Mannen vred sina händer. Även om han försökte se lugn och oberörd ut, kunde han inte kontrollera händerna. De vred och vände sig, och han fick nästan sitta på dem för att hålla dem i schack. Himlen var mörk, fastän klockan bara var strax efter fyra på eftermiddagen, och när han lutade sig lite framåt för att kunna se ut genom tågfönstret såg han endast sin egen spegelbild och ljuset från några enstaka gatlyktor som de svischade förbi. Hans hårfäste hade långsamt börja krypa bakåt, och tunna ålderslinjer syntes tydligt både i pannan och under ögonen. Livet hade inte tagit det varsamt med honom. Han studerade sig själv, och kände lite ångest i hjärtat för att tiden gick så fort, ända tills han insåg att han var iakttagen. Han tittade mot den unga kvinnan som satt bredvid honom, och hon riktade blicken snabbt nedåt mot sin mobil. Hon hade lite risigt, mörkt hår och såg väldigt, väldigt trött ut. Han vände sig bort och blundade.
Snälla, låt mig vara framme snart. Han längtade efter en lugn kväll, en kväll då han inte skulle behöva göra någonting annat än att sova.
”Nästa: Sundbyberg. Byte till tunnelbana”, utropade plötsligt en kvinnoröst från högtalarna och mannen hoppade till. Han måste ha slumrat till en stund. ”Tåget går mot: Bålsta.” Mannen reste sig upp och stängde jackan, drog upp dragkedjan så långt upp det gick för att kall blåst inte skulle komma innanför. Han var först ut från tåget när det väl stannat, och han slängde en snabb blick mot sätet där han suttit för att en sista gång titta om han glömt något. Än en gång upptäckte han att den unga kvinnan tittade på honom, men så fort deras blickar möttes tittade hon bort. Märkligt.
Mannen trängdes ned för trapporna från perrongen med en massa andra medpassagerare och önskade att han visste hur man teleporterade sig. Att slippa morgon- och eftermiddagstrafiken och komma hem snabbt, det skulle vara så skönt. Han tillbringade en stund med att föreställa sig hur kort tid det skulle ta att ta sig till och från jobbet, och hur mycket längre tid han skulle kunna spendera hemma. Sen blev han påmind om vad som väntade honom och han tänkte att saker och ting nog var bäst som de var.
Det hade börjat dugga när han väl var ute på den öppna gatan så han drog upp axlarna så långt det gick och begravde ansiktet i jackan för att undvika regnet så mycket som möjligt. Med blicken nedåt började han raskt gå hemåt. Han var tacksam att de hade köpt en lägenhet så nära centrum, så att han slapp vara ute så länge i detta ruskiga höstväder, men samtidigt inte. Han funderade på om han skulle ta en extra sväng runt området för att få vara en stund längre för sig själv, när han såg sin frus ansikte titta ner på honom från tredje våningen. Han suckade tyst och höjde sedan handen i en hälsning. Hon tittade ner en stund längre på honom, med uttryckslös min, innan hon försvann in i lägenheten.
Han skramlade en stund i sin portfölj innan han hittade nycklarna till lägenheten. Han satte hemnyckeln i ytterdörren, och öppnade försiktigt. Hallen luktade unket, så som den alltid gjorde nuförtiden, och tystnad mötte honom. ”Hallå?” Mannen klev in och tog av sig skorna. Förutom lite prassel, långt in i lägenheten, fick han inget svar. Han hängde av sig sin jacka och gick till köket för att ta ur matlådan ur väskan. Tallrikar låg travade på diskbänken tillsammans med ett glas mjölk som luktade surt. Jag är galen, tänkte han, som kommer tillbaka varje dag. Om jag bara kunde lämna bara för en kort minut och få en lugn stund. Han suckade igen och begav sig vidare in mot sovrummet.
Den första synen han möttes av var blod på väggarna. Ett foster som ihopkrupet stirrade på honom. Igen? Han kände en skarp smärta i bröstet, samtidigt som han bara ville ge upp. Det fungerade ju aldrig, och även om det någon gång skulle göra det var han inte så säker på om det skulle hjälpa. Han suckade igen, tillgivet, som om det var det enda han kunde göra. ”Stå inte där och sucka...”, kom det en viskning från hörnet och mannen kastade en blick ditåt. Där satt hans fru, med ryggen rakt mot väggen och det långa bleka håret i strimmor runt ansiktet. Hon såg grå ut, som om all livskraft försvunnit ur henne. ”Jag var så säker den här gången…”. Han skyndade sig bort mot henne och sjönk ned på golvet. Han la en arm trösterikt runt hennes axlar, men hon drog sig bort. Hon tittade på en osynlig punkt i luften, och drog långsamt i en sliten hårtest medan hon fortsatte.
”Jag var så säker, så hemskt, hemskt säker. Kanske för säker. Men så vaknade jag och blod, blod överallt.” Mannen tittade bort mot sängen och, mycket riktigt, sängkläderna var nerfläckade nästan till oigenkännlighet. Insidan på hennes vader var också röda av nu torkat blod. Han visste inte vad han skulle säga.
”Har du suttit här hela dagen?”
Hon nickade knappt och fortsatte sedan som om hon inte hört honom. ”Jag vill bara ha ett barn, är det för mycket begärt? När jag vaknade och såg allt blod, åh, det var så fruktansvärt mycket, blev jag så ledsen så jag tog det och målade det på väggen. Mitt barn.” Hon nickade bort mot det som han hade mötts av. ”Så att det skulle finnas någonstans, och inte bara försvinna…”. Hon började snyfta, och gjorde inget motstånd när han drog henne till sig. ”Kom nu, så tvättar vi av dig…”. Mödosamt begav de sig mot badrummet där han tappade upp ett bad åt henne. Långsamt sjönk hon ner i det, samtidigt som tårarna fortsatte att rinna. Till imorgon skulle det vara bortglömt, all denna smärta, och hon skulle vilja försöka igen, bara en gång till, en sista gång. Och om några veckor skulle hela proceduren upprepas igen. Men, nej, han ville inte tänka på det. Så länge plockade han fram trasan och de gula plasthandskarna som han förvarade bakom dörren i hallen. Han hällde skurmedel i en hink och började skrubba. Skrubba bort allt, tills som om fostret aldrig funnits och väggen var vit och blank igen. När han var klar, ställde han sig mot fönstret och tittade ut mot den becksvarta himlen. Klockan var bara strax efter fem och hans händer darrade.
Jag hoppas att jag inte gör någon läsare ledsen, för det här inlägget är väldigt försenat. I alla fall:
Jag själv har märkt att en utav de svåraste sakerna när jag skriver är att skapa trovärdiga personligheter. Risken är alltid stor att alla ens karaktärer blir varandra lika och i slutändan har lika mycket innehåll som Bella i Twilight. Just därför tänkte jag att nästa uppdrag ska gå ut på att skapa en karaktär. Se det som en övning om ni vill det.
Varje dag passerar vi hundratals, kanske rentav tusentals, människor på väg till och från jobbet eller skolan, på bussen, tåget, i bilkön, matkön, kön till bankomaten... Ja överallt. Man reflekterar inte ens över det. Ert uppdrag blir att välja ut en av dessa personer ni passerar och studera honom/henne noga. Ni ska nu, utefter vad ni ser, hitta på vem han/hon är och skriva en kort novell om det. Är mannen som cyklar med hjälm och kostym vid Slussen på väg hem till sin fru och sina två barn efter en dag på kontoret? Eller är han kanske på väg hem till sin pojkvän? Har han lik i garderoben? Kanske önskar han innerst inne att svärmor vore död? Bara fantasin sätter gränserna.
En liten detalj till som ni ska ha med i era noveller; de ska börja med den scen som ni själva har bevittnat. Mannen som cyklar, den äldre damen som sitter med en blombukett i handen på pendeltåget, hon som ni fick ögonkontakt med på tunnelbanan eller kanske pojken som sparkar fotboll utanför ett hus. Låt oss som läsare betrakta personen på samma sätt som ni fick betrakta den. Därefter är det fritt fram att grotta ned sig i vem han eller hon är.
DEADLINE: 3/12 2011
