre om de såg oss?

"Kom, jag vill ta mig närmare. Det här är intressant." Orden rann över mina gråa läppar. Jag såg den papperstunna huden i pannan på min släkting rynka sig i ett noggrant övervägande.

"Lova att låta världen ha sin gång", sade han, och med det gav han mig sin tillåtelse att lämna Bergen.

Vi klättrade högre upp, tog sats och kastade oss ut över kanten. Vinden fyllde snabbt upp det tunna membranet som stränge sig från mina armar till mina ben. Jag sträckte ut kroppen, spände alla muskler, och flög. För några stilla minuter kände jag vinden i ansiktet och befrielsen av tyngdlöshet. Sedan tappade jag höjd. Vi gledflög till nästa klippavsats, hundra meter bort, tog sats och flög igen. Snart låg grottan och dess trygghet långt bakom oss.

Vi landade i ett träd. Grenarna rispade mot vår hud när vi letade fäste.

"Titta." Min bror och följeslagare pekade på en varelse i vattnet en bit från överlevarna. Varelsen stack ut från resten av kropparna som guppade på den förorenade ytan, för den här levde. En sjöjungfru, så kallades de, med hår lika mörkt som de svartaste av bäckar. Hon iakttog människorna med en jägares blick. Det förvånade mig att se sjöjungfrur så här långt in i sjön. De var havsvarelser, avskydde trånga sjöar. Någonting måste ha fått dem att lämna det trygga Stora Blå.

Jag hade mina misstankar om vad.

Jag tyckte mig se hat i hennes blick. Detta ständiga hat. En dag kommer nog även mitt släkte att förgöra sig självt på grund utav hat. Precis som alla andra.

Sjöjungfrun verkade avvakta. Farkosten kröp fram över vattnet. Någon rodde, eller försökte i alla fall. Plötsligt verkade iakttagaren ha ändrar sig. Hon simmade närmare människorna. En honmänniska fick syn på henne och sträckte ut armen. En enkel gest av viljan att hjälpa, men hon verkade ändra sig. Fast för sent, för iakttagaren hade övergått till jägaren. Hon höll människans arm i en järngrepp. Hade det inte varit för att hanmänniskan som rodde hade drämt till jägaren med åran i huvudet så hade flickan dragits ned i havet. Nu var det bara åran som följde med jägaren ned, och människorna fortsatte sin färd över vattnet.

Var det här dessa människors första möte med oss andra? Var det första gången de såg en sjöjungfru? Kanske. Kanske var världen på väg att förändras och människans roll att förminskas.

Det här kanske var början.

"Alver", mumlade min bror och pekade ned på stranden under trädet vi satt i. Människorna var nästan framme vid den långa strandkant som förr var nästan dold av vegetation. Där, fullt synliga och med dragna bågar, stod resterna av vad som en gång i tiden var ett stolt halvfolk. En blandning mellan människa och dryad. De var inte glada. Vem kan klandra dem? Hela den skog som en gång var deras hem och skydd var bortbränd. Enstaka, nakna träd stack upp lite slumpartat ur den fortfarande pyrande jorden.

"Kan de se oss?" viskade jag. Min bror ryckte på axlarna. Höra oss? Vet inte. Vi höll oss stilla.

Tiden kändes oerhört trög.

Här var vi, alla fyra folk representerade i samma vik. Det är svårt att tänka sig att vi i grund och botten härstammar från samma stamfader. I årtusenden har vi vandrat olika vägar, alla fyra lika måna om sin överlevnad. När människan härskade över jorden tog dryaderna över trädens rike. Sjöjungfrurna blev havets fasa, och vi, vi som många gånger gått under namnet änglar, övertog luften. Det fanns en tid av samspel och balans, innan människan visade sig vara den mest framgångsrika. Jorden har bara plats för en intelligent livsform. När alverna och jungfrurna såg sina skogar och vattendrag övertas av människan föddes hatet. Ett hat som har fått gå i arv alldeles för länge.

Och nu har första stenen kastats. Människan slog ut skogarna och förgiftade sjöarna i sitt krig. Alverna vill ha sin hämnd.

Fast kan man ställa åtta individer ansvariga för vad dess folk har åstadkommit? Åtta individer som kanske inte har något alls att göra med det krig som utspelades. Det är uppenbart att dessa åtta har drabbats lika mycket som oss andra. Strandsatta, hemlösa, skadade. Är det dessa offer som ska få stå till svars för människans synder? Är det så här vår värld ska sluta? Det är skamligt.

Farkosten var nästan enda framme. Jag kunde avläsa förvåningen och skräcken i de redan sargade ansiktena ombord. Ska jag verkligen låta det här hända? Ska jag låta tusentals år av nedärvt hat få gå ut över dessa åtta människor. Det fanns ju barn ombord! Fast i generationer har mitt släkte sett till att inte lägga sig i naturens gång. Det har hållit oss vid liv. Tills nu. Är det inte dags att bryta detta fega mönster någon gång? Nu när oskyldiga skulle slaktas?!

Jag vände mig mot min bror och såg samma stridande känslor i hans ansikte.

Så slog båtens skrov i bottnen.