Fragments of Three Wicked Minds

Mark

Luften var sur och sved när den följde med ned i lungorna, som frätande gift. Himlen var regntung. Regn, tänkte jag. Bra. Regnet skulle rena luften.

Jag kände båtens skrov skära in i ryggen, men jag brydde mig inte om att sätta mig bekvämare. Vem bryr sig om bekvämligheter nu?! Jag hade inte sett en säng på flera veckor, eller en dusch. Gud, jag skulle ge vad som helst för en dusch och ett par rena, hela kläder! Visst är det konstigt att bry sig om hygienen i vår situation? Jag borde bry mig mer om mat. När åt vi senast...? Jag räknade bakåt, men kunde inte riktigt minnas. Innan vi hamnade på den här båten i alla fall.

Jag hörde min yngre bror mumla i sömnen och tryckte honom instinktivt närmare mig. Adam satt lutas mot min ena axel, Carl mot den andra. De var båda åtta, tvillingar, fast de såg inte särskilt lika ut. Carl var knubbig och brunhårig, Adam mager och blond. Han brukade gilla att spela fotboll, fast det kändes som i ett annat liv. Ett annat liv, då vi tre var vanliga ungar med fotboll, TV-spel och fiollektioner. Det var innan kriget. Innan bomberna föll och sprängde våra gamla liv i bitar. Utplånade villan med våra ägodelar och föräldrar. Det fanns bara kvar en rykande massa när vi kom dit. Allt, bara borta. Som om det aldrig hade funnits där.

Jag var sjutton. Tekniskt sett inte ens vuxen, fast vem bryr sig om åldern när det gäller att överleva?

Att vi hamnade på den här båten var en ren händelse. Jag hade tagit mina bröder med mig och flytt. Skyddsrum var uteslutet - de som fanns var redan överfyllda. Familjer dirigerades in i skolorna och fönstrens mörklades, men vi lever på det andra decenniet. Det spelar ingen roll om en hel stad släcks ned, värmekamerorna kommer ändå att hitta en till slut. Det fick vi höra av en man, och han tipsade oss om att alltid vara i rörelse. "Stanna aldrig på samma ställe två nätter i rad. Sök er bort från staden."

Så vi gjorde det. Vi flydde. Efter något som kändes som en livstid kom vi till den här byn och fick kontakt med Einar, en man som var ledare över en bunt överlevare. Hos honom fick vi mat och skydd, i alla fall till en början. Sedan sökte sig bomberna även hit och snart fanns det inga andra kvar än vi åtta som nu satt i båten. Åtta vilsna, hemlösa och utsvultna spillror av mänskligheten.

Allt detta var krigets fel. Det tredje världskriget. Det hade börjat för snart ett år sedan då en hemsida började läcka information om några hemliga dokument om USA, Ryssland och Japan. Det här var stort, större än Wikileaks någonsin skulle kunna drömma om, men det visste vi inte då.

Det blev krig. USA attackerade Ryssland, som drog in arabvärlden och Japan. Men allt spårade ur totalt. Plötsligt riktade alla länder vapen mot varandra, och när det ryktades att Skandinavien rustade upp (i självförsvar, konstaterade man efteråt) var första stenen kastad. Sedan blev världen inte sig lik. I månader regnade bomberna och flyglarmen gick varma.

Nu var det tyst. Skriken hade tystnat.

Jag var rädd. Inte rädd för att dö, inte längre, men rädd för att leva. Jag var rädd för vad som väntar oss nu. Jag var rädd för den värld som mina bröder skulle tvingas växa upp i. En oviss framtid.

Jag kramade lite extra runt Adams magra axlar och rös inombords.

"Kolla på det här", mumlade Einar och pekade på vattnet. Han satt med båda händerna runt en åra och rodde sakta fram. På andra sidan båten satt en ung pojke som jag inte kunde namnet på. Han rodde också.

Ali, en medelålders kvinna med mörk hy, lyfte sitt rödgråtna ansikte från händerna och tittade ut. Hennes snyftningar kom av sig i en hickning och hon tystnade. Även pojken med åran lyfte blicken och tittade ut. Ville, en tystlåten ung man, fortsatte bra att stirra rakt fram ut i ingenting. Så hade han gjort sedan vi kom hit. Till och med innan hans syster dog. Hennes lik låg fortfarande kvar lutad mot hans axel. Ingen hade hjärta nog att slänga henne över bord.

Förutom henne fanns de fyra till vars ansikten stirrade tomt ut i intet. Deras ögon skulle aldrig mer se. Deras hjärtan hade slagit sina sista skälvande slag och för alltid tystnat. De sov. Så brukade jag tänka om dem, att de sov. För det var lättast så.

Till slut fick även min nyfikenhet mig att lösgöra mig från mina bröder och vända blicken åt det håll de andra tittade.

De tittade på vattnet. Sotsvarta vågor drog som giftiga skälvningar över ytan och slog emot de uppsvällda kroppar som flöt på dess yta. De guppade fridfullt i tystnaden.

Jag ställde mig upp och tittade tårögt över scenen framför mig. Ett panorama av död, fler lik än jag kunde räkna, och jag kunde inte låta bli att desperat söka efter överlevande. Någon, bara någon.

Det var då jag fick syn på henne. En flickas ansikte stack upp över ytan långt där borta och tittade på oss. Jag kunde se henne röra sig, försvinna ned under vattnet. Plötsligt dök hennes ansikte upp alldeles bredvid skrovet och jag drog ofrivilligt efter andan. En överlevare! Jag sträckte instinktivt ut handen för att hjälpa henne ombord. Det var då jag såg hennes gråa, fjälliga hy, ögon svarta som bäckar och...!

Skräckslaget försökte jag dra tillbaka handen, men varelsen kastade sig över den med kloförsedda fingrar som borrade sig in i min hud. Simhuden mellan fingrarna pressades kalla och blöta mot min underarm och ett skrik började formas i halsgropen. Varelsen flinade och blottade en rad sylvassa tänder  Plötsligt kom något platt farandes över mitt huvud och träffade varelsen i huvudet. Greppet om min arm lossnade och jag föll bakåt. I nästa sekund såg jag åran och den kloförsedda armen försvinna ned i djupet.

Min puls hamrade i bröstet. Armen värkte och sved.

"Kan du röra handen?" frågade Einar som nu stod lutar över mig med ett chockat uttryck. Han tittade storögt på min upprivna, blodiga arm. "Vad fan var det där?"

Jag hade börjat se suddigt. Det rang i öronen. Som i en dröm ställde jag mig ostadigt upp. Vattnet låg lika stilla som förut igen. Jag reste blicken mot stranden som vi nu var på väg mot och drog efter andan. Bakom mig hörde jag de andra göra samma sak.

På stranden stod ett dussin smala människor med stora pilbågar spända. Pilspetsarna pekade rakt mot oss. Jag kände blodet frysa till is.

Vid en andra anblick såg man att det inte var människor heller, lika lite som den där flickan i vattnet hade varit det. De var högresta, bleka och vackra. Alla var nästan två meter långa och obehagligt smala. Spetsiga öron stack upp genom spikrakt, glansigt hår.

Sekunderna kändes som minuter. Pilspetsarna blänkte i solen. Vi stod tysta. Hjärtat fortsatte att hamra. På durken bildades en liten pöl av blod som sakta droppade ned från min skadade arm. Dropp dropp dropp. Sekunderna blev till år. Jag hade kunna hinna tänka miljoner tankar, men det enda jag kunde tänka var: "Det är över."

Båten var nästan ända framme när jag ur ögonvrån fick syn på en rörelse uppe bland träden. Jag vred på huvudet och fick syn på två små, kritvita varelser gömda bland lövverken. Deras ansikten var små som barns, men ögonen kloka. De var inte vackra, och ändå var de det.

De måste vara änglar, tänkte jag. En ynka gnutta hopp hade fötts i mitt bröst. Det var något med hur de tittade på pilbågsmännen på stranden. Eller kanske var det något med hur de tittade på mig...?

Pilspetsarna fortsatte att blänka vassa i solens kalla strålar.

Så slog båtens skrov i bottnen.

 

---------------------------------------------------

Det var sista delen! Hoppas ni uppskattade den lika mycket som jag och Camilla gillade att skriva den!

Kram Hannah

Himlen var mörkare än vanligt. Jag såg den från min flocks grotta där jag satt i mörkret och försökte sova. I generationer hade vårt släkte hållit sig gömda när solen var uppe, men nu var tiderna förändrade. En ny era hade sett sin början. Världen där utanför hade förändrats.

Försiktigt, för att inte väcka de andra, smög jag mig ut. Molnen hängde grå och regntunga ovanför mig. Bergets väggar var hala och kalla. Jag klättrade sakta ut på ett utsprång och såg världen breda ut sig framför mig.

Det är svårt att föreställa sig känslan av att se en värld i ruiner. Klot hade regnat från himlen och sprängt sönder marken. Stora, gråa fåglar med stela vingar hade flugit över himlen och skrikit ut sitt onaturliga läte - ett entonigt brummande som tryckte mot öronen. De släppte de explosiva kloten över samhällen och skog och lämnade ett brinnande inferno efter sig. Enorma, gråa trollsländor med roterande vingar hade passerat över städerna och väckt mig ur min sömn med sitt ständiga boff-boff-boff. Streck av eld syntes från dess sidor och på marken dog flyende människor som flugor.

Det var krig, människans krig.

Nu hade fåglarna och trollsländorna försvunnit och världen tystnat. Människans tid var över.

Jag blickade ut över resterna av den värld som en gång varit. Skogen hade nästan brunnit ned till rötterna. Byggnaderna på andra sidan sjön var borta. Allt var stilla, mörkt och förgiftat. Precis som det hade förutspåtts. Undergången.

Det var då jag fick syn på den ensamma farkosten som guppade mitt på sjön. En vit, smutsig skapelse som trängdes med liken i vattnet. Och på farkosten, i den, fanns överlevare!

"Vad tittar du på?" frågade en röst bredvid mig. Jag vred på huvudet. Min bror, lysande blekvit i det dämpade ljuset, kröp fram ur grottan.

"Vad tittar du på?" frågade han lågt. Jag ville svara ett mirakel, jag ville svara en katastrof. Det finns saker som är allt för dubbelsidiga för att kunna bedöma i vaket tillstånd. Så jag sa inget, och det behövdes inte. Min bror hade redan fått syn på de åtta överlevande människorna mitt på sjön.

"Det är svårt att avgöra om man ska skratta eller gråta", mumlade han.

"Tror du att de kommer klara sig?" Jag vet inte varför jag egentligen brydde mig. Min bror tittade på mig.

"Vi borde inte vara här", sade han. "De kan få syn på oss."

"Det spelar ingen roll längre", hörde jag mig själv säga. En gång i tiden, innan världen började brinna, levde vi skyddade bland bergen i årtusenden, utan att människorna kände till vår existens. Vi har alltid funnits här och observerat. En gång i tiden fanns det dem som kände till oss. De kände till alla olika släkten, även om det bara var sägner för dem. Med åren slutade man att tro på sägner. Kanske var det bäst så.

Människan fick chansen att härska över planeten, och de tog den. Varför inte? Hade det varit någon av oss andra så hade vi också tagit den. Men all makt har sin början och sitt slut. Inte visste jag att jag skulle få bevittna slutet under min livstid, men här är det. Skåda, gott folk, en världsordning i spillror. Skåda, resterna av en makt som förgjorde sig själv. Och nu flyter dess sista överlevare i en vit låda på vattnet, burna på ryggen av en av människans sista intakta skapelser.

Så vad spelade det för roll längre om de såg oss?

"Kom, jag vill ta mig närmare. Det här är intressant." Orden rann över mina gråa läppar. Jag såg den papperstunna huden i pannan på min släkting rynka sig i ett noggrant övervägande.

"Lova att låta världen ha sin gång", sade han, och med det gav han mig sin tillåtelse att lämna Bergen.

Vi klättrade högre upp, tog sats och kastade oss ut över kanten. Vinden fyllde snabbt upp det tunna membranet som stränge sig från mina armar till mina ben. Jag sträckte ut kroppen, spände alla muskler, och flög. För några stilla minuter kände jag vinden i ansiktet och befrielsen av tyngdlöshet. Sedan tappade jag höjd. Vi gledflög till nästa klippavsats, hundra meter bort, tog sats och flög igen. Snart låg grottan och dess trygghet långt bakom oss.

Vi landade i ett träd. Grenarna rispade mot vår hud när vi letade fäste.

"Titta." Min bror och följeslagare pekade på en varelse i vattnet en bit från överlevarna. Varelsen stack ut från resten av kropparna som guppade på den förorenade ytan, för den här levde. En sjöjungfru, så kallades de, med hår lika mörkt som de svartaste av bäckar. Hon iakttog människorna med en jägares blick. Det förvånade mig att se sjöjungfrur så här långt in i sjön. De var havsvarelser, avskydde trånga sjöar. Någonting måste ha fått dem att lämna det trygga Stora Blå.

Jag hade mina misstankar om vad.

Jag tyckte mig se hat i hennes blick. Detta ständiga hat. En dag kommer nog även mitt släkte att förgöra sig självt på grund utav hat. Precis som alla andra.

Sjöjungfrun verkade avvakta. Farkosten kröp fram över vattnet. Någon rodde, eller försökte i alla fall. Plötsligt verkade iakttagaren ha ändrar sig. Hon simmade närmare människorna. En honmänniska fick syn på henne och sträckte ut armen. En enkel gest av viljan att hjälpa, men hon verkade ändra sig. Fast för sent, för iakttagaren hade övergått till jägaren. Hon höll människans arm i en järngrepp. Hade det inte varit för att hanmänniskan som rodde hade drämt till jägaren med åran i huvudet så hade flickan dragits ned i havet. Nu var det bara åran som följde med jägaren ned, och människorna fortsatte sin färd över vattnet.

Var det här dessa människors första möte med oss andra? Var det första gången de såg en sjöjungfru? Kanske. Kanske var världen på väg att förändras och människans roll att förminskas.

Det här kanske var början.

"Alver", mumlade min bror och pekade ned på stranden under trädet vi satt i. Människorna var nästan framme vid den långa strandkant som förr var nästan dold av vegetation. Där, fullt synliga och med dragna bågar, stod resterna av vad som en gång i tiden var ett stolt halvfolk. En blandning mellan människa och dryad. De var inte glada. Vem kan klandra dem? Hela den skog som en gång var deras hem och skydd var bortbränd. Enstaka, nakna träd stack upp lite slumpartat ur den fortfarande pyrande jorden.

"Kan de se oss?" viskade jag. Min bror ryckte på axlarna. Höra oss? Vet inte. Vi höll oss stilla.

Tiden kändes oerhört trög.

Här var vi, alla fyra folk representerade i samma vik. Det är svårt att tänka sig att vi i grund och botten härstammar från samma stamfader. I årtusenden har vi vandrat olika vägar, alla fyra lika måna om sin överlevnad. När människan härskade över jorden tog dryaderna över trädens rike. Sjöjungfrurna blev havets fasa, och vi, vi som många gånger gått under namnet änglar, övertog luften. Det fanns en tid av samspel och balans, innan människan visade sig vara den mest framgångsrika. Jorden har bara plats för en intelligent livsform. När alverna och jungfrurna såg sina skogar och vattendrag övertas av människan föddes hatet. Ett hat som har fått gå i arv alldeles för länge.

Och nu har första stenen kastats. Människan slog ut skogarna och förgiftade sjöarna i sitt krig. Alverna vill ha sin hämnd.

Fast kan man ställa åtta individer ansvariga för vad dess folk har åstadkommit? Åtta individer som kanske inte har något alls att göra med det krig som utspelades. Det är uppenbart att dessa åtta har drabbats lika mycket som oss andra. Strandsatta, hemlösa, skadade. Är det dessa offer som ska få stå till svars för människans synder? Är det så här vår värld ska sluta? Det är skamligt.

Farkosten var nästan enda framme. Jag kunde avläsa förvåningen och skräcken i de redan sargade ansiktena ombord. Ska jag verkligen låta det här hända? Ska jag låta tusentals år av nedärvt hat få gå ut över dessa åtta människor. Det fanns ju barn ombord! Fast i generationer har mitt släkte sett till att inte lägga sig i naturens gång. Det har hållit oss vid liv. Tills nu. Är det inte dags att bryta detta fega mönster någon gång? Nu när oskyldiga skulle slaktas?!

Jag vände mig mot min bror och såg samma stridande känslor i hans ansikte.

Så slog båtens skrov i bottnen.

Vattnet

Vattnet var ovanligt tyst och lugnt. Annars brukade man kunna höra alla möjliga ljud, undervattensdjur som pratade med varandra på sitt eget språk, plaskandet från hoppande fiskar när de bröt vattenytan, sirenernas förtrollande melodier.
Men inte nu, inte längre. Istället för att vattnet dominerades av växter och fiskar hade nu andra detaljer tagit över.
Jag såg ut över den sjögräsbevuxna botten framför mig. Minst ett dussin kroppar låg på botten med öppna ögon och gapande munnar. Några flöt ett par centimeter ovanför sjögräset, andra hade sjunkit så pass djupt ner att de inte längre syntes. Jag vände huvudet uppåt. Vattnet ovanför mig var mörkt, ingen sol lyste denna dag. Men med hjälp av det lilla dagsljus kunde jag se siluetterna av de mörka kropparna som ännu inte hade sjunkit ner mot botten. De flöt på vattenytan i grupp, stela och bleka. Inte heller var de någonting att äta, de hade legat här redan innan vi flydde till den här trånga mängden av vatten. Ändå hade jag övervägt att börja hugga in på någon som inte verkade så illa däran, men trots att hungern rev i min tomma mage så var det vedervärdigt. Då hade de få fiskar som fanns kvar varit bättre mat. De vita flytvästarna höll människorna ovanför land, men de som hade sjövana hade avstått från dem. Jag sköt framåt och simmade ovanför sjögräsbotten. De lite längre stråna kittlade mig på den gråaktiga magen. Samtidigt betraktade jag de som vilade insnärjde i gräset med uppsvällda ansikten och ögon delvis uppätna av fiskar.
Rätt åt dem, var den första tanken som flög igenom huvudet. Rätt åt alla människor som hade dött. De borde ha fått ett ännu värre straff för sina handlingar. Deras onödiga bråk hade fått fler konsekvenser än vad de hade anat. Förgiftat vårt vatten och tvingat oss att fly havet och bosätta oss i den här vattenpölen, som visserligen var renare. Jag hade sett katastrofen de hade orsakat på land, och de visste inte ens om vilka tragedier de hade orsakat under vattenytan.

Vi sirener hade följt människornas krig sedan det började. Först brydde vi oss inte, men när lådor och stora bollar hade börjat falla ner i vattnet och exploderat i ett virrvarr av eld och döda fiskar som strök med, då hade vi börjat bry oss. När de släppte ner ännu större lådor fyllda med någon läskig vätska struntade vi i den. Tills vi upptäckte att den dödade oss. Den tjocka mörka vätskan späddes ut i vattnet tills den inte längre syntes, men vi kände den. Jag hade också känt det. Den skarpa och svidande känslan när det förgiftade vattnet hade filtrerats genom mina gälar. Det hade fått hela huvudet att snurra, svidit i mina innanmäten, förgiftat mina organ. Den här sjön var renare, men mitt huvud var märkbart luddigare än normalt.
Jag vände huvudet åt sidan. Bredvid mig simmade en av de andra sirenerna jag hade fått med mig till den tämligen rena sjön. Han såg ner på människokropparna med hat i blicken. De mörka, blanka ögonen nästan korpsvarta av raseri. Han sköt fram lite extra med den blåskimrande fenan och simmade om mig. Solen hade dykt upp och skickade ner sina strålar ända ner till den förhållandevis grunda botten. Sirenen sträckte sig efter någonting som verkade vara en förkolnad träbit och betraktade den en stund innan han bröt den på mitten. Jag följde den brända träbiten ända tills den försvann ner mellan två stenar. Människornas skräp, i vårt hem. En mörk skugga gled långsamt över oss och jag vände upp huvudet i rätt ögonblick för att se silhuetten av en båt glida över vatten och täcka den svaga solen. Jag rynkade ögonbrynen och släppte ut några bubblor ur munnen. Jag hörde den andra sirenen morra bredvid mig. Jag greppade tag i hans handled och började simma uppåt. Vattnet blev märkbart varmare ju högre upp vi simmade.

Våra huvuden bröt vattenytan. Luften kändes kall jämfört med det varma vattnet. Det blåste en lätt bris ute. Båten var en läskig sådan, den hade en snurrande sak bak på båten som verkade vass och kunna göra enorma skador om man skulle råka komma för nära. Men den snurrade inte nu. Istället hade de två breda pinnar som de använde för att röra sig framåt. Jag blinkade, vätskan i ögonen började torka. Jag dök ner med huvudet igen och tog ett snabbt andetag innan jag simmade fram till undersidan på båten. Jag vinklade upp kroppen och dök upp precis bredvid båten. Pinnarna slutade att röra sig. Jag hörde några dra efter andan. Jag såg upp på personen som var närmast. Det var en ung honmänniska, hennes bruna hår hängde ner i tjocka testar runt ansiktet som var täckt av fräknar, smuts och sot. Hennes bruna ögon var chockat uppspärrade. Hon drog efter andan innan hon nästan kastade sig över kanten med handen utsträckt. Jag kände hjärtats hastighet öka. Handen var en inbjudan, nästan som hon skulle sagt: Ät mig! Trots att hon var dåraktig brydde jag mig bara om att förbereda mig för att få ner henne i vattnet. Jägarinstinkterna slog in, fenan ryckte lätt till. Jag blottade mina vassa tänder och högg efter handen. Jag klämde åt för att inte tappa greppet, handmusklerna spände. Flickan försökte rycka tillbaka handen, men den satt fast. Jag kände hur ett svagt leende spred sig över mina bleka läppar. Äntligen skulle vi sluta vara hungriga! Jag tog sats och knyckte till med fenan så att min överkropp kom upp ovanför ytan. Med den andra handen greppade jag tag om kanten på båten. När jag kände att jag hade ett tillräckligt starkt grepp började sjunka tillbaka ner i vattnet, blundandes eftersom ögonen började klia av att vara uppe i så torrt klimat. Någonting hårt träffade mig i tinningen. Snabbt släppte jag flickans hand och greppade efter det som hade träffat mig. Snabbt ryckte jag till och vände om, simmandes snabbt ner mot botten, vilket inte var så långt. Jag släppte träpinnen de hade använt för att ta sig framåt och såg den segla ner mot botten. Det bultade i tinningen. Min vän simmade fram till mig och tog min hand. Han höll kvar medans han simmade in mot land. Sjögräset började gradvis ersättas av sand och avståndet mellan ytan och botten blev mindre. Vi höll huvudet så högt över vattnet så att bara ögonen syntes. Precis vid vattenbrynet stod skogens väktare, det var så vi kallade dem. Deras träpilbågar var riktade mot båten med människor, de vassa pilarna redo att avfyras. Trots sorgen som låg tydlig och smärtsamt i deras spetsiga ögon höll de huvudena högt. Jag och min vän simmade så långt in vi vågade, alverna hade aldrig gillat oss och att få en pil genom fenan var ingenting vi ville ha. Vi höll ögonen på båten ända tills vi kunde se skrovet slå i botten.

 

Då var det dags för nästa uppdrag, som den här gången blir lite av en Joker. Jag tänker nämligen inte dela ut ett vanligt uppdrag där alla ska skriva varsin text på ett givet tema. Istället kommer Hannah och Aisan få varsitt uppdrag att lösa och mejla in till mig. Det första uppdraget kommer att vara kort och enkelt, ca en halv A4 text var. Därefter kommer ni att tilldelas ett varsitt nytt uppdrag, lite längre och kanske lite svårare. När alla fyra uppdragen mejlats in till mig kommer jag att sammanställa dem till en löpande text och publicera den här på bloggen. Börjar ni ana vad det här handlar om?

Temat för denna månad är MARDRÖMMAR. Bered er på att vakna kallsvettiga om nätterna!

Deadline: Så fort ni har tid. Jag tänker inte sätta ett datum, för det är vi ändå så dåliga på att hålla.



Det här är inget uppdrag. Det är något mycket värre...


/Jokern

Runt den här tiden 2011 bestämde sig Hannah och Camilla att skriva en berättelse tillsammans. De är båda väldigt fantasyinspererade och tänkte att detta skulle bli en kul idé. De kom fram till "Undergångsberättelsen", en story som skulle vara i fyra delar. Mot all förmodan blev den klar (!) och Hannah och Camilla tyckte att det lät som en bra idé att lägga upp den här på FOTWM.

Så varsågoda! Avnjut Del 1!

Skogen

Jag hade hoppats att allting bara skulle vara en ond dröm. Men tyvärr hade jag fel. Allting var riktigt, allting var äkta. Även de nerbrunna träden och de som fortfarande brann lite i grenarna. Sorgen och ilskan låg tillsammans som ett tungt stenblock över hjärtat. Mitt och många andras hem hade brunnit med allt annat. Brunnit ner, brunnit upp, brunnit ända tills det enda som fanns kvar av träden var svarta stumpar som rykte svagt i den mjuka vinden. Hur kunde den fortfarande blåsa som vanligt efter vad som hade hänt? Hur kunde fåglar fortfarande kvittra efter allt som hade förstörts? Skogen var en uppbrunnen skugga av sin forna glans. Förstörd, skändad, ödelagd. Jag trampade oavsiktligt på en uppbrunnen mindre trädgren som låg svart och död på marken. Bredvid grenen låg en man med ansiktet neråt i mossan. Hans rygg var täckt av små kratrar täckta med levrat blod, men det hade slutat blöda från dem för länge sen. Han hade legat här i några veckor, stanken som steg från den ruttnande kroppen fick mig att rynka på näsan. Utan att jag kunde hejda det började tårarna fylla mina ögon som sedan rullade ner för kinderna. Min syster slöt upp bredvid mig och tog min hand.

"De har förstört vårt hem", sa jag. Min syster höjde handen och torkade bort tårarna som rann hejdlöst ner för mina kinder.

"Jag vet", instämde hon. Jag svalde och försökte hindra fler tårar från att falla. Jag såg ner på kroppen vid mina fötter. Han måste ha varit en av dem om förstörde vår skog, vårt hem. Raseriet bubblade upp i mig som en kittel som höll på att koka över. Jag hängde av mig pilbågen och förde snabbt bak handen och greppade en bil. Snabbt la jag pilen längs med bågen och släppte strängen. Pilen flög iväg med ett swosh och borrade in sig i mannens rygg, den blev ståendes med den fågelfjädrade änden rakt upp. Min syster kastade sig på min hand och tryckte den mot min kropp, hindrade mig från att avfyra ännu en pil.

”Vad gör du?” utbrast hon. Mina ögon smalnade, jag släppte inte pilen med blicken.

”Såna som han förstörde vår skog! Våra liv och våra hem!” sa jag. Min systers sorgsna blick naglade fast min. De mossgröna ögonen, så unga och som på grund av kriget blivit klokare än vad hennes år krävde.

"Du kan inte hålla en enda människa ansvarig för allt det här", hon slog ut med händerna mot vår skogs döda rester. Jag fnös och tog ett steg mot henne.

"Det här är människornas verk. Inför domedagen står de alla skyldiga", morrade jag.

”Men hämnas inte på de som bragts om livet. Ge domen till de som fortfarande lever”, min systers röst var vass och hon hade en poäng. Istället för att argumentera mer vände jag om och gick ner för kullen mellan trädstumparna medans jag hängde bågen runt överkroppen igen. Himlen var molnig men ibland tittade solen fram. Som om ingenting hade hänt. Jag såg ut över den lilla flodviken framför mig. Vattnet låg stilla och blankt, små vågor krusade ytan. Men någonting bröt stillheten. Det var en vit båt, men propellern snurrade inte. Istället satt två män och rodde med två träpinnar med tillplattade ändar. Båten var halvfull, några rörde sig inte. Andra låg mot kanten och såg ner på den lugna vattenytan. Jag tog ett djupt andetag för att kontrollera raseriet som började bubbla inombords. Så länge det fanns en enda levande människa kvar på den båten så skulle de få betala för alla liv de hade tagit. Alla dryader och deras träd. En dryad bor i sitt träd tills det dör och då dör dryaden med träder. Och tvärt om. Nästan alla träd i den här skogen hade haft en levande dryad. Få träd var kvar, få dryader var kvar. Alvernas anfader var på gränsen till utrotning, allt på grund av att människorna inte kunde hålla sina bråk i styr.

Jag hörde fler steg bakom mig, som snart stannade av. Jag tog ytligare några steg fram och stannade vid strandkanten. Jag släppte ut ett andetag för att lugna mig. Människorna satt i båten som om ingenting hade hänt, som om de var oskyldiga som helgon. Med ett lågt morrande slet jag loss bågen, greppade änden på en pil i farten och spände bågen med en hand som inte darrade det minsta. Jag knep ihop ena ögat och siktade på en smutsig kvinna med mörkt hår. Ett huvud bröt vattenytan några meter från båten, betraktade den ett tag innan sjöjungfrun gled ner under ytan igen. Lämnade bara efter sig några vattenringar som förökade sig på ytan. Sjöjungfruns gråbleka ansikte dök upp precis vid sidan av skrovet igen, kvinnan som jag höll sikte på slängde sig mot relingen och sträckte fram handen. Sjöjungfrun log, om ens med en liten ryckning i ena mungipan. Kvinnans ansikte föll, sjöjungfrun sköt upp och grep tag med en fjällig hand om hennes handled. Kvinnan skrek till och en lång man bakom henne reste sig upp med en av årorna i handen. Han höjde den och drämde till sjöjungfrun i tinningen. Hon ryckte till och släppte snabbt handen, sjönk ner tillbaka under vattnet. Det började värka i armmusklerna, men jag försökte att ignorera det. Mannen med åran såg sig runt. När han vände huvudet åt vårt håll tappade han all färg i ansiktet. Han måste ha utstött ett ljud, för alla andra såg snabbt på honom innan de såg åt hållet han stirrade på. Det såg ut som alla drog efter andan. Det värkte ordentligt i armen som höll strängen spänd. Ett prasslande från ett av träden som fortfarande levde med alla dess grenar i löv i behåll fick mig att snegla uppåt.

I trädkronan satt två bleka vingförsedda varelser. Luftens barn. Barn var nog rätta ordet, de var ungefär lika långa som ett människobarn som var kanske två år från tvåsiffrig ålder. Bleka som snö och med vingarna hopfällda intill kroppen. Jag slöt ena ögat igen och fokuserade på kvinnan igen som höll sin blödande arm. Det kliade i hela kroppen. Jag ville fyra av bågen, jag ville de den blänkande pilspetsen borra sig igenom hennes kropp. Sedan fyra av en till, och en till, och en till. Ända tills alla på den där båten var lika döda som mannen jag fyrat av en pil i. Det var tyst runt omkring, inga fåglar kvittrade. Vattnet gav ifrån sig ett lätt kluckande när det gick emot strandkanten. Tystnaden höll i sig i några sekunder till. Sen det skrapande ljudet när båtens skrov slog i botten.

Konungens kraftiga stämma ljöd över tornerplatsen. Även småfåglarna i skogen runtomkring tystnade som om de märkte makten i hans röst.
”Kära invånare!” Ett högt jubel hördes när invånarna från det lilla konungariket, som var samlade kring platsen, tilltalades. Kungen lät dem jubla ett tag till, innan han med ett leende höjde handen så att jublet sänktes till ett sorl och sorlet till absolut tystnad. ”Vi har, nu efter många dagars tävlande och kraftmätningar, valt ut den riddare som ska rädda vårt rike. Han har bevisat sitt mod och sin styrka, framförallt sin ridderlighet, i tävlingar som bara få kan drömma om att någonsin klara. Jag, i kraft av mitt ämbete som kung, benämner honom nu till Vän av Konungariket Björnåker och tilldelar honom nyckeln till vår huvudstad.” Ett nytt, om än kraftigare, jubel bröt ut över folkmassorna, samtidigt som varje invånare ställde sig på tårna och sträckte på sina nackar så långt de kunde för att fånga en skymt av den så hedrade riddaren.
Mitt på tornerplatsen stod han. Han hade en lång blodröd kappa som likt hans axellånga bruna hår fladdrade i vinden. Under sin vänstra arm höll han sin hjälm, och rustningen blänkte i den starka solen. Av ansiktet såg Björnåkers invånare inte mycket, eftersom riddaren var vänd mot kungen och bort från folket. Men de hade hört att han var mycket stilig.
När folkmassan ännu än gång lugnat ner sig, fortsatte kungen sitt tal. ”Men! Lyssna nu noga, hans största, viktigaste och absolut mest farofyllda uppdrag – det som ingen lyckats med tidigare! – ska vara att frita min dotter Stjärnöga från Tornet som vaktas av den fasanfulla Besten.” Det gick en susning av förvåning och rädsla genom massorna. ”Som belöning, om vår riddare lyckas med denna färd, får han min dotters hand i äktenskap, och blir, så småningom, mycket mer än en riddare! Nå, vad säger du?” Kungen adresserade riddaren direkt, som genast ställde sig på ena knät, som i en bugning, och sa med hög och klar röst att han accepterade uppdraget och allt som skulle komma med det.
”Jag, riddare Fagerhjärta, lovar på min heder att jag ska fullfölja det ni bett mig göra, även om det så leder till min död.” Vid dessa ord av sådant uppenbart mod smälte invånarnas hjärta och ett uppgivet ”åhh” kom unisont från den kvinnliga delen. Med dessa ord verkade det också som om större, eller i alla fall den mest spännande, delen av tillställningen var över och den stora folksamlingen började packa sina saker och dra sig mot staden och hemåt.
Nu när majoriteten av alla iakttagande blickar var bortvända, gick kungen fram till riddare Fagerhjärta och lade en vänskaplig hand på hans axel. Fagerhjärta la i respons sin högra hand över hjärtat, så som var det rätta att göra när man talade med en konung direkt.
”Min Herre, jag menade verkligen vad jag sade för endast en kort stund sedan, det var inte bara meningslöst babbel för att blidka befolkningen. Jag är en man som alltid talar sanning och alltid gör det som är det rätta, det är därför de kallar de kallar mig Fagerhjärta, för att mitt hjärta är vackert och ädelt.”
Kungen nickade bara och log lite lätt. ”Du behöver inte förklara dig, riddare, jag vet mycket väl innebörden av ditt namn. Det som bekymrar mig är att du kanske kommer att följa ditt hjärta för mycket.”
”Jag förstår inte vad ni menar, min Herre…”
”Såklart du inte gör”, sade konungen och skrattade hjärtligt, men i hans blick syntes några mörka moln av oro. ”Gå nu, ge dig av på ditt äventyr, men kom bara ihåg att hela riket Björnåker litar på dig och att det förväntar sig mycket av dig.”
Fagerhjärta bugade en sista gång, satte på sig sin hjälm och tittade så att det skinande svärdet satt fast ordentligt i bältet. En tjänare skyndade genast fram med en väska full av förnödenheter. Riddaren tog tacksamt emot den, sade adjö till sin härskare och riket och gav sig sedan av för att rädda prinsessan Stjärnöga.

Många dagar senare befann sig Fagerhjärta mycket nära sitt mål. Ovanför trädtopparna kunde han skymta det väldiga tornet som liksom tycktes spegla bort solljuset och därför var väldigt mörkt. Han befann sig i den delen av den djupa skogen som han aldrig ens varit nära förut och kände inte igen sig. Om riddaren hade haft en spegel hade han nog inte känt igen sig själv heller. Skägget hade hunnit växa ett par tum långt och tillsammans med det toviga håret såg det väldigt ovårdat ut. I vanliga fall var det mjukt kastanjebrunt men nu hade det samma färg som lera. Hans blodröda mantel var sönderriven och smutsig och rustningen var allt annat än skinande ren och blänkande. Riddaren hade fått utstå många faror och utmaningar på sin väg. Han hade fått slåss mot vargar och smyga förbi troll. Han hade fått simma över forsande floder och krypa igenom stinkande träsk. Han visste att han verkligen inte kunde tas för rikets mest stilige man just nu, men samtidigt var han inte orolig. Prinsessan skulle säkert se dessa utmaningar som han gått igenom som var orsaken till hans utseende och istället se hans mod och ädelhet.

När riddare Fagerhjärta var framme vid tornet och stod vid dess fot och tittade upp mot dess topp, kunde han inte göra annat än att rysa. Tornet var så brett att femtio mannar lätt kunnat stå sida mot sida tvärs över det, och så högt att tre av Björnåkers äldsta och högsta tallar kunnat stå ovanpå varandra och fortfarande få plats med god marginal. Ett dovt muller hördes från dess inre. Han drog sitt svärd och, efter att misslyckat försökt torka av det på sin trasiga mantel, höll det försvarande framför sig. Han kom ihåg vad kungen hade sagt, precis innan han hade gett sig av, att hela Björnåker förväntade sig att han skulle klara detta uppdrag. Det kändes som om det var en evighet sen han hört dessa ord, men de gav honom mod och insikt. Inte en enda gång hade vår riddare tänkt på vad som skulle hända om han räddade prinsessan och återvände helskinnad tillbaka till Björnåker. Att han en dag skulle bli kung om så skedde berörde honom inte ens. För att vara ärlig brydde han sig inte om denna avlägsna framtid, det enda som var viktigt nu var att göra rätt, vara modig och god, och behaga kungen och hans rike. Om det sistnämnda skulle uppfyllas om han nu räddade prinsessan, var han fast beslutsam om att göra det. Fagerhjärta samlade ihop all den rädsla och tvekan han kände inom sig, stängde in den så djupt han kunde, och fortsatte med beslutsamma steg framåt.

Den första kammaren han kom in i var mörk och luktade något så förskräckligt. Han kände den fräna doften som liknade sår som fått vara för länge utan att bli omhändertaget och en djupare lukt av instängdhet. Genast kände han medlidande för prinsessan som fått vara fånge i detta illaluktande torn under så lång tid. Fagerhjärta fortsatte framåt, och försökte andas ur munnen så mycket som möjligt.

Den andra kammaren han klev in i var lika mörk, men doftade väl inte lika fränt. Kanske var det så att han redan vant sig vid stanken. Vid den östra väggen började trappan som skulle leda honom längst upp i tornet, ända till prinsessan Stjärnögas rum. I sin ögonvrå skymtade han plötsligt någonting som rörde sig, men då han inte kunde se något ytterligare började han gå upp för trappan. Han försökte dölja för sig själv att hans hjärta nu bultade frenetiskt.

För varje våning han passerade kände han blicken som av något stort som följde honom, men han försökte ignorera det så gott han kunde, eftersom vad som än verkade vara där ute inte gjorde någon ansats till att skada honom. Efter vad som kändes av flera timmars klättrande nådde han tillslut toppen av tornet. Här var stanken inte alls lika påtaglig. Rummet var rensopat och till och med några strimmor solljus letade sig in från några sprickor – eller om det var väldigt smala fönster – i väggen. Framför Fagerhjärta fanns nu en stor timmerdörr. Bakom den fanns hans mål. Han klev fram till den, knackade försiktigt och öppnade den sedan mödosamt.
”Vem är du?” En ljus röst letade sig fram till honom från en vrå. Sedan hördes ett lika ljust skratt. ”Är det dig de har skickat? Åh, jag har varit borta från Björnåker alldeles för länge om det där är nya modet!”
Riddaren visste inte vad han skulle säga, så han stod kvar tyst. Plötsligt klev prinsessan ut från sin mörka hörna och han slogs av en skönhet som han aldrig tidigare skådat. Visst var hon vacker, men det var det minst smickrande man kunde säga om henne. Prinsessans hår nådde henne till midjan och blänkte gyllene i de enstaka solstrimmorna. Hon hade en mörkt blå klänning som släpade lite i marken, och stod i kontrast med hennes hår så som natthimlen står i kontrast mot fullmånen. Men det som var absolut vackrast med henne var hennes ögon, och Fagerhjärta förstod plötsligt varför de hade givit henne namnet Stjärnöga, ty liksom stjärnor sken och glittrade de.
Vår riddare sjönk ner på sitt knä och bugade så djupt han kunde.
”Min prinsessa, jag har kommit för att föra dig hem till din far, konungen av riket Björnåker. Mitt namn är Fagerhjärta och jag är riddare och Vän till riket Björnåker.” Han lade sitt svärd på marken framför sig, för att visa henne den vördnad som hon var värd.
Prinsessan fnyste. ”Fagerhjärta, jag säger nog det. Inte har du ett fagert ansikte i alla fall.”
”Min prinsessa, jag ber er, se inte till mitt yttre, ty jag har tagit mig igenom många farligheter för att ta mig hit. Vägen var svår, och ibland tedde sig den även omöjlig. Men jag överkom mina rädslor och fann er ändå. Jag vet att jag inte är till mitt bästa utseende just nu, och jag ber er igen att bortse från min smutsiga rustning och mitt ovårdade skägg.”
Stjärnöga såg ut att fundera en stund, innan hon smålog och satte sig på en stol. ”Vet du, käre riddare. En riktig riddare hade tagit sig igenom allt det och ändå tagit sig tid till att rengöra sin rustning och ansa sin frisyr och sitt skägg. Nej, jag tror jag stannar här tills min far har vett nog att skicka en riddare som har tillräckligt i sitt huvud för att inse det.”
”Men, min prinsessa, jag antog att ni var i stor fara, så jag skyndade mig hit och i all hast och oro över er glömde jag att bry mig om mitt yttre.”
”Så sorgligt. Men mitt beslut står fast – jag stannar här.”
Fagerhjärta reste sig långsamt upp och bugade lätt. ”Som du vill, ers höghet.” Han vände sig om för att gå, men stannade sedan upp och sade: ”Jag kunde inte undgå att märka att ni inte är fastkedjan vid ert rum, eller att det var särskilt svårt att komma in i tornet och nå ert rum, inga låsta dörrar fanns… vad jag menar är, varför lämnade ni inte denna avskyvärda plats tidigare, av er själv?”
Prinsessan funderade en stund igen. ”Jag antar väl att jag kunde ha gjort det, men varför skulle jag ha gjort det? Varför skulle jag göra det när hela vitsen med att jag är här är att någon ska hämta mig? Och det är ju inte direkt så att jag är i fara när besten som ska vakta”, prinssessan skrattade till, ”är fastlåst istället för mig, så som du trodde.”

Fagerhjärta drabbades av plötslig avsmak för den sköna prinsessan. Visst speglade hennes ansikte all världens skönhet, men hennes hjärta verkade kallt och hårt som sten. Han visste inte riktigt hur han skulle förklara för den gode konungen varför han inte hans dotter med sig, men samtidigt kunde han inte föra tillbaka henne med våld. Vad för slags riddare skulle han vara då?
Fagerhjärta nickade, för att visa att han hade hört det prinsessa Stjärnöga sagt, men ville inte svara, ty han visste att han bara skulle få ett avskyvärt gensvar som skulle öka hans avsmak för henne. ”Adjö, ers höghet”, sade han bara och gick sedan ut ur tornrummet.

Prinsessan tittade efter riddaren när han lämnade rummet. Hon hade nog kunnat se att han var väldigt stilig under all den lera och smuts som täckte hans ansikte, men vad för slags riddare kunde presentera sig själv för en prinsessa sådär? Nej, han kunde lika gärna vända tillbaka. Även om hon var sjuk av hemlängtan och trött ända in i märgen på detta torn. Hon visste inte hur hennes far hade tänkt alls. Stjärnöga kom ihåg första dagen i tornet, för så många år sedan; hennes far hade tagit henne i sin famn, klappat henne på huvudet och sagt att han skulle skicka någon som var henne värd när tiden var mogen. Han hade varnat henne för att försöka lämna tornet själv: Ingen riddare vill ha en modig prinsessa, de vill känna sig modiga själva och inte överglänsas av något fruntimmer, även om detta fruntimmer är av kunglig börd. Sedan hade han gått för att se till att besten var ordentligt fastsurrad och sedan lämnat henne. Den lilla prinsessan hon hade varit då hade inte kunnat hålla tillbaka sina tårar, utan hade gråtit sig själv till sömns flera veckor därefter. Hon hade varit ensam sen dess.

Vår riddare var på väg nedför trapporna och var fast besluten att hitta den best som blivit vald att vakta prinsessan. Allt verkade mycket mörkare nu och trappstegen verkade gnissla mycket mer. Han försökte få till något lockljud, men eftersom han inte hade en aning om vad för slags djur det var, var det lite svårt. Det var inte förrän han befann sig på bottenplanet som han lade märke till odjuret. Igen fångade han en rörelse i ögonvrån, vände sig mot det hållet och började långsamt gå framåt.
”Var är du, lille vän? Kom hit, kom hit. Lille vän, var är du?”
Det var samtidigt som han gick in i djuret som han hörde den dova, men ändå hesa rösten. ”Lilla? Här är det väl ändå du som är liten, människa.”
Fagerhjärta undslapp sig ett ljud av förvåning, och backade flera steg när rummet vibrerade av den mörka rösten. Rösten verkade komma långt uppifrån, och kroppen han hade klivit in i var kall och täckt av fjäll.
”Mitt namn är Fagerhjärta!” Utbrast han, kanske aningen för högt och för modigt än han kände sig. ”Vad… vem är du?”
Ett sus från vinden hördes då varelsen sänkte sitt jättelika huvud i marknivå och andades kallt på riddaren. ”Jag vet inte.”
”Hur kan du inte veta? Har du inget namn, du store?”
”Jag kommer ihåg… ett namn, Kallvind. Du är den förste som talar med mig, människa Fagerhjärta. Ett sådant underligt namn du har.”
Kyld luft omsvep Fagerhjärta, ty varelsen släppte kall luft från munnen när den talade. ”Vad är du? Vad gör du här, Kallvind?”
”Det är svårt att säga, jag tror att de kallade mig för drake. Varför jag är här… jag kommer inte ihåg så mycket av det. Se själv!” Minnen, som inte var hans egna, strömmade in i hans sinne. Först befann han sig högt uppe i luften, med en annan, större drake – moderdraken. De minnena var lyckliga. Sedan ändrades atmosfären; plötsligt befann sig flera mörklädda människor runt omkring honom, de slog honom och band honom med långa föremål, rep. Efter det fanns bara mörker. Lika snabbt som han dykt ned i drakens minnen, flöt vår riddare upp igen. Han stod framåtböjd och försökte kontrollera sin andning och sina bultande hjärtslag. Han hade hört att drakar hade magiska krafter, med någonting som detta hade han aldrig kunnat föreställa sig. När Fagerhjärta fått hämta sig började han fundera över vad han hade sett i drakens sinne. Att någon kunde göra så här mot ett försvarslöst litet djur bekom honom, även om djuret varit en drake. Fagerhjärta, en sann riddare, tyckte att alla varelser, om så djur eller människor, förtjänade att få vara i fred och vara fria såvida de inte hade skadat någon annan eller trotsat lagen på något sätt. Eftersom han tydligt hade fått ta del av Kallvinds minnen, visste han mycket väl att den då unge draken inte hade gjort något fel. Det värsta var dock att ett av de mörka ansiktena som dunklats av skuggorna i minnet han fått se verkade obekvämt bekant. Om än mycket yngre, kunde riddaren nästan svära på att det hade varit konungens ansikte. Han ville så gärna att det inte skulle vara sant, att kungen som han litade på och såg upp till var kapabel till sådana hemska handlingar. Men nu när Fagerhjärta fått vara med om smärtan som draken fått utså, kändes det som om han själv hade fått ta del av slagen. Ett brinnande hat flammade upp i hans hjärta och han bestämde sig för ett svårt beslut.
”Följ med mig, Kallvind, jag ska hjälpa dig fly från detta gudsförgätna torn!”

Utanför tornet sken eftermiddagssolen djupt blodrött. När den stora draken hade klivit ut ur tornet efter riddaren hade den först bländats av det ganska svaga solskenet vilket hade fått den att dra sig in i tornet igen
”Var inte rädd”, hade Fagerhjärta försäkrat den stora draken och försökt klappa honom lugnt på huvudet. Nu när draken var ute kunde vår riddare tydligt se hela drakens majestätiska kroppsbyggnad och raderna av blänkande svarta fjäll som täckte den. Riddaren upptäckte ett djupt, varande sår runt Kallvinds hals och drog slutsatsen att stanken i tornet måste ha kommit från det.

Plötsligt hördes ett svagt prassel från buskarna, och Fagerhjärta grep instinktivt efter sitt svärd. Även om det var smutsigt och trubbat av mycket användning gav det mer försvar än inget svärd alls.
”Vem där?” ropade riddaren ut samtidigt som draken drog bak huvudet och blottade sina sylvassa tänder.

Konungen såg riddaren höja sitt svärd och hatet i dennes ögon. Dessa ögon som förut speglat mod och beslutsamheten att hjälpa riket. Han kände djup sorg i sitt hjärta för denna riddare – denna unga pojke egentligen – som han hade trott skulle vara den rätte, men som hade svikit honom och nu skulle betala för det. Konungen klev ut ur buskarna och hade svårt för att inte le, hur många gånger hade han inte mött denna blick av obeskrivligt hat?
”Ni…!” utbrast Fagerhjärta. ”Jag trodde på er, men nu… hur kunde ni? Ni kallar er för kung, men en konung skulle aldrig ha gjort något sådant som att skada ett försvarslöst djur, eller sätta sin egen dotter i ett torn och förvandla hennes hjärta till sten för den delen heller! En konung ska alltid verka för sitt rikes bästa, och alla varelser som finns i det!” Riddaren spottade ner i marken och hans röst utstrålade stark avsky.
Björnåkers härskare fick behärska sig för att inte dra på mungiporna. Hur många gånger hade han inte hört dessa ord? Skulle riddaren här ha tystat sin tunga eller sagt något annat om han hade vetat vad som väntade honom? Nej, kungen trodde inte det, alla tror att de är oövervinnerliga, att de är speciella och ska förändra världen på ett visst sätt.
”Min pojke. Jag gör alltid det som är bäst, kanske inte för alla men för de allra flesta. En sann härskare måste kunna göra uppoffringar och ting som anses fel för att kunna uppnå ett högre mål. Jag trodde att du var speciell, att du, efter alla dessa riddare som gett sig av på detta uppdrag men misslyckats, skulle stå ovan dem med en min av triumf, med ögon som glänser av lycka men som visar den sorg i ditt hjärta av saker du gjort men som du inte velat göra. Nu antar jag att du får sålla dig med dessa riddare, och att jag ännu en gång få göra någonting jag inte vill. Adjö nu, Fagerhjärta.”
Innan riddaren hunnit reagera höjde konungen sin hand och kände kraften från sina fingertoppar samtidigt som den tungt beklädde riddaren föll till marken och började kippa efter luft. Draken gav ifrån sig ett jämrande ljud och började dra sig tillbaka mot tornets ingång.
”Lugn nu, min pojke. Det tar inte lång tid, men jag är rädd att det nog är väldigt smärtsamt”. Det kändes som om det tog flera långa minuter innan Fagerhjärtas ögon förlorade sitt fokus och hans kropp låg still.
Konungen suckade tyst. Det var nödvändigt, det han nyss hade gjort. För rikets bästa. Björnåker skulle aldrig överleva en svag härskare. Han klev fram till draken som tvekande förde fram sitt stora huvud mot mannens hand.
”Kom nu, min store vän. Du får gå tillbaka till tornet nu”, sa han medan draken leddes bort till tornet igen. Han klappade den stora besten på den fjälliga, mörka halsen. ”Du gör ditt jobb alldeles för bra.”

 

Jag har en dröm som ständigt återkommer. I den springer jag genom skogen bakom mormors hus. Jag springer för allt vad mina trötta ben orkar. Någonting jagar mig, men jag får inte vända mig om och titta. Jag vågar inte. Det som jagar mig kommer närmre och närmre. Mina sandaler är borta och barr, kvistar och stenar river upp sår i mina nakna fötter. Regnvatten har klistrat min grova klänning mot mina ben och armar. Jag fryser. Fryser ända in i märgen. Skogen är kallare och mörkare än jag någonsin upplevt den. Utan att riktigt se marken framför mig snavar jag framåt över rötter och vassa stenar. Det som jagar mig kommer allt närmre. Jag kan känna dess andedräkt mot min nacke.

Det är så det brukar vara i drömmen. I natt är det annorlunda. I natt springer jag i min flanellpyjamas, med mobilen hårt tryckt i handen. Skogen känns inte lika mörk, inte lika kall. Det spöregnar. Det som jagar mig kommer allt närmre. Jag kan känna dess andedräkt mot min kind och med ens vet jag att det här inte är en dröm. Jag vet att jag inte kommer att vakna när kalla fingrar sluter sig om min hals och vassa tänder borrar sig ned i min hud.

Kalla fingrar stryker min kind. I samma andetag trampar jag snett och faller. Jag hinner se mitt liv passera framför mig i fallet. Mitt liv från olyckan och framåt. Varje sekund från dess att jag hittades i en grop i skogen som elvaåring fram tills idag. Varje litet minne som har fått kompensera för de år av minnen som gick förlorade i olyckan. En hel identitet som fick byggas upp på nytt. En familj att lära känna om igen. Och jag vill skrika. Nu kommer tänderna, tänker jag. Sen blir allt svart.

Jag vaknar upp av att jag ligger på marken. Något mjukt håller upp mitt huvud. Det är så kallt!

"Du slog i huvudet och svimmade", viskar en röst alldeles intill mitt öra. "Oroa dig inte, jag har dig nu."

Det är något bekant över rösten. Jag lutar mig mot den. Mot det trygga och välbekanta. "Jag har dig nu, min skatt. Efter femhundra års väntan har jag dig äntligen. Min älskade hustru."

Plötsligt är jag klarvaken och stirrar rätt in i mannens ögon. Hans ansikte lyser vitt i det svaga ljuset från månen. Rännilar av vatten rinner ned för det grovhuggna ansiktet, över ärret som löper från ena mungipan och upp till örat och som får hans leende att se groteskt och vanställt ut. Hans ögon glimmar röda mot mig, triumferande.

Han hör inte hemma här, tänker jag. Inte i denna tid, i detta liv. Lord Beckett.

Jag hör mig själv skrika i panik när minnen sköljer över mig som en iskall våg. Han har kommit efter mig!

 

År 1512

Det var en stormig afton. Den värsta på flera år. Min far satt inne i sitt arbetsrum och gick igenom månadens räkenskaper för butiken. Den bekymrade lilla rynkan mellan hans ögonbryn hade dykt upp igen. Jag tassade tyst in på tå och satte mig på golvet bredvid hans skrivbord. I famnen höll jag min trasiga gamla tygdocka. Det knakade oroväckande i väggarna och jag tryckte dockan tätare mot mig.

"Är inte du för gammal för den där?" frågade han strängt och tittade upp från sitt skrivbord. "En blivande hustru kan inte leka med dockor."

"Jag vill inte gifta mig", protesterade jag med ansiktet tryckt mot dockans mage. "Lord Beckett är läskig."

"Lord Beckett är en högst respektabel herre, lilla fröken, och han kommer att rädda vår familj. Ibland måste man göra saker som man inte vill. Sådant är livet."

"Magdalena säger att Lorden är en vampyr", muttrade jag trotsigt utan att möta min fars blick.

"Jag vill inte höra fler sådana dumheter i mitt hus!" röt min far och gav mig en sträng blick. Jag bet mig i läppen.

Det var så orättvist. Ingen av mina jämnåriga behövde gifta sig. Inte ens min två år äldre syster. Varför just jag? Jag var ju bara 11 år.

"Mamma hade aldrig tillåtit det här", muttrade jag.

"Elvira, din mor är död", svarade min far skarpt. Det var sista gången vi diskuterade ämnet. Tre veckor senare leddes jag till altaret iförd den minsta brudklänning som samhälles skräddare någonsin tillverkat. När min far lämnade bort mig såg han mig inte en enda gång i ögonen. Jag sökte desperat efter min syster Magdalenas blick i publikhavet, men även hon undvek mig. De där klarblåa ögonen som brukade se efter mig och skydda mig såg nu åt ett annat håll, som om jag redan var förbi och bortgift. Raderad ur min familjs historia. Pappa och Magdalena ville inte ha mig längre! Tanken fick tårar att välla upp i mina ögon. Min familj hade stött ut mig.

Men kyrkans orgel slutade med en klagan att spela, och framför mig vid altaret tornade Lord Beckett upp sig med becksvart mantel och kritvit hy, nästan i samma ton som det vita kråset. Hans ansikte låg dolt i skuggorna när han blickade ned på mig, men jag tyckte mig se hans ögon glimma skrämmande. Jag rös. Det här var inte tillfälle att gråta. Det fanns ingen kjolfåll att gömma ansikte i och ingen tröstande famn. Nu var jag inget barn längre. Den tiden var förbi. Nu var jag snart gift och vuxen, och vuxna grät inte. Inte ens om de råkade vara elva år. Vuxna lekte inte med dockor, inte ens när åskan gick. Sen fanns det mer. Min far hade sagt att det fanns saker som vuxna förväntades göra, men det var saker som en mor förväntades berätta för sin dotter. Mer hade han inte sagt, så jag var inte riktigt säker på vad de här sakerna innebar. Det enda jag nu visste var att jag inte ville behöva få veta. Jag ville inte behöva vara vuxen.

Som i ett drömliknande tillstånd hörde jag prästens klara stämma rabbla ord jag inte förstod, och Lord Beckett svarade med lika klar, fast röst. Skrämmande mörk och farlig, alldeles för nära. Prästen fortsatte att mässa och jag hörde mig själv svara med ord som jag fått öva in och som inte betydde någonting för mig. Jag kände mig som en gengångare när vi tillsammans tog de första stegen ned för altaret som man och hustru. Lord Beckett och Evelina Beckett. Inte jag. Jag var död.

*

En månad förflöt. Under hela denna tid såg jag knappt skymten av min lord. Jag hade fått flytta in i hans slott med all den lyx det innebar. Klänningar vackrare och ömtåligare än jag någonsin sett förut. God mat i överflöd och ett stort rum fullt med leksaker. Men jag var alltid rädd. De långa, mörka korridorerna skrämde mig. Det hängde tjocka gardiner för alla fönster vilket hindrade allt solljuset från att titta in. Damm och spindelväv gömde sig i vrårna och på nätterna hördes konstiga ljud och skrik från källaren. Mitt liv hade förvandlats till ett barns värsta mardröm. Ensam och rädd låg jag vaken nätterna igenom, och somnade inte förrän jag hörde tjänarna vakna och börja med frukosten.

En gång hade jag försökt dra isär gardinerna för söka lite tröst i solens strålar. Plötsligt, utan förvarning, hade lorden befunnit sig bredvid mig och hindrade mina fingrar från att vidröra tyget.

"Det finns mycket gammalt och värdefullt i det här huset. Du vill väl inte låta solens strålar förstöra det, min kära?"

Skräckslagen hade jag ryggat undan, nigit ett nej och sprungit upp på mitt rum.

Så den trettionde dagen sedan bröllopet satt Lord Beckett med vid frukosten. Det var första gången någonsin han höll mig sällskap vid någon form av måltid. Faktiskt så hade jag hittills aldrig sett honom äta. Min systers uttalande ringde fortfarande i mina öron. Kunde det stämma? Kunde lorden vara en av de odödliga väsen som min mor brukade berätta sagor om när hon fortfarande levde?

Lorden åt inget. Han höll en vinbägare i guld i handen och vickade frånvarande den fram och tillbaka med fingrar likt bleka spindlar. Jag vågade knappt vidröra min mat.

"Vad har jag gjort för att göra dig så rädd?" suckade han med plötsligt mild röst. "Har jag inte varit god mot dig? Behandlat dig som det barn du ännu är och inte den hustru du svurit att vara?"

Jag försökte nicka. Varje muskel kändes förstenad.

"Ändå fruktar du mig", konstaterade han stött. "Fastän jag lämnar dig ifred. Jag har ännu inte gett dig någon anledning att frukta mig, fast du ska veta att jag kan. Nej, min kära, jag önskar att vi ska få många, långa år tillsammans. Många år. Då kan vi ju inte börja så här?

"Säg mig; har du någon önskan? Du vet att du kan be mig om vad som helst."

Jag kände misstro. Kunde jag verkligen lite på honom när hela mitt väsen vittrade fara?

"Jag vill få gå ut", svarade jag nervöst.

Lord Beckett gjorde en besviken min.

"Låt gå, om det är vad du önskar", sade han. "Jag ska be kusken ta med dig ut på en liten åktur idag."

*

Jag kände mig lyckligare än på länge när jag satte mig i den mörka trävagnen. Solen strålade och fåglar kvittrade i träden. Vi körde längs en snirklig stig ned från slottsgården och bort mot byn.

I byn var det ett myller av folk. Kusken parkerade vagnen utanför ett värdshus.

"Vänta i vagnen, frun. Jag är strax tillbaka." Så försvann han. Jag satt kvar och tittade på alla människor utanför, men efter ett tag blev jag uttråkad. Vart höll kusken hus? Bär ytterligare en stund förflutit beslöt jag mig för att klättra ur vagnen och gå på upptäcktsfärd. Jag trippade i mina fina skor och frasande kjolar över leriga vagnsspår. I myllret såg jag ansikten jag kände igen. Glatt hälsade jag på dem när jag passerade, men ingen hälsade tillbaka. De bara gav mig en lång, förvånad, ogillande blick och gick tvärt därifrån. Efterhand ersattes mitt gods humör med en olustig känsla. Varför hälsade ingen tillbaka?

Modfälld beslöt jag mig för att återvända till vagnen igen. Då grep plötsligt två händer tag i mig och drog in mig i en gränd. Jag försökte sprattla mig loss, plötsligt livrädd.

"Sch, bli inte rädd. Jag vill dig inget illa", viskade en röst. Jag vred på huvudet och fick syn på en kort, gammal man med långt, vitt skägg. Han såg ut precis som någons snälla farfar.

"Vem är du?" viskade jag.

"En vän", svarade han. "En vän som kanske kan hjälpa dig. Jag vet vem och vad Lord Beckett är. Säg mig, har han gjort dig illa?"

Jag skakade på huvudet med uppspärrade ögon. Mannen verkade förvånad, men nickade sedan eftertänksamt.

"Om han någonsin gör det, dra isär gardinerna i slottet. Allihop. Spring sedan därifrån så fort du kan. Han kommer inte kunna följa efter dig. Men det måste ske på dagen. Har du förstått?"

Jag nickade, men jag kunde inte för mitt liv begripa vad han menade.

Plötsligt insåg jag att mannen var på väg därifrån. Jag slet tag i hans arm för att hindra honom.

"Vänta! Är Lord Beckett en... en vampyr?" frågade jag.

"Min vän, det finns saker som man gör bäst i att inte tala om", svarade mannen och blinkade. Så gick han sin väg. Jag skyndade mig snabbt tillbaka till vagnen. Kusken hade inte kommit tillbaka än.

*

När jag kom tillbaka till slottet var det nästan mörkt. Slottet tycktes öde. Jag tassade tyst genom korridorer upplysta av ensamma, fladdrande stearinljus, bort mot mitt rum och tryggheten. Men när jag öppnade dörren in till min fristad kände jag direkt att något var fel. Luften var isande kall och det luktade konstigt. Genast började mitt hjärta att skena. Något var inte som det skulle.

Det tog mig en lång stund att våga mig in i rummet. Den sista biten bort till sängen sprang jag. Jag kastade mig ned i den mjuka madrassen och drog filtarna över huvudet, fortfarande fullt påklädd. Där låg jag och andades häftigt. Plötsligt kände jag hur någon satte sig ned på sängkanten och lade handen försiktigt mot min hals. Min puls frös.

”Älskade, hade du det trevligt idag?” viskade Lord Becketts röst. Jag kunde känna honom smeka min hals genom de många lagren filtar. ”Det hoppas jag att du hade. Jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Vi kommer att leva många, många år tillsammans, min skatt. År som antingen kan bli underbara eller en ren mardröm. Det är du som bestämmer.

”Jag ställer inte många krav, älskade, men jag vill kunna lite på dig. Om vi ska leva ihop måste vi kunna lita på varandra, eller hur?

”Idag svek du mitt förtroende. Du rymde från vagnen fast vår kusk bett dig stanna. Du gjorde mig oerhört besviken.”

Han tystnade och jag kunde känna hans hand pressas hårdare mot min hals. Paniken växte. Han tänkte döda mig!

”Kanske är det dags att du lär dig vem du är gift med?” mumlade han. Med en snabb rörelse slet han domarna från mitt ansikte och jag fann mig stirrande rätt in i hans ansikte. Hans hy var vitare än kg någonsin sett den. Ögonen stirrade. Från munnen rann en rännil av blod.

Jag skrek. Jag skrek och sprattlade hysterisk, men han pressade utan problem ned mig mot sängen och förde sina blodiga läppar mot min blottade strupe. I nästa sekund svimmade jag.

*

Jag vaknade upp av att dörren in till mitt rum öppnades och en tjänare kom in. Min hals och mitt huvud värkte. Efter ett tag insåg jag att jag fortfarande var påklädd.

"God morgon, Lady Beckett, frukosten är serverad", sade han och backade ut ur rummet, utan att ge mig så mycket som en blick. När jag åter igen blev ensam i rummet kasade jag mig bort till spegeln. Synen som mötte mig fick mig att rygga tillbaka.

Kragen på min klänning var blodig, och överallt över min hals syntes små hål kantade av levrat blod. Jag var likblek i ansiktet och mitt huvud snurrade för varje steg jag tog, som om jag skulle svimma.

Jag gick som i trans ned till köket. Där satt Lord Beckett i all sin prakt och log mot mig. Jag lyckades le tillbaka. Hur visste jag inte. Så plötsligt var frukosten över och bordet dukades av. Min tallrik var nästan orörd.

Jag står inte ut mer. Jag klarar inte mer, tänkte jag. Snart skriker jag.

Tyst tassade jag ut i salongen för att komma bort från Lorden, om bara för en stund. Jag kunde känna hur han följde mig med blicken.

Jag måste bort härifrån, tänkte jag desperat. Minnen från föregående natt fladdrade förbi mina ögon. Jag visste att jag skulle falla sönder och samman om jag inte kom härifrån. Om jag bara kunde få tag i min far. Han skulle förstå. Han måste förstå. Eller...?

Minnen från bröllopet fick mig att tvivla. Hade han inte sålt mig? Brydde han sig verkligen om mig? Kunde han fortfarande älska mig?

Nervöst vankade jag fram och tillbaka. Fanns det ingen som kunde hjälpa mig?! Tårar brann långt bakom ögonen.

Det fanns en, insåg jag plötsligt. En som kunde hjälpa mig. Han hade lovat! Om jag bara kunde komma ihåg vad han sagt. Men det kändes som många år sedan. Hade det verkligen bara gått en natt?

Bakom mig hörde jag Lorden närma sig. Jag stannade framför ett fönster. Där, på en bänk, stod en silverljusstake. En idé började ta form. En desperat idé, men det var min enda chans.

"Min skatt, vi behöver inte ha det så här", mumlade Lord Beckett bakom mig.

"Nej", svarade jag hest. Så slet jag tag i ljusstaken. Resten gick väldigt snabbt. Lorden kastade sig mot mig och jag drämde till honom att vad jag orkade med den vassa silverklenoden. Han skrek. För en halv sekund stirrade jag chockat på hans blödande ansikte. Så snodde jag runt och drog isär gardinerna. Lorden kastade sig bakåt, tjutandes av fruktan.

Men inget hände. Ute var nästan lika mörkt som på natten. Tjocka åskmoln täckte himlen och regnet stod som spön i backen. Lordens vrål övergick snart i skadeglatt skratt.

Jag tog tillfället i akt och flydde.

*

Skogen låg mörk och öde. Jag sprang för allt vad mina trötta ben orkade. Någonting jagade mig, men jag fick inte vända mig om och titta. Jag vågade inte. Det som jagade mig kom närmre och närmre. Mina sandaler var borta och barr, kvistar och stenar rev upp sår i mina nakna fötter. Vatten hade klistrat min grova klänning mot mina ben och armar. Jag frös. Frös ända in i märgen. Skogen var kallare och mörkare än jag någonsin upplevt den. Utan att riktigt se marken framför mig snavade jag framåt över rötter och vassa stenar. Lord Beckett kom allt närmare. Jag kunde känna hans andedräkt mot min nacke.

Vi hade nått fram till en glänta. I samma ögonblick trampade jag snett och föll. Genast var han över mig. Jag kunde känna hans kalla fingrar gripa allt hårdare om mig när jag desperat försökte kravla mig upp ur leran och vätan. Hans kalla läppar mötte huden på min nacke och jag visste att det var ute med mig. Det sista andetaget. Det var nu det skulle ske.

Men så plötsligt fylldes gläntan av ljus. Min jagare försvann. Jag kunde höra hans springande steg.

Ovanför mig hade himlen spruckit upp och en ensam solstråle tittade ned på mig. Det skulle bara vara ett ögonblick. Molnen var redan på väg att kväva den.

Lika plötsligt som himlen spruckit upp befann sig en välbekant figur vid min sida.

"Jag ska hjälpa dig", viskade rösten. Det var mannen från gränden. "Jag ska ta dig härifrån. Långt, långt bort. Så får vi be till gudarna att han aldrig finner dig igen."

Ett vitt ljus är det sista jag minns. Över mig hade solen nästan gått i moln. Jag minns att jag tänkte: "Aldrig mer."

Jag hade fel.

Två veckors hjärnvila är över!

Nu är det dags för nästa uppdrag!

Vilket är att skriva en fantasynovell som SKALL utspela sig i medeltidsmiljö. Sedan är det fritt för er alla att skriva vad ni känner för!

Kraven är:
- Fantasy (vad det nu är får bli upp till en själv)
- Medeltidsmiljö (ganska typiskt för all fantasy, men den passar in dit)
- Bry er inte om förbestämda "mallar", denna genre är individuellt anpassad och alla har sina egna uppfattningar om vad som kan klassas i en fantasykategori. Om ni exempelvis vill att era vampyrer ska kunna glittra som en discokula så får ni tycka det (även om de framstår som mesar).

Det var allt! Doppa huvudet i fantasybrunnen och lämna in novellen innan DEADLINEN DEN 17 FEBRUARI! (ni kan inte ha missat den där nu...)

Önskar Hannah

Snön yrde utanför fönstret. Nere på gatan skyndade folk till sina mål med halsduken virad runt halva ansiktet och mössan nerdragen över öronen. Även fast det var ett dussin minusgrader ute tog folk till vara på de få ljusa vintertimmarna för att hinna göra de allra sista julklappsinköpen nu på julaftonsmorgon.  Jag var på sätt och vis både lättad och ledsen över att inte vara en del av det detta år.

Jag vred upp persiennerna så att så mycket ljus som möjligt skulle släppas in i rummet, även om det inte var så mycket med all den snö som föll. Rummet jag befann mig i var som vilket sjukhusrum som hels; väggarna var vita och tomma – förutom en vägg som var dekorerad med en affisch av en noggrann skiss av ett hjärta – två sjuksängar stod längs en långvägg med draperier omkring dem och en liten tjock-TV var belägen i ena hörnet. Såhär i juletider hade sjukhuspersonalen pyntat med en julstjärna i fönstret och lite glitter längs taklisterna. En lysande julgran syntes där den stod i korridoren. Jag vände mig om och satte mig på stolen som stod vid sängen närmast fönstret.
”Nu är jag här igen. Det snöar riktigt mycket ska du veta, precis som du gillar”, sa jag mjukt till min man som låg där i sängen samtidigt som jag höll hans hand i min. Han hade en syrgasslang som gick under näsan och hans ögon var slutna. Förutom bröstkorgen som långsamt rörde sig upp och ner i takt med andningen, fanns inga tecken på att han levde, än mindre på att han hörde mig. ”Och kallt är det också, en riktig vargavinter kallar dem det, men barnen verkar inte ha något emot det alls. När jag var på väg hit i morse rullade grannens ungar runt i snöhögen som brukar bildas vid parkeringen, du vet, som om det vore det absolut bästa i hela världen!”
Jag log och strök honom långsamt över pannan. Hans kind var nyrakad och håret bakåtkammat. Jag lyfte upp den av hans händer som jag höll i och kysste den innan jag försiktigt la ned den på sängen igen.

En kort knackning hördes och en av de sjuksköterskor som jag vanligen sett sköta om min mans vård klev in med raska steg. Även om hon hade vagt synliga mörka ringar runt ögonen såg hon ut som hon uppfyllts av den julkänsla som låg lika tätt över samhället som snön i år. Hon tittade snabbt till de apparater som mätte hans hjärtrytm, blodtryck och diverse andra saker. Hon nickade som för att säga att allt stämde bra.
”Så, allt verkar vara bra med din man, stabilt och bra”, sa hon leende. Jag log tillbaka och nickade; det hördes ju tydligt av pipandet från maskinerna. Sjuksköterskan fortsatte prata samtidigt som hon bytte påsen med droppvätska:
”Det är så skönt att jag slutar vid två, så att jag hinner hem lagom till Kalle Anka. Jag avundas verkligen inte syrrorna som får kvällspassen, haha! Hur länge hade du tänkt stanna då?” frågade hon mig. Innan jag ens hade öppnat munnen för att svara fortsatte hon, nästan bryskt. ”Åh nej, stanna inte hela kvällen! Försök inte neka nu, jag ser det nog i din blick att det är precis vad du tänkt göra.”
Hon gick plötsligt runt sängen, satte sig på huk framför mig och tog tag i mina händer. ”Lyssna nu, hjärtat. Jag förstår precis hur du känner, tro mig, jag har sett många i samma position som dig, om än kanske värre. Det hjälper varken honom eller dig om du väljer att sitta här alldeles ensam en hel kväll, speciellt på julafton. Har ni inte en dotter?” Jag nickade. ”Då så, hon behöver sin mamma idag, alldeles säkerligen.”
Jag försökte titta bort, men den äldre sjuksköterskan tog bara ett fastare grepp om mina händer. ”Tro mig”, sa hon igen. ”Hans läge är stabilt, inget kommer att hända med honom ikväll, varken någonting bättre eller sämre.”
”Det skulle inte kännas rätt bara, att lämna honom alldeles ensam. Jag vet att han är där inne någonstans. Och min familj… de förstår, Maja också. Hon har det bra med min mamma och alla sina kusiner att leka med, hon kommer inte sakna mig nämnbart mycket.”
Sjuksköterskan suckade, men reste sig sedan upp. ”Aja, jag kan inte tvinga dig att gå.” Med ett sista, ledsamt leende lämnade hon rummet.
Jag suckade likaså, och vände mig mot min man. ”Du förstår, visst gör du?”. Jag lade mitt huvud lätt på hans bröstkorg och lyssnade på det lätta rasslandet från hans andetag och de jämna hjärtslagen. ”Jag stannar hos dig hela kvällen.”

Plötsligt ringde min mobil där den låg i väskan. Jag måste ha somnat för min nacke och ryggrad var alldeles stela och mina ögon var torra av kontaktlinserna. Fumlande sökte jag efter telefonen, och svarade ett litet för högt ”Hallå?”.
”Har det hänt något?” Min mor lät orolig på andra sidan linjen.
”Mamma, nej, jag bara… vaknade nyss.”
”Jaha, då är du hemma fortfarande? Nej, Maja, nu pratar mormor.”
Jag hörde en flickröst komma genom luren, Pratar du med mamma? Jag med! Ge mig telefonen nu! Nu, sa jag! Jag kunde inte göra annat än att le.
”Nej, jag är på sjukhuset hos Jakob. Hur är det med henne?”
”Hon saknar dig såklart, fast hon leker fint med de andra barnen. Gå nu, Maja, du får prata med mamma senare.” Nej, nu, mormor! Nu! ”Senare, sa jag. Senare!” Jag kunde föreställa mig min femåriga dotter stampa iväg, med mungiporna så långt ner det gick, och våldsamt stänga dörren efter sig.
”Vet du, hon påminner mig väldigt mycket om dig”, sa min mor.
”Kanske det”, svarade jag.
En stunds tystnad tog över vårt samtal.
”Du borde verkligen komma hit. Om inte nu, kanske lite senare ikväll.”
”Jag vet inte, mamma… vi pratade ju om det här innan. Jag har bestämt mig. Gör det inte svårare än vad det är.”
”Det är nog du som gör det svårare än vad det är. Hur som helst. Vi syns imorgon när du hämtar upp Maja. Hejdå… och god jul”, sa hon och lade på.

Timmarna passerade. Jag satt det mesta av den tiden hos min man – med korta avbrott för att gå på toaletten eller för att köpa någonting att äta i sjukhuscaféet – och pratade lågmält med honom om gamla minnen eller var bara tyst och höll hans hand. Någon enstaka gång kom en sjuksköterska in för att se till droppåsen och maskinerna, och sedan med ett tyst ”God jul” till mig lämna rummet. Jag blev inte förvånad sen, när jag reste mig upp för att sträcka på mig lite, att se att himlen i världen utanför hade blivit beckmörk. Det hade slutat snöa också, men snön som redan låg på marken glittrade i skenet från gatlyktorna. Jag skyndade mig att släcka lampan i rummet och såg sedan att det även var en stjärnklar kväll. Så som snön, glittrade hela himlen av stjärnor.
”Jag önskar att du var vaken nu. Att du skulle stå utomhus med mig och Maja och titta på den här kvällen, och att du skulle kyssa mig medan Maja tjatar om att få gå in igen och leka med sina nya leksaker och vi både skulle skratta och i våra hjärtan beundra vilket egensinnigt barn vi har”, sa jag till min man, och kände heta tårar sticka i ögonen. Jag trodde mig höra som om han tog ett lite djupare andetag, men jag inbillade mig nog bara.

Plötsligt hörde jag det distinkta ljudet av en stor grupp på framfart som försökte göra så lite ljud som möjligt. Jag torkade hastigt mina tårar i samma stund som lampan tändes.
”Mamma, mamma!” Maja sprang fram till mig och hoppade upp i mina armar som en liten kanin. En smärre skara av både min och min mans familj följde henne in i rummet. Min mans syster hade med sig en vit hyacint med ett brett rött band runt krukan och ställde den på bordet bredvid sängen. Någon annan hade med sig en kasse av ännu oöppnade julklappar.
Min mor klev fram till mig men en bestämd blick i ögonen.
”Du tror väl inte att jag skulle låta dig vara ensam ikväll? Vilken mor hade jag då varit?”
”Tack”, sa jag och log så brett jag kunde.
Jag höll Maja hårt intill mig medan hon började beskriva alla de julklappar hon fått. ”Titta mamma”, sa hon och petade på en gul halsduk hon hade virat runt halsen, ”den här fick jag av faster Julia, och de här skorna fick jag också av henne. Mormor sa först att jag inte fick ha på mig dem nu för att de inte passade när det är så mycket snö ute men då sa jag att det fick jag visst om jag ville och jag ville visa dig hur fina de var så jag tog på mig dem ändå.”
”Ja, de är jättefina”, sa jag instämmande. ”Men du borde lyssna mer på mormor, hon har rätt ibland vet du.” Maja ryckte på axlarna.
”Nu vill jag hälsa på pappa!” Hon hoppade smidigt ner från min famn och klättrade upp på sjukhussängen. ”God jul, pappa”, sa hon och petade lite försiktigt på hans kind. Jag satte mig igen i stolen bredvid sängen och greppade tag om min mans hand. Runt omkring oss stod vår familj samlad och samtalade i god ton om julklappar och beundrade varandra för julmaten. Min svärmor klappade sin son över pannan och log mot mig. Jag log tillbaka och kände att det var så här det skulle vara, att det här var rätt. Plötsligt kände jag att handen jag höll i greppade hårt i min och såg skuggan av ett leende spela i ansiktet vars kind blev petad på. Alla stannade till och stirrade på min man ända tills han blev avslappnad igen. Min bror ropade efter en sjuksköterska.
”Såg du, mamma?”, viskade Maja och drog i min ärm.
Jag nickade, tårar rann från mina ögon, så som från många andras. ”Jag såg, min älskade Maja. Än finns det hopp.”

Jag trodde halvt att jag skulle drabbas av en mindre hjärtattack när jag steg innanför dörren till den lilla tvåan. Trots att jag hela tiden möttes av olika varianter av alkoholdofter efter att jag kommit hem från veckan jag bott hos pappa så hade den här lukten aldrig nått mig. Doften som slog emot mig luktade inte sprit och spyor, som det brukade göra, utan en blandning av nybakade lussebullar och nygjord glögg. Jag tog inte ens av mig jackan utan slängde bara av mig skorna och väskan innan jag gick ut i köket. När jag passerade mammas rum såg jag i ögonvrån hur en låg ljusstake lyste upp det lilla rummet och spred ljus i vintermörkret, sängen verkade till och med vara bäddad. Med hjärnan i total förvirring gick jag in i köket och försökte ta in synen som mötte mig. I fönstret stod ännu en adventsstake och röda gardiner hängde på gardinstången. Min mamma stod i köket och tog ut en plåt med nygräddade lussebullar ur ugnen.

Det här var en ovanlig syn av flera anledningar. Först att mamma stod i köket var ett mirakel i sig, hon brukade ligga däckad på sängen med tre vodkaflaskor på nattduksbordet eller möjligtvis ligga under soffbordet i vardagsrummet för att hon inte orkade ta sig upp efter att hon somnat på fyllan.
För det andra så hade hon tvättat håret och bytt kläder. Hon brukade ha håret i toviga testar som var ohyggligt orent och sina sunkiga mjukisbyxor som hon säkerligen aldrig tvättat.
För det tredje så bakade hon. Jag tror aldrig att jag ens sett henne laga mat under alla år vi har bott här. Det brukade vara jag som lagade mat åt oss båda som jag sen ställde undan så att hon kunde få i sig någonting när hon vaknade. När jag bodde hos pappa visste jag inte hur hon fick i sig mat.

Men kvinnan som lyfte upp huvudet nu och log mot mig kände jag nästan inte igen. Det ljusblonda håret som lockade sig ner mot axlarna påminde lätt om håret som alla änglar avbildas med. Kläderna var ingen stor omvändning, men hon hade på sig ett par nya, gråa mjukisbyxor och ett rött linne som såg ut att vara helt nyinköpt. Hon var osminkad, men de små rynkorna i ansiktet verkade mindre synliga än för två veckor sen. Hon såg inte så sliten ut längre. Hon såg… lycklig ut.
Mammas leende blev ännu bredare när hon fick syn på min förvirrade min. Hon ställde ifrån sig den varma plåten på den slitna diskbänken och snurrade ett varv på köksgolvet.

”Vad tycker du?” frågade hon och såg med förväntansfulla ögon på mig och väntade spänt på vad jag skulle säga. Men jag kunde inte få fram ett ord. Hjärnan höll febrilt på att försöka reda ut vad som hade skett de två veckorna jag hade bott hos pappa. Nu blev jag allvarligt fundersam på om mirakel kunde ske. För detta klassade jag som ett mirakel. Att rycka upp sig från ett djupt alkoholträsk efter 13 år var ett underverk. Mamma slutade att se på mig och började ställa fram två små glöggkoppar, la upp varsin lussebulle på ett fat och ställde ner det på bordet.

”Bulle?” frågade hon och gjorde en gest mot köksbordet. Jag nickade stumt och började dra ner dragkedjan på jackan, hängde den över en av köksstolarna. Tveksamt sträckte jag mig efter en lussebulle och bet i ena hörnet. Till min stora förvåning smakade de gott.

”Gillade du dem?” frågade mamma och la huvudet på sned. Jag nickade igen, tog en större tugga av bullen. Jag kunde inte släppa ögonen från henne. Vad hade hänt? Jag var bara glad att hon hade ryckt upp sig, tagit tag i sina problem och försökt få rätsida på sitt liv. Men jag vågade inte tro att detta var på riktigt. Mamma såg mig min och skrattade lätt.

”Det var Nicole, hon stormade in här en dag och slet upp mig ur sängen, tvingade mig att ta en dusch och slängde samtidigt ut all sprit i hela lägenheten”, hon såg ut genom fönstret, betraktade snöflingorna som föll innan hon fortsatte. Nicole var en gammal vän till mamma. De lärde känna varandra i gymnasiet och hängde ihop även efter det. Sen gick det en period då de inte sågs, men de tog upp kontakten när mamma väntade mig och Nicole väntade sitt första barn. När mamma sedan fick problem med alkoholen efter skilsmässan från pappa, då jag var 4 år, försökte Nicole få henne på rätt spår igen. Men mamma föll hela tiden tillbaka.  ”Hon hade med sig nya kläder till mig och slängde ut alla gamla. Övervakade mig fram tills igår då hon åkte hem.” Mamma började rita med fingret på vaxduken, ritade små mönster med toppen på pekfingret.

”Varför nu?” frågade jag. Mamma såg mig rakt i ögonen och svarade efter några sekunder.

”Jag insåg att du nästan aldrig har varit glad av att fira någon slags högtid med mig och nu närmar sig ännu en julafton. Jag tänkte att…” hon hejdade sig och sänkte blicken. ”Jag ville att du skulle ha en bra julafton med mig att se tillbaka på. En då jag inte förstör allting med att vara full innan Kalle Anka ens har börjat.” Jag drog på munnen och såg att mamma inte kunde hålla sig från att le heller.

”Du får fira jul hos pappa om du vill, men… det vore kul att ha dig här över jul”, sa mamma och greppade mina händer mellan sina. Någonstans i magen fanns en klump som sa att detta inte skulle hålla mer än några dagar. Men hjärnan sa åt mig att ge henne en chans, det var ju trots allt jul.

”Jag är gärna här, om du håller dig till alkoholfri glögg”, mammas ansikte sprack upp i ett leende.

Snön föll sakta över snötäckta hustak. Den vita röken från dussintals öppna spisar steg ur skorstenar som nyligen sotats. I nyputsade fönster dansade lågorna från stearinljus i takt med kyrkklockans klämtande. Där, på kyrktrappen, stod barnhemsbarnen och sjöng psalmer för de förbipasserande. Gator och torg var fyllda till brädden, för än var det tolv timmar kvar till dopparedagen. Än fanns det tid att köpa den där julkorven som saknades, eller att skänka en extra slant till barnhemsbarnen eller en matbit till fattigstugan.
Det var en vacker tid på året då man försökte tränga undan vinterns mörker med levande ljus och barnasång.  Huttrande i sina tunna kläder banade kvinnor och män sig fram mellan husen, förvissade om att hemma väntade en varm brasa och en skål med nylagad gröt. Att sockorna till farmor inte hunnit bli klara än gjorde kanske inte så mycket, för med den lilla extra jullönen räckte slantarna till ett par stickade ullsockor på marknaden. Det rådde en stressad upprymdhet över samhället. Allt var tvunget att bli färdigt innan morgondagen. Innan julaftonen.
Det var en vacker tid på året för somliga, om man hade några slantar till mat, en älskvärd familj och ett hem som väntade. För andra var det en tid av vemod och ensamhet.
En liten flicka banade sig fram mellan benen på kvinnorna och männen. Hon kände doften av kanderade äpplen och brända mandlar, och hennes mage vände och vred på sig av hunger. Flickan var bara elva, men för henne fanns det inget varmt hem som väntade. Det hade gått hål på hennes stickade vantar och hon frös. Fast just idag var det dan före dopparedan. Just nu var det fullt med folk på gatorna, allt för stressade för att märka om några slantar försvann ur fickan. Just idag, just nu, var det hennes lilla julafton. Med slanka fingrar smet hon åt sig några ören ur en gammal dams rock och lyfte på sin slitna hatt åt den intet ont anandes Konstapel Henriksson.
”God dag och god jul, konstapeln!” hälsade hon och log sitt allra sötaste leende. Konstapeln log tillbaka, för upptagen med att berömma granndotterns klänning för att orka jaga bort rännstensflickan. Det var ju trots allt jul, tänkte han.
Flickan fortsatte bort mot en utav vagnarna som sålde kanderade äpplen. Doften drog henne till sig. Hon räknade slantarna i handen och tittade drömmande på de stora, glänsande äpplena.
”Fem öre för äpplet”, flinade mannen bakom vagnsdisken. Han stod indränkt i matångorna och hans mustasch glänste av flott. Flickan räknade sina mynt noga. Fem öre? Hon hade en… två… tre… fyra…
Flickan log upp mot mannen, med de fyra mynten i handen.
”Inte?” frågade han. Det fanns nästan en ton av skadeglädje i rösten. Flickan tittade bedjande på honom.
”Fem öre för äpplet”, envisades han. ”Inte ett öre mindre”.
Heta tårar brände långt innanför hennes ögonlock. Magen fortsatte att kurra. Hon skulle ha gjort vad som helst för en bit mat just nu. För ett kanderat äpple, även fast det inte riktigt var mat. Hon ville ha ett. Det var så länge sedan hon hade ätit ett.
Hennes desperata blick sökte över torget. Hon mötte en åttaårig pojkes ögon en bit bort. Han hängde i sin pappas arm och stirrade intresserat på henne. Svartsjuk blängde hon tillbaka och gick därifrån. Hon behövde ha mat. Vad kunde bröd kosta? Någonstans kände hon lukten av vörtbröd.
Bakom sig hörde flickan pojken säga: ”Pappa pappa, jag vill ha ett kanderat äpple, pappa!”
Bortskämda snorvalp, tänkte hon och kryssade sig vidare. Hon drog ned hatten lite till och spejade omkring sig efter någon som kunde tänkas ha lite lösa slantar på sig. Kanske rent av en portmonnä som var lätt att få tag på.
Plötsligt skar en skarp kvinnoröst genom folkmassans sorl.
”Konstapel, konstapel! Jag har blivit rånad! Hjälp! Någon har tagit mina fyra mynt! Konstapel!”
Det är ju bara fyra öre, tänkte flickan surt, men inte utan att känna rädslan gripa tag i henne. Hon ville inte bli tillfångatagen, inte idag. Hon behövde pengarna!
”Jag såg en rännstensjänta med fyra öre nyss!” hördes en kraftig mansröst. Flickan kände igen den direkt. Det var mannen som hade sålt kanderade äpplen.
All värme gick ur henne och hon letade efter någonstans att gömma sig. I folkmassan, kanske? Eller under en vagn? Hon tryckte hatten så långt ned över huvudet som hon kunde och försökte dölja ansiktet. Vart skulle hon ta vägen?
En liten hand på hennes axel fick henne att sno runt och ramla baklänges. Konstapeln! Tänkte hon panikslaget, men istället för Konstapel Henriksson fick hon syn på den åttaåriga pojken. Han höll en pinne i handen med ett kanderat äpple på.
”Här!” sade han oblygt och höll fram äpplet. ”Du får den.”
Flickan blev mållös. Hon visste inte vad hon skulle göra. I bakgrunden hörde hon springande steg, och paniken växte. Pojken fortsatte att sträcka fram äpplet.
”Här!” upprepade han. ”Den är din.”
”T-tack”, stammade hon och sträckte sig efter äpplet. Hennes mage kurrade igen.
”God Jul”, log pojken.
”D-du med”, svarade hon osäkert. ”Jag menar God.. em… Jul på dig med.”
De springande stegen var framme och flickan hasade sig snabbt upp på fötter, beredd att springa därifrån, men det ansikte som uppenbarade sig var inte konstapeln, utan pojkens pappa.
”Där är du, jag sade ju åt dig att inte irra iväg alldeles själv”, bannade han och gav sin son en kram. Flickan kände magen dra ihop sig igen. Hon gömde skuldmedvetet äpplet bakom ryggen och började backa undan. Bara han inte såg henne, tänkte hon. Bara han inte trodde att hon hade snott äpplet.
”Pappa!”, utbrast pojken och pekade stolt rakt på flickan. ”Jag gav henne mitt äpple.”
”Gjorde du?” frågade pappan och rufsade till sin pojkes hår. ”Det var väldigt snällt av dig.”
”Vad önskar du dig av tomten?” frågade pojken henne högt och tydligt. Hon backade undan ännu mer. I bakgrunden hörde hon konstapelns röst när han letade efter henne. Han visste säkert att det var hon som tagit pengarna. Alldeles säkert.
Pappan såg besvärad ut. Han satte sig ned på huk och viskade något i pojkens öra.
”Va?!” utbrast pojken förfärat. ”Har hon ingen familj? Inget hem?! Men pappa, då bara måste hon få följa med oss hem!”
”Vi kan inte bara plocka med henne hem, förstår du väl, älskade vän”, förklarade pappan.
”Men”, försökte pojken alldeles tårögt, ”ingen ska behöva vara ensam på julafton, pappa. Och om hon är här alldeles ensam, hur ska då tomten veta var han ska lämna hennes paket, pappa?”
Pappan suckade.
”Låt gå då, men bara för att det är jul.” Pojken jublade. Flickan stod helt stilla, med ett hjärta som bankade hårt i bröstet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Det här kunde inte ske på riktigt. Inte här, inte henne!
Men när pappan varsamt tog hennes hand och frågade om hon ville bo hos dem över julen, fylldes hennes bröst med en sådan glädje att tårar rann över. Denna jul skulle bli den bästa någonsin, tänkte hon, när de vandrade genom folkvimlet bort mot ett hus där vit rök steg från en sotad skorsten och levande ljus dansade i nyputsade fönster. Där inne, där värmen och kärleken fanns, dit skulle hon.

Nu har december inletts, men ännu ser vi inget snötäcke på marken. Julen om något kan kännas avlägsen.

Tågets signal indikerade att dörrarna höll på att stängas. Samtidigt, en trappa upp på tågstationen, slog sig en pojke ned på den halvmåneformade träbänken, med ryggen ut mot fönstren och tågrälsen nedanför. Han höll ett kort, platt paket i händerna, som genast fångade hans uppmärksamhet. Pojken vred paketet fram och tillbaka lite och studerade det blåa inslagningspappret med silvriga prickar. Precis som vilken annan pojke som helst som precis tagit klivet in i tonårsvärlden, försökte han trycka tillbaka ivern, men det lyckades dåligt och han fann sig otåligt slita sönder pappret.

Pojken var varken märkvärdigt lång eller uppseendeväckande klädd för sin ålder – svarta mjukisbyxor och svart jacka med en röd skjortkrage som tittade fram under – men i den nästan folktomma vänthallen stack hans paket och hans gröna hår ut. Han hade svarta hörlurar, men om de spelade någon musik så var volymen alldeles för låg för att någon utomstående skulle kunna höra den.

Nu hade han fått upp paketet och slitit av det sista av presentsnöret. Han höll upp dess innehåll framför sig. Det var en tavla. När han såg den kunde han inte hjälpa att le. Ett jordklot avtecknade sig mot en mörkblå rymd fylld av tindrande stjärnor. Två ansikten, ett vitt och ett svart, cirkulerade runt klotet med långa svansar efter sig. Det var hans ansikte, det svarta, och hans mammas. En klump började växa i hans mage, samtidigt som hans ansikte fortsatte att le.

Hennes ansikte, det vita.

Det bleka.

Pojken sneglade lite nervöst omkring sig. Det satt tre till på bänken; en kvinna som var helt uppslukad av sin mobil, en gymnasiegammal kille och någon som kanske var hans flickvän. Flickvännen hade blont, kort hår och hon var den enda som tittade rakt på honom. För en kort sekund möttes deras blickar, hans nervösa och hennes granskande. Så slog hon undan blicken och han gjorde samma sak. Han hade säkert bara inbillat sig, tänkte han.

Pojken tittade på tavlan igen. Den här gången vände han på den. På baksidan stod det, med hans mammas snirkliga handstil:

”Grattis Kakan, min superduper underbaraste son ♥”

Pojken vände tillbaka tavlan igen och tittade på den. Ett tåg hade rullat in på stationen, och plötsligt vällde det upp ett myller av människor från rulltrappan och bort mot spärrarna. I tumultet fiskade han upp sin mobil från jackfickan och tryckte fram sin mammas nummer.

”Hej. --- Ja, jag tyckte om den. --- Den är jättefin, tack --- Mm --- Jag älskar dig också, mamma.”

Han lyssnade till sin mammas röst och log, fast det värkte och skar inom honom som tusen knivar. Kvinnan med mobilen hade lagt undan den nu och tittade på honom i smyg. Han kunde känna hennes blickar i nacken. Flickvännen hade fått fram sin rosa iPhone och såg ut att sms:a. Hon tittade också på honom. Även pojkvännen. Kakan kunde känna sitt ansikte le ännu mer och hans kinder blossa. Rösten blev lägre för varje ord och han lutade sig närmare mobilens mikrofon.

Så reste sig flickvännen och pojkvännen upp och försvann ned för trapporna. Kakan lade på. En stund satt han kvar och tittade på tavlan. Så reste han sig upp och började sakta gå hemåt, ut genom spärrarna och bort mot centrum. Tavlan höll han kvar under armen.

Han hade precis besökt henne. Det blev inte så många helger hemma hos henne numera. Hans pappa gillade inte att han åkte dit, och det var ju ändå här hos honom som Kakan hade sina vänner och sin skola. Egentligen hette han inte Kakan. Bara någon helg då och då, då han åkte hem till henne i Farsta Strand. Hon hade kallat honom Kakan sedan han var liten. Det var deras egna namn. Bara hon fick kalla honom det.

Hon hade mött honom i dörröppningen till lägenheten. Håret dolde hon under en grön sjal, men han kunde se att det var glesare än förra gången han besökte henne. Glesare, tunnare och blekare. Halva hennes ögonbryn saknades och huden var så skrämmande blek.

”Mamma, hur mår du?” Hade han frågat när hon hjälpte honom av med jackan. Det luktade alltid rosor och syren i hennes lilla etta. Doftbladen låg utspridda på stora träfat och levande ljus fladdrade i halvdunklet. Enya sjöng på låg volym i bakgrunden. Det lät som trygghet.

”Jag mår bra, hjärtat”, svarade hon övertygande, nästan lite strängt, och log. ”Mamma mår bara bra.”

De hade haft en underbar helg tillsammans. Kanske den bästa någonsin. De hade spelat fia och sett på film, bakat muffins och dansat tillsammans på golvet framför det konstjorda vattenfallet. Han hade visat henne hur bra han kunde spela gitarr nu och hon hade sjungit med till ”Tears in Heaven”. De hade stannat uppe nästan hela natten och pratat. Han hade berättat om sina vänner i skolan och om Teresa, och hon hade lett och sagt att hon tyckte Teresa verkade vara en fin flicka. Att han var en fin pojke. Världens superduper underbaraste son.

Kakan hade försökt att inte höra hennes hostanfall som lät som om lungorna höll på att spricka. Han hade försökt att inte tänka på medicinerna som trängdes inne i skåpet på toan och inte bry sig om hennes allvarliga, låga tonfall i telefonen den där kvällen, då hon hade stängt in sig på toaletten. Mamma mår bara bra, tänkte han. Hon mådde alltid bara bra.

Det var fortfarande nästan en månad kvar till hans födelsedag, men hon hade gett honom hans present i förväg.

”Du fyller ju år så nära jul så det blir bara roligare om du får den lite i förskott, Kakan”, hade hon sagt och kramat om honom, och han hade hållit med. Hon visste alltid bäst, hans mamma. Hon förstod sig alltid på honom.

När han skulle gå hade hon kramat om honom så länge så att han trodde att hon aldrig skulle släppa taget. Till slut hade han blivit tvungen att slita sig loss för att inte missa tåget.

”Jag kommer och hälsar på nästa helg igen”, hade han lovat, men hon hade inte sagt något.

Nu var han nästan hemma. Pappas bil stod på uppfarten. Kakan, som inte längre var Kakan, öppnade dörren och klev in.

”Stäng, det är kallt”, sade hans pappa bryskt, och pojken slog igen ytterdörren efter sig. Hans pappa satt i köket med tidningen i handen.

”Vad är det där?” frågade han och nickade mot tavlan i pojkens hand. Pojken höll upp tavlan och visade.

”Jag fick den av mamma.”

”Fin”, mumlade pappan utan att titta. ”Hur är det med henne förresten.” Fortfarande lika ointresserat.

”Bra”, svarade pojken automatiskt. ”Mamma mår bara bra.”

Sibylla bredvid OKQ8 i Jakobsberg var inte fullt av folk kvart över 5 på kvällen, men alla fönsterplatser med de bekväma sätena var upptagna. Jag och min man sedan 39 år tillbaka, Roger brukade inte stanna på såna här ställen, men tanken var nästan tom och vi hade fått åka av vid Jakobsberg i Järfälla för att tanka. Våra magar hade knorrat av hunger och trots att jag föredrog att äta hemlagad mat så hade inte den röda Sibyllaskylten sett helt oinbjudande ut. Jag och Roger hade beställt varsin hamburgare och slagit oss ner vid ett fönsterbord inne i hörnet.

Det kändes alldeles för tyst. Snarlika snabbmatsställen i Linköping kändes mycket mer högljudda och bråkiga, men den här låg inte inne i city direkt. Roger satt och läste dagens nummer av 'Svenska Dagbladet' med rynkad panna. Framsidan pryddes av en bild på en mörkhyad kvinna med en liten pojke på höften och rubriken sa att något HIV-vaccin hade visat sig fungera. Utanför åkte bilar förbi på vägen och vissa svängde in för att tanka på bensinmacken som bredvid, runda ljuskäglor som svepte förbi i mörkret. Jag plockade upp min mobiltelefon ur handväskan och tryckte ner en av knapparna så att skärmen vaknade till liv. Alla funktioner som fanns var för mig helt onödiga. Jag ringde lite personer ibland, skickade sällan iväg ett sms och använde definitivt inte spelen som fanns. Sonen skickade ibland en bild på barnbarnet och det var alltid uppskattat. Jag låste upp telefonen och fick upp bakgrundsbilden på barnbarnet, en bedårande liten flicka som skulle fylla 4 imorgon. Jag och Roger hade åkt från linköping vid halv 4 idag och stannade nu för att tanka i Jakobsberg. Det tog några minuter, men tillslut hade jag fått iväg ett sms till sonen vart vi befann oss och att vi precis hade fått i oss lite mat. Vi skulle inte vara framme i Falun förens runt 9 på kvällen, så det var skönt att nyss ha ätit.

Tystnaden inne på Sibylla bröts när dörren plingade till och tre unga tjejer kom in, skrattandes åt någonting som de måste ha skojat om utanför. De beställde sin mat, betalade och slog sig ner vid bordet bredvid oss, hängde jackorna över stolsryggarna, Roger la ihop tidningen och nickade mot mig. Jag nickade tillbaka och vi reste oss upp, det var dags att bege sig innan det blev för sent.

Klockan var halv 10 när kom fram till Falun och svängde upp på sonens uppfart. Några spadar och en hink låg slängda på gräsmattan och utemöblerna i trä stod fortfarande kvar, trots att det i början av december. Roger muttrade någonting om att sonen borde röja bort sommarmöblerna innan han plingade på dörren. Efter några minuter öppnades dörren och svärdottern öppnade dörren med en flaska välling i handen. Hon släppte in oss med ett leende och en kort kram innan hon försvann in i tvååriga Simons rum. Så fort hon försvunnit in hördes små tassande steg från vardagsrummet och snart fyraåriga Louise blev synlig i öppningen till vardagsrummet med sin slitna tygkanin i famnen och sitt rosa nattlinne på kroppen.

”Farmor! Farfar!” utbrast hon och började springa mot oss med små steg. Jag hängde av mig kappan på kroken och tog av mig stövlarna. Roger gjorde ingetdera utan sjönk ner på knä och plockade upp Louise i famnen. Det knakade lite i hans höft, men han brydde sig inte. Vid 68 års ålder var inte kroppen som den brukade vara.

”Ska inte du sova, gumman?” frågade han. Louise skakade på huvudet så att de rödblonda lockarna dansade runt huvudet. Hon tryckte tygkaninen mot bröstet.

”Jag är inte trött”, sa hon. Roger log brett och studsade lite med henne i famnen.

”Men du fyller ju år imorgon, då måste du vara pigg”, sa han och drog bort lite hår från ansiktet. Louise höll upp tre fingrar och efter lite betänketid fällde hon upp ett till.

”Fyra år”, sa hon glatt. Roger kittlade henne under hakan.

”Du borde sova gumman, fylla fyra är en stor sak”, sa han och pussade henne på kinden. ”Säg hej till farmor också”, mumlade han. Louise nickade och lät sig ställas ner på golvet. Hon tog min hand och började dra mig mot sitt rum.

”Kom farmor, du ska få en sak av mig” sa hon. Inne i sitt rum öppnade hon en låda och plockade fram en teckning som låg överst. Hon la den på sitt låga ritbord. Det var en bild med sex personer, alla utan kropp och med otroligt långa ben och långt hår. Två hade grått hår, två var långa och två var korta. Bakgrunden slarvigt målad med blå krita och gräset var flera centimeter under fötterna på figurerna. Louise pekade på de små.

”Det är jag och Simon, där är mamma och pappa och där är du och farfar”, i tur och ordning pekade hon på de små, de långa och sist de gråa. Teckningen var en av många, någonting som vilken fyraåring som helst kunde måla. Men längst ner hade Louise skrivit sitt namn med långa lila bokstäver. Men hon hade stavat det ”Loiuse”.

Louise räckte mig teckningen.

”Du får den”, sa hon och kramade tygkaninen igen. ”Jag har målat många.” Jag klappade henne på huvudet. Louise knep ihop ögonen och gäspade stort och gnuggade sig i ena ögat med handen.

”Ska vi gå och lägga oss?” frågade jag och la huvudet på sned. Louise nickade och gick direkt bort mot sängen, drog bort lakanet och kröp ner. Jag satte mig på sängkanten och placerade hennes tygkanin nära hennes ansikte.

”Sov gott, jag ska gå ut och hälsa på din pappa”, sa jag och pussade henne på huvudet.

”God natt farmor”, sa Louise och slöt ögonen. Hon såg ut som sin pappa när han var liten. Han hade också alltid sovit med sin tygelefant nära sig utan att bry sig om vad som fanns runtomkring. Han hade kunnat sova lugnt mitt under en högljudd middag. I likhet med honom brydde sig inte Louise om att tv hördes genom väggen eller att Simon grät högljutt från sitt rum. Louise och Simon var mina barnbarn, livets efterätt. Man kände sig gammal när ens barn fick egna barn, men lyckan av det gick inte att beskriva. Att se ens barn uppleva samma lycka som man själv känt gjorde en varm ända in i märgen. Det fanns ingenting de kunde göra fel, inte ens när de bråkade om vem som skulle sitta i farfars knä. Jag väntade tills hennes ansikte slappnade av och hon hade borrat in huvudet i tygkaninens mjuka mage innan jag gick ut ur rummet.

 

Författarens kommentar: Meningen var att den skulle vara mer gullig än speciellt händelserik, jag hoppas att jag lyckades med det, annars säger jag: Förlåt för att den inte handlade om någonting ;)

Mannen vred sina händer. Även om han försökte se lugn och oberörd ut, kunde han inte kontrollera händerna. De vred och vände sig, och han fick nästan sitta på dem för att hålla dem i schack. Himlen var mörk, fastän klockan bara var strax efter fyra på eftermiddagen, och när han lutade sig lite framåt för att kunna se ut genom tågfönstret såg han endast sin egen spegelbild och ljuset från några enstaka gatlyktor som de svischade förbi. Hans hårfäste hade långsamt börja krypa bakåt, och tunna ålderslinjer syntes tydligt både i pannan och under ögonen. Livet hade inte tagit det varsamt med honom. Han studerade sig själv, och kände lite ångest i hjärtat för att tiden gick så fort, ända tills han insåg att han var iakttagen. Han tittade mot den unga kvinnan som satt bredvid honom, och hon riktade blicken snabbt nedåt mot sin mobil. Hon hade lite risigt, mörkt hår och såg väldigt, väldigt trött ut. Han vände sig bort och blundade. Snälla, låt mig vara framme snart. Han längtade efter en lugn kväll, en kväll då han inte skulle behöva göra någonting annat än att sova.