Fragments of Three Wicked Minds

Konungens kraftiga stämma ljöd över tornerplatsen. Även småfåglarna i skogen runtomkring tystnade som om de märkte makten i hans röst.
”Kära invånare!” Ett högt jubel hördes när invånarna från det lilla konungariket, som var samlade kring platsen, tilltalades. Kungen lät dem jubla ett tag till, innan han med ett leende höjde handen så att jublet sänktes till ett sorl och sorlet till absolut tystnad. ”Vi har, nu efter många dagars tävlande och kraftmätningar, valt ut den riddare som ska rädda vårt rike. Han har bevisat sitt mod och sin styrka, framförallt sin ridderlighet, i tävlingar som bara få kan drömma om att någonsin klara. Jag, i kraft av mitt ämbete som kung, benämner honom nu till Vän av Konungariket Björnåker och tilldelar honom nyckeln till vår huvudstad.” Ett nytt, om än kraftigare, jubel bröt ut över folkmassorna, samtidigt som varje invånare ställde sig på tårna och sträckte på sina nackar så långt de kunde för att fånga en skymt av den så hedrade riddaren.
Mitt på tornerplatsen stod han. Han hade en lång blodröd kappa som likt hans axellånga bruna hår fladdrade i vinden. Under sin vänstra arm höll han sin hjälm, och rustningen blänkte i den starka solen. Av ansiktet såg Björnåkers invånare inte mycket, eftersom riddaren var vänd mot kungen och bort från folket. Men de hade hört att han var mycket stilig.
När folkmassan ännu än gång lugnat ner sig, fortsatte kungen sitt tal. ”Men! Lyssna nu noga, hans största, viktigaste och absolut mest farofyllda uppdrag – det som ingen lyckats med tidigare! – ska vara att frita min dotter Stjärnöga från Tornet som vaktas av den fasanfulla Besten.” Det gick en susning av förvåning och rädsla genom massorna. ”Som belöning, om vår riddare lyckas med denna färd, får han min dotters hand i äktenskap, och blir, så småningom, mycket mer än en riddare! Nå, vad säger du?” Kungen adresserade riddaren direkt, som genast ställde sig på ena knät, som i en bugning, och sa med hög och klar röst att han accepterade uppdraget och allt som skulle komma med det.
”Jag, riddare Fagerhjärta, lovar på min heder att jag ska fullfölja det ni bett mig göra, även om det så leder till min död.” Vid dessa ord av sådant uppenbart mod smälte invånarnas hjärta och ett uppgivet ”åhh” kom unisont från den kvinnliga delen. Med dessa ord verkade det också som om större, eller i alla fall den mest spännande, delen av tillställningen var över och den stora folksamlingen började packa sina saker och dra sig mot staden och hemåt.
Nu när majoriteten av alla iakttagande blickar var bortvända, gick kungen fram till riddare Fagerhjärta och lade en vänskaplig hand på hans axel. Fagerhjärta la i respons sin högra hand över hjärtat, så som var det rätta att göra när man talade med en konung direkt.
”Min Herre, jag menade verkligen vad jag sade för endast en kort stund sedan, det var inte bara meningslöst babbel för att blidka befolkningen. Jag är en man som alltid talar sanning och alltid gör det som är det rätta, det är därför de kallar de kallar mig Fagerhjärta, för att mitt hjärta är vackert och ädelt.”
Kungen nickade bara och log lite lätt. ”Du behöver inte förklara dig, riddare, jag vet mycket väl innebörden av ditt namn. Det som bekymrar mig är att du kanske kommer att följa ditt hjärta för mycket.”
”Jag förstår inte vad ni menar, min Herre…”
”Såklart du inte gör”, sade konungen och skrattade hjärtligt, men i hans blick syntes några mörka moln av oro. ”Gå nu, ge dig av på ditt äventyr, men kom bara ihåg att hela riket Björnåker litar på dig och att det förväntar sig mycket av dig.”
Fagerhjärta bugade en sista gång, satte på sig sin hjälm och tittade så att det skinande svärdet satt fast ordentligt i bältet. En tjänare skyndade genast fram med en väska full av förnödenheter. Riddaren tog tacksamt emot den, sade adjö till sin härskare och riket och gav sig sedan av för att rädda prinsessan Stjärnöga.

Många dagar senare befann sig Fagerhjärta mycket nära sitt mål. Ovanför trädtopparna kunde han skymta det väldiga tornet som liksom tycktes spegla bort solljuset och därför var väldigt mörkt. Han befann sig i den delen av den djupa skogen som han aldrig ens varit nära förut och kände inte igen sig. Om riddaren hade haft en spegel hade han nog inte känt igen sig själv heller. Skägget hade hunnit växa ett par tum långt och tillsammans med det toviga håret såg det väldigt ovårdat ut. I vanliga fall var det mjukt kastanjebrunt men nu hade det samma färg som lera. Hans blodröda mantel var sönderriven och smutsig och rustningen var allt annat än skinande ren och blänkande. Riddaren hade fått utstå många faror och utmaningar på sin väg. Han hade fått slåss mot vargar och smyga förbi troll. Han hade fått simma över forsande floder och krypa igenom stinkande träsk. Han visste att han verkligen inte kunde tas för rikets mest stilige man just nu, men samtidigt var han inte orolig. Prinsessan skulle säkert se dessa utmaningar som han gått igenom som var orsaken till hans utseende och istället se hans mod och ädelhet.

När riddare Fagerhjärta var framme vid tornet och stod vid dess fot och tittade upp mot dess topp, kunde han inte göra annat än att rysa. Tornet var så brett att femtio mannar lätt kunnat stå sida mot sida tvärs över det, och så högt att tre av Björnåkers äldsta och högsta tallar kunnat stå ovanpå varandra och fortfarande få plats med god marginal. Ett dovt muller hördes från dess inre. Han drog sitt svärd och, efter att misslyckat försökt torka av det på sin trasiga mantel, höll det försvarande framför sig. Han kom ihåg vad kungen hade sagt, precis innan han hade gett sig av, att hela Björnåker förväntade sig att han skulle klara detta uppdrag. Det kändes som om det var en evighet sen han hört dessa ord, men de gav honom mod och insikt. Inte en enda gång hade vår riddare tänkt på vad som skulle hända om han räddade prinsessan och återvände helskinnad tillbaka till Björnåker. Att han en dag skulle bli kung om så skedde berörde honom inte ens. För att vara ärlig brydde han sig inte om denna avlägsna framtid, det enda som var viktigt nu var att göra rätt, vara modig och god, och behaga kungen och hans rike. Om det sistnämnda skulle uppfyllas om han nu räddade prinsessan, var han fast beslutsam om att göra det. Fagerhjärta samlade ihop all den rädsla och tvekan han kände inom sig, stängde in den så djupt han kunde, och fortsatte med beslutsamma steg framåt.

Den första kammaren han kom in i var mörk och luktade något så förskräckligt. Han kände den fräna doften som liknade sår som fått vara för länge utan att bli omhändertaget och en djupare lukt av instängdhet. Genast kände han medlidande för prinsessan som fått vara fånge i detta illaluktande torn under så lång tid. Fagerhjärta fortsatte framåt, och försökte andas ur munnen så mycket som möjligt.

Den andra kammaren han klev in i var lika mörk, men doftade väl inte lika fränt. Kanske var det så att han redan vant sig vid stanken. Vid den östra väggen började trappan som skulle leda honom längst upp i tornet, ända till prinsessan Stjärnögas rum. I sin ögonvrå skymtade han plötsligt någonting som rörde sig, men då han inte kunde se något ytterligare började han gå upp för trappan. Han försökte dölja för sig själv att hans hjärta nu bultade frenetiskt.

För varje våning han passerade kände han blicken som av något stort som följde honom, men han försökte ignorera det så gott han kunde, eftersom vad som än verkade vara där ute inte gjorde någon ansats till att skada honom. Efter vad som kändes av flera timmars klättrande nådde han tillslut toppen av tornet. Här var stanken inte alls lika påtaglig. Rummet var rensopat och till och med några strimmor solljus letade sig in från några sprickor – eller om det var väldigt smala fönster – i väggen. Framför Fagerhjärta fanns nu en stor timmerdörr. Bakom den fanns hans mål. Han klev fram till den, knackade försiktigt och öppnade den sedan mödosamt.
”Vem är du?” En ljus röst letade sig fram till honom från en vrå. Sedan hördes ett lika ljust skratt. ”Är det dig de har skickat? Åh, jag har varit borta från Björnåker alldeles för länge om det där är nya modet!”
Riddaren visste inte vad han skulle säga, så han stod kvar tyst. Plötsligt klev prinsessan ut från sin mörka hörna och han slogs av en skönhet som han aldrig tidigare skådat. Visst var hon vacker, men det var det minst smickrande man kunde säga om henne. Prinsessans hår nådde henne till midjan och blänkte gyllene i de enstaka solstrimmorna. Hon hade en mörkt blå klänning som släpade lite i marken, och stod i kontrast med hennes hår så som natthimlen står i kontrast mot fullmånen. Men det som var absolut vackrast med henne var hennes ögon, och Fagerhjärta förstod plötsligt varför de hade givit henne namnet Stjärnöga, ty liksom stjärnor sken och glittrade de.
Vår riddare sjönk ner på sitt knä och bugade så djupt han kunde.
”Min prinsessa, jag har kommit för att föra dig hem till din far, konungen av riket Björnåker. Mitt namn är Fagerhjärta och jag är riddare och Vän till riket Björnåker.” Han lade sitt svärd på marken framför sig, för att visa henne den vördnad som hon var värd.
Prinsessan fnyste. ”Fagerhjärta, jag säger nog det. Inte har du ett fagert ansikte i alla fall.”
”Min prinsessa, jag ber er, se inte till mitt yttre, ty jag har tagit mig igenom många farligheter för att ta mig hit. Vägen var svår, och ibland tedde sig den även omöjlig. Men jag överkom mina rädslor och fann er ändå. Jag vet att jag inte är till mitt bästa utseende just nu, och jag ber er igen att bortse från min smutsiga rustning och mitt ovårdade skägg.”
Stjärnöga såg ut att fundera en stund, innan hon smålog och satte sig på en stol. ”Vet du, käre riddare. En riktig riddare hade tagit sig igenom allt det och ändå tagit sig tid till att rengöra sin rustning och ansa sin frisyr och sitt skägg. Nej, jag tror jag stannar här tills min far har vett nog att skicka en riddare som har tillräckligt i sitt huvud för att inse det.”
”Men, min prinsessa, jag antog att ni var i stor fara, så jag skyndade mig hit och i all hast och oro över er glömde jag att bry mig om mitt yttre.”
”Så sorgligt. Men mitt beslut står fast – jag stannar här.”
Fagerhjärta reste sig långsamt upp och bugade lätt. ”Som du vill, ers höghet.” Han vände sig om för att gå, men stannade sedan upp och sade: ”Jag kunde inte undgå att märka att ni inte är fastkedjan vid ert rum, eller att det var särskilt svårt att komma in i tornet och nå ert rum, inga låsta dörrar fanns… vad jag menar är, varför lämnade ni inte denna avskyvärda plats tidigare, av er själv?”
Prinsessan funderade en stund igen. ”Jag antar väl att jag kunde ha gjort det, men varför skulle jag ha gjort det? Varför skulle jag göra det när hela vitsen med att jag är här är att någon ska hämta mig? Och det är ju inte direkt så att jag är i fara när besten som ska vakta”, prinssessan skrattade till, ”är fastlåst istället för mig, så som du trodde.”

Fagerhjärta drabbades av plötslig avsmak för den sköna prinsessan. Visst speglade hennes ansikte all världens skönhet, men hennes hjärta verkade kallt och hårt som sten. Han visste inte riktigt hur han skulle förklara för den gode konungen varför han inte hans dotter med sig, men samtidigt kunde han inte föra tillbaka henne med våld. Vad för slags riddare skulle han vara då?
Fagerhjärta nickade, för att visa att han hade hört det prinsessa Stjärnöga sagt, men ville inte svara, ty han visste att han bara skulle få ett avskyvärt gensvar som skulle öka hans avsmak för henne. ”Adjö, ers höghet”, sade han bara och gick sedan ut ur tornrummet.

Prinsessan tittade efter riddaren när han lämnade rummet. Hon hade nog kunnat se att han var väldigt stilig under all den lera och smuts som täckte hans ansikte, men vad för slags riddare kunde presentera sig själv för en prinsessa sådär? Nej, han kunde lika gärna vända tillbaka. Även om hon var sjuk av hemlängtan och trött ända in i märgen på detta torn. Hon visste inte hur hennes far hade tänkt alls. Stjärnöga kom ihåg första dagen i tornet, för så många år sedan; hennes far hade tagit henne i sin famn, klappat henne på huvudet och sagt att han skulle skicka någon som var henne värd när tiden var mogen. Han hade varnat henne för att försöka lämna tornet själv: Ingen riddare vill ha en modig prinsessa, de vill känna sig modiga själva och inte överglänsas av något fruntimmer, även om detta fruntimmer är av kunglig börd. Sedan hade han gått för att se till att besten var ordentligt fastsurrad och sedan lämnat henne. Den lilla prinsessan hon hade varit då hade inte kunnat hålla tillbaka sina tårar, utan hade gråtit sig själv till sömns flera veckor därefter. Hon hade varit ensam sen dess.

Vår riddare var på väg nedför trapporna och var fast besluten att hitta den best som blivit vald att vakta prinsessan. Allt verkade mycket mörkare nu och trappstegen verkade gnissla mycket mer. Han försökte få till något lockljud, men eftersom han inte hade en aning om vad för slags djur det var, var det lite svårt. Det var inte förrän han befann sig på bottenplanet som han lade märke till odjuret. Igen fångade han en rörelse i ögonvrån, vände sig mot det hållet och började långsamt gå framåt.
”Var är du, lille vän? Kom hit, kom hit. Lille vän, var är du?”
Det var samtidigt som han gick in i djuret som han hörde den dova, men ändå hesa rösten. ”Lilla? Här är det väl ändå du som är liten, människa.”
Fagerhjärta undslapp sig ett ljud av förvåning, och backade flera steg när rummet vibrerade av den mörka rösten. Rösten verkade komma långt uppifrån, och kroppen han hade klivit in i var kall och täckt av fjäll.
”Mitt namn är Fagerhjärta!” Utbrast han, kanske aningen för högt och för modigt än han kände sig. ”Vad… vem är du?”
Ett sus från vinden hördes då varelsen sänkte sitt jättelika huvud i marknivå och andades kallt på riddaren. ”Jag vet inte.”
”Hur kan du inte veta? Har du inget namn, du store?”
”Jag kommer ihåg… ett namn, Kallvind. Du är den förste som talar med mig, människa Fagerhjärta. Ett sådant underligt namn du har.”
Kyld luft omsvep Fagerhjärta, ty varelsen släppte kall luft från munnen när den talade. ”Vad är du? Vad gör du här, Kallvind?”
”Det är svårt att säga, jag tror att de kallade mig för drake. Varför jag är här… jag kommer inte ihåg så mycket av det. Se själv!” Minnen, som inte var hans egna, strömmade in i hans sinne. Först befann han sig högt uppe i luften, med en annan, större drake – moderdraken. De minnena var lyckliga. Sedan ändrades atmosfären; plötsligt befann sig flera mörklädda människor runt omkring honom, de slog honom och band honom med långa föremål, rep. Efter det fanns bara mörker. Lika snabbt som han dykt ned i drakens minnen, flöt vår riddare upp igen. Han stod framåtböjd och försökte kontrollera sin andning och sina bultande hjärtslag. Han hade hört att drakar hade magiska krafter, med någonting som detta hade han aldrig kunnat föreställa sig. När Fagerhjärta fått hämta sig började han fundera över vad han hade sett i drakens sinne. Att någon kunde göra så här mot ett försvarslöst litet djur bekom honom, även om djuret varit en drake. Fagerhjärta, en sann riddare, tyckte att alla varelser, om så djur eller människor, förtjänade att få vara i fred och vara fria såvida de inte hade skadat någon annan eller trotsat lagen på något sätt. Eftersom han tydligt hade fått ta del av Kallvinds minnen, visste han mycket väl att den då unge draken inte hade gjort något fel. Det värsta var dock att ett av de mörka ansiktena som dunklats av skuggorna i minnet han fått se verkade obekvämt bekant. Om än mycket yngre, kunde riddaren nästan svära på att det hade varit konungens ansikte. Han ville så gärna att det inte skulle vara sant, att kungen som han litade på och såg upp till var kapabel till sådana hemska handlingar. Men nu när Fagerhjärta fått vara med om smärtan som draken fått utså, kändes det som om han själv hade fått ta del av slagen. Ett brinnande hat flammade upp i hans hjärta och han bestämde sig för ett svårt beslut.
”Följ med mig, Kallvind, jag ska hjälpa dig fly från detta gudsförgätna torn!”

Utanför tornet sken eftermiddagssolen djupt blodrött. När den stora draken hade klivit ut ur tornet efter riddaren hade den först bländats av det ganska svaga solskenet vilket hade fått den att dra sig in i tornet igen
”Var inte rädd”, hade Fagerhjärta försäkrat den stora draken och försökt klappa honom lugnt på huvudet. Nu när draken var ute kunde vår riddare tydligt se hela drakens majestätiska kroppsbyggnad och raderna av blänkande svarta fjäll som täckte den. Riddaren upptäckte ett djupt, varande sår runt Kallvinds hals och drog slutsatsen att stanken i tornet måste ha kommit från det.

Plötsligt hördes ett svagt prassel från buskarna, och Fagerhjärta grep instinktivt efter sitt svärd. Även om det var smutsigt och trubbat av mycket användning gav det mer försvar än inget svärd alls.
”Vem där?” ropade riddaren ut samtidigt som draken drog bak huvudet och blottade sina sylvassa tänder.

Konungen såg riddaren höja sitt svärd och hatet i dennes ögon. Dessa ögon som förut speglat mod och beslutsamheten att hjälpa riket. Han kände djup sorg i sitt hjärta för denna riddare – denna unga pojke egentligen – som han hade trott skulle vara den rätte, men som hade svikit honom och nu skulle betala för det. Konungen klev ut ur buskarna och hade svårt för att inte le, hur många gånger hade han inte mött denna blick av obeskrivligt hat?
”Ni…!” utbrast Fagerhjärta. ”Jag trodde på er, men nu… hur kunde ni? Ni kallar er för kung, men en konung skulle aldrig ha gjort något sådant som att skada ett försvarslöst djur, eller sätta sin egen dotter i ett torn och förvandla hennes hjärta till sten för den delen heller! En konung ska alltid verka för sitt rikes bästa, och alla varelser som finns i det!” Riddaren spottade ner i marken och hans röst utstrålade stark avsky.
Björnåkers härskare fick behärska sig för att inte dra på mungiporna. Hur många gånger hade han inte hört dessa ord? Skulle riddaren här ha tystat sin tunga eller sagt något annat om han hade vetat vad som väntade honom? Nej, kungen trodde inte det, alla tror att de är oövervinnerliga, att de är speciella och ska förändra världen på ett visst sätt.
”Min pojke. Jag gör alltid det som är bäst, kanske inte för alla men för de allra flesta. En sann härskare måste kunna göra uppoffringar och ting som anses fel för att kunna uppnå ett högre mål. Jag trodde att du var speciell, att du, efter alla dessa riddare som gett sig av på detta uppdrag men misslyckats, skulle stå ovan dem med en min av triumf, med ögon som glänser av lycka men som visar den sorg i ditt hjärta av saker du gjort men som du inte velat göra. Nu antar jag att du får sålla dig med dessa riddare, och att jag ännu en gång få göra någonting jag inte vill. Adjö nu, Fagerhjärta.”
Innan riddaren hunnit reagera höjde konungen sin hand och kände kraften från sina fingertoppar samtidigt som den tungt beklädde riddaren föll till marken och började kippa efter luft. Draken gav ifrån sig ett jämrande ljud och började dra sig tillbaka mot tornets ingång.
”Lugn nu, min pojke. Det tar inte lång tid, men jag är rädd att det nog är väldigt smärtsamt”. Det kändes som om det tog flera långa minuter innan Fagerhjärtas ögon förlorade sitt fokus och hans kropp låg still.
Konungen suckade tyst. Det var nödvändigt, det han nyss hade gjort. För rikets bästa. Björnåker skulle aldrig överleva en svag härskare. Han klev fram till draken som tvekande förde fram sitt stora huvud mot mannens hand.
”Kom nu, min store vän. Du får gå tillbaka till tornet nu”, sa han medan draken leddes bort till tornet igen. Han klappade den stora besten på den fjälliga, mörka halsen. ”Du gör ditt jobb alldeles för bra.”