Undergången - Del 1
Så varsågoda! Avnjut Del 1!
Skogen
Jag hade hoppats att allting bara skulle vara en ond dröm. Men tyvärr hade jag fel. Allting var riktigt, allting var äkta. Även de nerbrunna träden och de som fortfarande brann lite i grenarna. Sorgen och ilskan låg tillsammans som ett tungt stenblock över hjärtat. Mitt och många andras hem hade brunnit med allt annat. Brunnit ner, brunnit upp, brunnit ända tills det enda som fanns kvar av träden var svarta stumpar som rykte svagt i den mjuka vinden. Hur kunde den fortfarande blåsa som vanligt efter vad som hade hänt? Hur kunde fåglar fortfarande kvittra efter allt som hade förstörts? Skogen var en uppbrunnen skugga av sin forna glans. Förstörd, skändad, ödelagd. Jag trampade oavsiktligt på en uppbrunnen mindre trädgren som låg svart och död på marken. Bredvid grenen låg en man med ansiktet neråt i mossan. Hans rygg var täckt av små kratrar täckta med levrat blod, men det hade slutat blöda från dem för länge sen. Han hade legat här i några veckor, stanken som steg från den ruttnande kroppen fick mig att rynka på näsan. Utan att jag kunde hejda det började tårarna fylla mina ögon som sedan rullade ner för kinderna. Min syster slöt upp bredvid mig och tog min hand.
"De har förstört vårt hem", sa jag. Min syster höjde handen och torkade bort tårarna som rann hejdlöst ner för mina kinder.
"Jag vet", instämde hon. Jag svalde och försökte hindra fler tårar från att falla. Jag såg ner på kroppen vid mina fötter. Han måste ha varit en av dem om förstörde vår skog, vårt hem. Raseriet bubblade upp i mig som en kittel som höll på att koka över. Jag hängde av mig pilbågen och förde snabbt bak handen och greppade en bil. Snabbt la jag pilen längs med bågen och släppte strängen. Pilen flög iväg med ett swosh och borrade in sig i mannens rygg, den blev ståendes med den fågelfjädrade änden rakt upp. Min syster kastade sig på min hand och tryckte den mot min kropp, hindrade mig från att avfyra ännu en pil.
”Vad gör du?” utbrast hon. Mina ögon smalnade, jag släppte inte pilen med blicken.
”Såna som han förstörde vår skog! Våra liv och våra hem!” sa jag. Min systers sorgsna blick naglade fast min. De mossgröna ögonen, så unga och som på grund av kriget blivit klokare än vad hennes år krävde.
"Du kan inte hålla en enda människa ansvarig för allt det här", hon slog ut med händerna mot vår skogs döda rester. Jag fnös och tog ett steg mot henne.
"Det här är människornas verk. Inför domedagen står de alla skyldiga", morrade jag.
”Men hämnas inte på de som bragts om livet. Ge domen till de som fortfarande lever”, min systers röst var vass och hon hade en poäng. Istället för att argumentera mer vände jag om och gick ner för kullen mellan trädstumparna medans jag hängde bågen runt överkroppen igen. Himlen var molnig men ibland tittade solen fram. Som om ingenting hade hänt. Jag såg ut över den lilla flodviken framför mig. Vattnet låg stilla och blankt, små vågor krusade ytan. Men någonting bröt stillheten. Det var en vit båt, men propellern snurrade inte. Istället satt två män och rodde med två träpinnar med tillplattade ändar. Båten var halvfull, några rörde sig inte. Andra låg mot kanten och såg ner på den lugna vattenytan. Jag tog ett djupt andetag för att kontrollera raseriet som började bubbla inombords. Så länge det fanns en enda levande människa kvar på den båten så skulle de få betala för alla liv de hade tagit. Alla dryader och deras träd. En dryad bor i sitt träd tills det dör och då dör dryaden med träder. Och tvärt om. Nästan alla träd i den här skogen hade haft en levande dryad. Få träd var kvar, få dryader var kvar. Alvernas anfader var på gränsen till utrotning, allt på grund av att människorna inte kunde hålla sina bråk i styr.
Jag hörde fler steg bakom mig, som snart stannade av. Jag tog ytligare några steg fram och stannade vid strandkanten. Jag släppte ut ett andetag för att lugna mig. Människorna satt i båten som om ingenting hade hänt, som om de var oskyldiga som helgon. Med ett lågt morrande slet jag loss bågen, greppade änden på en pil i farten och spände bågen med en hand som inte darrade det minsta. Jag knep ihop ena ögat och siktade på en smutsig kvinna med mörkt hår. Ett huvud bröt vattenytan några meter från båten, betraktade den ett tag innan sjöjungfrun gled ner under ytan igen. Lämnade bara efter sig några vattenringar som förökade sig på ytan. Sjöjungfruns gråbleka ansikte dök upp precis vid sidan av skrovet igen, kvinnan som jag höll sikte på slängde sig mot relingen och sträckte fram handen. Sjöjungfrun log, om ens med en liten ryckning i ena mungipan. Kvinnans ansikte föll, sjöjungfrun sköt upp och grep tag med en fjällig hand om hennes handled. Kvinnan skrek till och en lång man bakom henne reste sig upp med en av årorna i handen. Han höjde den och drämde till sjöjungfrun i tinningen. Hon ryckte till och släppte snabbt handen, sjönk ner tillbaka under vattnet. Det började värka i armmusklerna, men jag försökte att ignorera det. Mannen med åran såg sig runt. När han vände huvudet åt vårt håll tappade han all färg i ansiktet. Han måste ha utstött ett ljud, för alla andra såg snabbt på honom innan de såg åt hållet han stirrade på. Det såg ut som alla drog efter andan. Det värkte ordentligt i armen som höll strängen spänd. Ett prasslande från ett av träden som fortfarande levde med alla dess grenar i löv i behåll fick mig att snegla uppåt.
I trädkronan satt två bleka vingförsedda varelser. Luftens barn. Barn var nog rätta ordet, de var ungefär lika långa som ett människobarn som var kanske två år från tvåsiffrig ålder. Bleka som snö och med vingarna hopfällda intill kroppen. Jag slöt ena ögat igen och fokuserade på kvinnan igen som höll sin blödande arm. Det kliade i hela kroppen. Jag ville fyra av bågen, jag ville de den blänkande pilspetsen borra sig igenom hennes kropp. Sedan fyra av en till, och en till, och en till. Ända tills alla på den där båten var lika döda som mannen jag fyrat av en pil i. Det var tyst runt omkring, inga fåglar kvittrade. Vattnet gav ifrån sig ett lätt kluckande när det gick emot strandkanten. Tystnaden höll i sig i några sekunder till. Sen det skrapande ljudet när båtens skrov slog i botten.
