Fragments of Three Wicked Minds

Sibylla bredvid OKQ8 i Jakobsberg var inte fullt av folk kvart över 5 på kvällen, men alla fönsterplatser med de bekväma sätena var upptagna. Jag och min man sedan 39 år tillbaka, Roger brukade inte stanna på såna här ställen, men tanken var nästan tom och vi hade fått åka av vid Jakobsberg i Järfälla för att tanka. Våra magar hade knorrat av hunger och trots att jag föredrog att äta hemlagad mat så hade inte den röda Sibyllaskylten sett helt oinbjudande ut. Jag och Roger hade beställt varsin hamburgare och slagit oss ner vid ett fönsterbord inne i hörnet.

Det kändes alldeles för tyst. Snarlika snabbmatsställen i Linköping kändes mycket mer högljudda och bråkiga, men den här låg inte inne i city direkt. Roger satt och läste dagens nummer av 'Svenska Dagbladet' med rynkad panna. Framsidan pryddes av en bild på en mörkhyad kvinna med en liten pojke på höften och rubriken sa att något HIV-vaccin hade visat sig fungera. Utanför åkte bilar förbi på vägen och vissa svängde in för att tanka på bensinmacken som bredvid, runda ljuskäglor som svepte förbi i mörkret. Jag plockade upp min mobiltelefon ur handväskan och tryckte ner en av knapparna så att skärmen vaknade till liv. Alla funktioner som fanns var för mig helt onödiga. Jag ringde lite personer ibland, skickade sällan iväg ett sms och använde definitivt inte spelen som fanns. Sonen skickade ibland en bild på barnbarnet och det var alltid uppskattat. Jag låste upp telefonen och fick upp bakgrundsbilden på barnbarnet, en bedårande liten flicka som skulle fylla 4 imorgon. Jag och Roger hade åkt från linköping vid halv 4 idag och stannade nu för att tanka i Jakobsberg. Det tog några minuter, men tillslut hade jag fått iväg ett sms till sonen vart vi befann oss och att vi precis hade fått i oss lite mat. Vi skulle inte vara framme i Falun förens runt 9 på kvällen, så det var skönt att nyss ha ätit.

Tystnaden inne på Sibylla bröts när dörren plingade till och tre unga tjejer kom in, skrattandes åt någonting som de måste ha skojat om utanför. De beställde sin mat, betalade och slog sig ner vid bordet bredvid oss, hängde jackorna över stolsryggarna, Roger la ihop tidningen och nickade mot mig. Jag nickade tillbaka och vi reste oss upp, det var dags att bege sig innan det blev för sent.

Klockan var halv 10 när kom fram till Falun och svängde upp på sonens uppfart. Några spadar och en hink låg slängda på gräsmattan och utemöblerna i trä stod fortfarande kvar, trots att det i början av december. Roger muttrade någonting om att sonen borde röja bort sommarmöblerna innan han plingade på dörren. Efter några minuter öppnades dörren och svärdottern öppnade dörren med en flaska välling i handen. Hon släppte in oss med ett leende och en kort kram innan hon försvann in i tvååriga Simons rum. Så fort hon försvunnit in hördes små tassande steg från vardagsrummet och snart fyraåriga Louise blev synlig i öppningen till vardagsrummet med sin slitna tygkanin i famnen och sitt rosa nattlinne på kroppen.

”Farmor! Farfar!” utbrast hon och började springa mot oss med små steg. Jag hängde av mig kappan på kroken och tog av mig stövlarna. Roger gjorde ingetdera utan sjönk ner på knä och plockade upp Louise i famnen. Det knakade lite i hans höft, men han brydde sig inte. Vid 68 års ålder var inte kroppen som den brukade vara.

”Ska inte du sova, gumman?” frågade han. Louise skakade på huvudet så att de rödblonda lockarna dansade runt huvudet. Hon tryckte tygkaninen mot bröstet.

”Jag är inte trött”, sa hon. Roger log brett och studsade lite med henne i famnen.

”Men du fyller ju år imorgon, då måste du vara pigg”, sa han och drog bort lite hår från ansiktet. Louise höll upp tre fingrar och efter lite betänketid fällde hon upp ett till.

”Fyra år”, sa hon glatt. Roger kittlade henne under hakan.

”Du borde sova gumman, fylla fyra är en stor sak”, sa han och pussade henne på kinden. ”Säg hej till farmor också”, mumlade han. Louise nickade och lät sig ställas ner på golvet. Hon tog min hand och började dra mig mot sitt rum.

”Kom farmor, du ska få en sak av mig” sa hon. Inne i sitt rum öppnade hon en låda och plockade fram en teckning som låg överst. Hon la den på sitt låga ritbord. Det var en bild med sex personer, alla utan kropp och med otroligt långa ben och långt hår. Två hade grått hår, två var långa och två var korta. Bakgrunden slarvigt målad med blå krita och gräset var flera centimeter under fötterna på figurerna. Louise pekade på de små.

”Det är jag och Simon, där är mamma och pappa och där är du och farfar”, i tur och ordning pekade hon på de små, de långa och sist de gråa. Teckningen var en av många, någonting som vilken fyraåring som helst kunde måla. Men längst ner hade Louise skrivit sitt namn med långa lila bokstäver. Men hon hade stavat det ”Loiuse”.

Louise räckte mig teckningen.

”Du får den”, sa hon och kramade tygkaninen igen. ”Jag har målat många.” Jag klappade henne på huvudet. Louise knep ihop ögonen och gäspade stort och gnuggade sig i ena ögat med handen.

”Ska vi gå och lägga oss?” frågade jag och la huvudet på sned. Louise nickade och gick direkt bort mot sängen, drog bort lakanet och kröp ner. Jag satte mig på sängkanten och placerade hennes tygkanin nära hennes ansikte.

”Sov gott, jag ska gå ut och hälsa på din pappa”, sa jag och pussade henne på huvudet.

”God natt farmor”, sa Louise och slöt ögonen. Hon såg ut som sin pappa när han var liten. Han hade också alltid sovit med sin tygelefant nära sig utan att bry sig om vad som fanns runtomkring. Han hade kunnat sova lugnt mitt under en högljudd middag. I likhet med honom brydde sig inte Louise om att tv hördes genom väggen eller att Simon grät högljutt från sitt rum. Louise och Simon var mina barnbarn, livets efterätt. Man kände sig gammal när ens barn fick egna barn, men lyckan av det gick inte att beskriva. Att se ens barn uppleva samma lycka som man själv känt gjorde en varm ända in i märgen. Det fanns ingenting de kunde göra fel, inte ens när de bråkade om vem som skulle sitta i farfars knä. Jag väntade tills hennes ansikte slappnade av och hon hade borrat in huvudet i tygkaninens mjuka mage innan jag gick ut ur rummet.

Författarens kommentar: Meningen var att den skulle vara mer gullig än speciellt händelserik, jag hoppas att jag lyckades med det, annars säger jag: Förlåt för att den inte handlade om någonting ;)